Det är en lördag i december. Klockan är halv fyra på eftermiddagen. En självmordsbombare är på väg mot Stockholm. Hans mobiltelefon ringer. Samtalet varar i 46 sekunder. Det är 1,5 timme kvar innan han ska spränga sig till döds mitt i julruschen.

Den utredning som görs efter attentatet har inte presenterat några svar på om det kan finnas andra som varit med och planerat dådet – inga svar om de spår som leder utomlands. Och svenska folket har lämnats med bilden av en ensam gärningsman. Men vem var det som ringde honom från Irak?

I de tusentals sidor polisutredning jag får ut står ingenting om detta – och Säpo har valt att lägga locket på. Men nu är jag själv på väg till Bagdad. En högt uppsatt person inom den irakiska säkerhetstjänsten har godkänt att vi får prata med dem. De har spårat samtalet.

Samtal till larmcentralen (man): Det brinner en personbil där som har exploderat.

Operatör: Ja, Olof Palmes gata, vilket nummer?

Samtal till larmcentralen: Drottninggatan precis i korsningen. Jag ska se om jag hittar något nummer här.

Samtal till larmcentralen (kvinna): Jag befinner mig på Drottninggatan, det har precis varit explosioner här.

Operatör: Ja, vi har brandkår på väg där.

Samtal till larmcentralen (man): Nu är det jättemycket lågor här.

Operatör: Ja…

Samtal till larmcentralen (man): Oj, nu exploderar det igen!

Stockholm den 11 december 2010.

Kvinna: Oh, my god! (Det smäller. Skrik.)

Folk samlas kring en brinnande bil. Vad de inte vet är att det finns en bomb i bilen som ska kunna sprängas med fjärrutlösare för att döda de som lockats dit. Bilens ägare rör sig nu bland julhandlande stockholmare längs med Drottninggatan. Människorna omkring honom har ingen aning om vad han har under jackan.

Operatör: SOS 112, vad har inträffat?

Samtal till larmcentralen (man): Det var en kraftig explosion i korsningen Bryggargatan-Drottninggatan inne i Stockholm. (…) Det ligger en person kraftigt skadad utav explosionen.

Man: ”Bomb, bomb, bomb, bomb. Gå därifrån. Gå bort därifrån. Det finns ingenting att se. Gå.”

Samtal till larmcentralen (kvinna): (…) det är en skadad som verkar vara någon självmordsattentat det här, en bombare.

Operatör: Okej.

Samtal till larmcentralen (kvinna): Han, det är, tarmarna är utanför och han (…)

Operatör: Polisen. Hallå?

Taimour Abdulwahab blev den första islamistiska självmordsbombaren som slagit till i Sverige, och Norden. Det enda dödsoffret blev han själv. Men om hans bomber utlösts som det var tänkt – skulle han orsakat ett massmord. Efter sig lämnar han ett meddelande.

Taimour Abdulwahab: ”Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige. Vi är en verklighet, inget påhitt. (… ) Så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.”

Utredarna presenterar en bild av en ensam gärningsman som lärt sig tillverka bomber på egen hand.

Jag begär ut Säpos utredning. Den är på nästan 3 000 sidor. Men inget i de tusentals sidor jag får ut handlar om de spår som leder utomlands. Det materialet är hemligstämplat.

Utredningen höll på i nästan fyra år – när den läggs ner hålls en presskonferens på Säpo där åklagare Agnetha Hilding Qvarnström redogör för beslutet.

Pressträff 22 oktober 2014:

Agnetha Hilding Qvarnström, åklagare: Jag har idag fattat beslut i förundersökningen angående terroristbrott den 11 december 2010. Utredningen har under den tid som den har pågått inte på något sätt kunnat påvisa att det finns någon medgärningsman i Sverige eller någon annan person som på något vis skulle vara inblandad i förberedande planering i Sverige.

Petter: Tror du att han agerade på egen hand?

Agnetha Hilding Qvarnström: … (skakar på huvudet) Så vitt vi kan se från det vi har samlat… den info vi har samlat på oss i Sverige så har vi inte sett att någon annan har varit inblandad i detta i Sverige.

Utredarna har inte hittat några spår efter någon medgärningsman – i Sverige – men man har heller inte något att berätta om eventuella medgärningsmän utomlands.

Reporter: Hade han någon medarbetare utanför Sverige?

Agnetha Hilding Qvarnström: Det är ingenting vi vet något om faktiskt.

Men det finns många spår som leder utomlands. Han säger själv i sitt meddelande att han varit på jihadresor i Mellanöstern och att han utfört attentatet på uppdrag av islamiska staten.

Taimour Abdulwahab föddes i Irak. Han kom till Sverige som tioåring med sin familj i början på 90-talet. De bosatte sig i Tranås, i Småland. Där levde de som vilken familj som helst, enligt polisutredningen.

Ur Rapport 2010:

Äldre kvinna: Jag blev väldigt förvånad. Jag tänkte det: ”Har det verkligen hänt?” Ja, den killen som var så himmelens… Han såg så trevlig ut, och… Jag har till och med pratat med honom några gånger. Ja. Jag kunde inte tänka mig att han kunde göra så.

Men det var inte i Tranås som han blev en extrem och våldsbejakande islamist – utan i Luton i England.

Dit flyttade han efter gymnasiet för att utbilda sig till sjukgymnast. Och där träffar han sin blivande fru, också svensk medborgare, invandrad från Jordanien.

Och det är när USA invaderar hans gamla hemland Irak 2003 som Taimour Abdulwahab börjar sin religiösa radikalisering.

Ur Rapport 20 mars 2003:

George W Bush: ”My fellow citizens. On my orders coalition forces has begun striking selected targets of military importance to undermine Saddam Hussein’s ability to wage a war.”

Han uttrycker ett hat mot president Bush och är orolig för sina släktingar i Irak. Han blir sedan alltmer extrem i sina åsikter, enligt polisutredningen, och lämnar till slut moskén i Luton efter en konflikt.

Ur Rapport 13 december 2010:

Abdul Qadeer Baksh, ordförande islamiskt center Luton: ”En dag efter morgonbönen satt han med de andra bönedeltagarna vid samlingen. Då tog jag upp det här med extremism och att döda och lemlästa oskyldiga och betonade att islam tar avstånd från sådant och att det är emot islam. Efter det hade han inga motargument kvar utan då stormade han bara ut, och sen såg vi honom aldrig mer.”

Ur Rapport 25 oktober 2009:

De sista åren före självmordsbomben så reser han flera gånger till Irak – ett land i inbördeskrig och med ständiga terrordåd. Han stannar i veckor och månader och försöker dölja sina resor genom att anmäla sina pass stulna och få ut nya.

Polisen har kartlagt hans sista dagar i livet.

Det är en månad kvar innan Taimour Abdulwahab ska utföra sitt självmordsattentat. Han har kommit tillbaka hit till Tranås, till sina föräldrar och syskon. Han köper den bil han sen använder i attentatet. Och de flesta av ingredienserna till bomberna. Lördagen den 11 december lämnar han sina föräldrar och syskon vid halvtolv-tiden. Sedan är det en lucka på 40 minuter. Polisen tror att han hämtar sina bomber. De vet inte om han träffar någon. Han sätter sig i sin Vita Audi och beger sig av mot Stockholm.

Det är dagen före hans 29:e födelsedag. Ingen i hans omgivning anar vad som är på gång, enligt polisutredningen.

Här ser vi honom på övervakningsbilder från en bensinmack i Herrbeta – mellan Linköping och Norrköping. Det som putar ut under hans jacka är sannolikt bombutrustningen. Och bilderna från bensinstationen visar att han var ensam, hävdar polisen.

Han är en bit utanför Stockholm och det är knappt en och en halv timme kvar innan han ska utföra sitt självmordsattentat. Frågan är vem som ringer honom – så nära inpå attentatet. Och varför.

Han kommer till Stockholm och parkerar bilen i korsningen Olof Palmes gata och Drottninggatan. Han sitter kvar i bilen, ensam tror utredarna, och skickar ut sitt avskedsmeddelande tjugo i fem.

Taimour Abdulwahab: ”Väldigt kort och omfattande. Till Sverige och svenska folket.”…

Meddelandet går till TT, Säpo, hustrun i England och mamman i Tranås.

Operatör: SOS 112, vad har inträffat?

Inringare tíll larmcentralen (man): Ursäkta det brinner här.

Operatör: Var då någonstans?

Inringare tíll larmcentralen (man): Olof Palmes gata. En bil brinner. Min affär kommer brinna. Hämta brandkåren snabbt.

11 minuter senare kommer första samtalet till Räddningstjänsten. Det brinner en bil på Olof Palmes gata. Bilen har satts i brand för att locka dit människor. I bilen finns fyrverkerier, fyllda bensindunkar, fyra gasoltuber. I framsätet finns också en kraftig bomb som är tänkt att sprängas med hjälp av fjärrutlösare. Taimour Abdulwahab rör sig i folkvimlet längs med Drottninggatan.

Film ur polisutredningen:

. Här ser vi hur han viker av ner på Bryggargatan. Här rör sig betydligt färre människor än på Drottninggatan. Här är det vi ser på övervakningskameran markerat. Men självmordsbombaren befinner sig nu utanför kamerans räckvidd. Och från Bryggargatan finns inga övervakningsbilder. Men enligt vittnen så gör han något med sin utrustning.

Ann Lund, vittne: Och så gjorde han den här rörelsen (visar) så. Och det var den jag reagerade på.

Reporter: Vad tänkte du då?

Ann Lund: Jag tänkte så här att: i och med att den här lilla konstiga saken flög precis ner vid min fot så var jag ju så säker på att… att han höll på med någon slags nyårssmällare. Och det var det jag tänkte, en vuxen man varför håller han på med det?

Självmordsbombaren ger sig återigen ut i folkvimlet på Drottninggatan.

Taimour Abdulwahabs bombutrustning, polisens bilder:

Det här är polisens bilder på hans bombutrustning. Det är nio rörbomber och en tryckkokare med sprängmedel som han har framför sig. Och ytterligare en tryckkokare i ryggsäcken. Tillsammans med sex aluminiumflaskor med sprängmedel, med skruvar fasttejpade för att skapa ytterligare splitter. Allt för att döda och skada så många som möjligt.

Sannolikt försöker han spränga sina bomber på Drottninggatan, men misslyckas, och återvänder till Bryggargatan. Han går återigen ut i folkvimlet på Drottninggatan. Taimour Abdulwahab vänder nu för sista gången tillbaka in på Bryggargatan.

Det här är det sista vi ser av honom i livet. Det dröjer 27 sekunder, sen kommer smällen.

Larmcentralen: SOS 112, vad har inträffat?

Man: De har sprängt någonting på Drottninggatan nedanför Bryggargatan. En människa är skadad. En människa är skadad. Någon är skadad. Folk är skadade.

Larmcentralen: Jaha, men alltså räddningstjänst, ambulans, polis allting är på… Är det Drottninggatan korsningen Olof Palmes gata?

Man: Nej, Bryggargatan. Korsningen Bryggargatan.

Larmcentralen: Men Bryggargatan?

(Nerifrån gatan) Bomb. Bomb.

Man: Han rör sig. Han är inte död.

Larmcentralen: Nej…

SÄPO tar snabbt över utredningen. Frågan är om han agerat ensam eller om det finns andra inblandade.

Pressträff 7 december 2011:

Anders Danielsson, SÄPO-chef: När det gäller frågan om han agerat ensam eller om det finns koppling till andra terrornätverk så är vår bedömning att han var ensam på attentatsplatsen. Och den bedömningen grundar vi på att vi inte har någon information som säger motsatsen.

Denna formulering ska återkomma gång på gång. Han var ensam på plats. Men när det gäller kopplingar till terrornätverk eller medhjälpare utomlands så kommer helt enkelt inga svar.

Magnus Ranstorp, terrorismforskare Försvarshögskolan: Den dagen hade vi en änglavakt, men det förtjänar att… man kommer till botten med: Vad var det som egentligen som hände? Och utomlands, vad finns det för bevis att… det kan finnas fler medhjälpare, eller att han var på terrorträningsläger i Irak. Det vet vi inte idag.

Magnus Ranstorp har forskat om terrorism i 20 års tid och har satt sig in i utredningen.

Magnus Ranstorp: Det är fortfarande väldigt intressant eftersom det kan finnas internationella kopplingar, det kan finnas andra individer också som… som… finns i bakgrunden. Det vet vi inte idag.

Polisen lägger stora resurser på att höra vittnen från platsen.

Pressträff 7 december 2011:

Anders Danielsson, SÄPO-chef: Det är så här att utredningen har inte visat något annat än att gärningsmannen var ensam på plats. Brottsplatsen... Det finns ingenting i utredningsmaterialet som pekar på någonting annat.

Jag går igenom de tusentals sidorna förhör och hittar redan här uppgifter som skapar frågetecken kring bilden av en ensam gärningsman.

Naresh Lakhwani, klockhandlare: Jag skulle träffa en vän precis utanför. Och gick förbi och… såg då två personer, minst i alla fall. Två personer som stod garanterat där vid hörnet. Och mörkklädda och… anledningen varför jag iakttog dem det var ju då att jag brukar normalt parkera min moped där.

Övervakningsbilder från Drottninggatan:

Naresh Lakhwani äger en klockbutik rakt över gatan. Och det är hans övervakningsfilmer som vi ser.

Samtidigt som självmordsbombaren står på Bryggargatan så går Naresh Lakhwani dit för att prata med en vän. Han tycker att han ser TVÅ personer som verkar stå tillsammans, på en plats dit inga övervakningskameror når.

Naresh Lakhwani: Och går på den sidan, och där observerade jag... precis då… att… det… står personer där då… och… jag tänker inte mycket mer på det. Och det var ju ganska mörkt också då. På väg tillbaka till butiken passerar han återigen den han tror måste ha varit självmordsbombaren, som han minns det tillsammans med ytterligare en person.

Reporter: På vägen upp ser du fortfarande de här personerna då?

Naresh Lakhwani: Alltså om man säger så här att… jag kan inte hundra minnas, nu var det så pass länge sen då, det är fem år sen. Men… men nästan 80 procents säkerhet. Yes.

De står tio meter ner på Bryggargatan och verkar vara vänner eftersom de står nära varandra och tittar på samma sak. En av männen håller på med något med händerna i axelhöjd, vänd mot ett skyltfönster. Vittnet tittar bort för ett ögonblick – och då smäller det. Vittnet är bara 15 meter bort och ser när självmordsbombaren landar på marken. Den andre mannen springer nerför Bryggargatan utan att vända sig om.

Bilder ur förundersökningen:

Agnetha Hilding Qvarnström: Jo, den uppgiften känner jag också igen. Men när vi har hört så många andra också som så att säga inte har sett det så att... återigen.

Reporter: ”Han var ensam på attentatsplatsen och den bedömningen grundar vi på att vi inte har någon information som säger motsatsen”... Men det är väl det, de här vittnesmålen?

Agnetha Hilding Qvarnström: Ja, vi har ju tagit del då av bland annat urmakarens uppgifter och de tycker vi inte stämmer. Vi har ju tittat på filmerna, vi kan inte se att det är någon annan...

Reporter: Men man ser ju inte ner på Bryggargatan?

Agnetha Hilding Qvarnström: Nej, men när han går där fram och tillbaka så har vi liksom uppfattat att det inte finns någon annan person med. Och den andre mannen ... Alltså det kommer personer till platsen när han väl är där, men vi har inte uppfattat att det finns någon medgärningsman. Det är så man ska tolka vår uppfattning.

Bomberna är ett viktigt spår. Här ser vi hur en bombrobot samlar upp utrustningen efter attentatet. De svenska utredarna ber om hjälp från amerikanska FBI som har stor erfarenhet av att analysera självmordsbomber. FBI skickar en grupp till Stockholm för att göra en undersökning på plats. Men av deras analys ser jag inte ett spår i utredningen.

Det som presenteras av utredarna är bara att Taimour Abdulwahab har hittat ritningar i en tidning som al-Qaida publicerar och som fanns nedladdad i familjens dator.

Agnetha Hilding Qvarnström: Och i det här numret kan man bland annat läsa hur man tillverkar en bomb i sin mammas kök. Här ser ni den artikeln.

Han skulle helt enkelt lyckats lära sig att konstruera sina bomber genom att läsa en tidning som han laddat ner några månader före sitt självmordsdåd.

Agnetha Hilding Qvarnström: De bomber som Taimour Abdulwahab bar på sin kropp och som fanns i bilen det är precis de här bomberna som beskrivs.

Men jag får tag i helt andra uppgifter, Det är uppgifter från bombexperterna på FBI. Den hemliga rapporten visar att bombernas konstruktion var relativt sofistikerad och att bomberna var fullt fungerande. Tekniken är tidigare okänd för FBI, med dubbla eller tredubbla kopplingar till sprängmedlet för att maximera chanserna för att bomberna ska sprängas.

I al Qaidas tidning finns INGET om den avancerade tekniken som nämns i FBI-rapporten. Och inte heller något om hur man tillverkar en bilbomb som ska fjärrutlösas. Han kan helt enkelt inte ha lärt sig bygga bomberna genom att läsa al Qaidas tidning. Och i FBI-rapporten är slutsatsen att den person som tillverkat bomben var utbildad i att tillverka självmordsbomber. Detta talar emot bilden av en ensam gärningsman som lärt sig tillverka bomber på egen hand. Det är information som de svenska utredarna har redan en månad efter attentatet. Men om detta berättar de inget.

Reporter: Det här kunde ni väl ha presenterat?

Agnetha Hilding Qvarnström: Det kunde vi ha gjort, nu gjorde vi inte det.

Reporter: För det talar också emot bilden att han skulle varit ensam.

Agnetha Hilding Qvarnström: … Ja jag säger ju fortfarande att vi inte vet vad han gjorde under de där 40 minutrarna. Och vi vet inte var och när han byggde de här bomberna. Det har vi ju sagt hela tiden, det vet vi ju inte.

Reporter: Varför berättar ni inte?

Agnetha Hilding Qvarnström: Vi vet bara...

Reporter: Det här...

Agnetha Hilding Qvarnström: … det kan jag inte svara på varför vi inte berättade det. Var det något jag inte tänkte på helt enkelt då. (...) Jag vet faktiskt inte varför vi inte berättade det.

Reporter: Det är ju en sak...

Agnetha Hilding Qvarnström: Det är säkert andra saker som vi borde ha berättat också som vi inte kom ihåg att berätta.

Reporter: Kom ihåg? Alltså… du lägger ju fram bilden av att han har lärt sig genom att läsa en tidning. Du säger att det är precis de bomberna, den här rapporten visar ju något annat.

Agnetha Hilding Qvarnström: Mm.

Ett annat spår går till England och Luton där Taimour Abdulwahab bodde och utvecklades till en jihadist. Engelsmännen drar snabbt igång en egen utredning i jakten på medhjälpare.

Nyhetsuppläsare: ”Taimour Abdulwahab bodde i Luton, en förort till London, som brukar beskrivas som ett fäste för islamska extremister. Idag genomsökte brittisk polis huset där han bodde.”

På högsta politiska nivå utlovas ett tätt informationsutbyte mellan brittisk och svensk polis. Den brittiska utredningen leder fram till att en man med algerisk bakgrund grips i Skottland. Man kan inte knyta honom till själva bombdådet, men han döms till sju års fängelse bland annat för att ha finansierat Taimour Abdulwahab.

Reporter: Är det här en viktig person i er utredning?

Agnetha Hilding Qvarnström: För det här som skedde sedermera i Stockholm?

Reporter: Ja.

Agnetha Hilding Qvarnström: Ja, det har jag svårt att uttala mig om faktiskt. Det … det kan jag inte utt… det vet jag faktiskt inte. Alltså det… det… något som är… lite frustrerande det är att man skulle gärna vilja tala med denna Taimour Abdulwahab (ler och nickar) det har vi känt under hela utredningen: tänk om man kunde fått prata med honom.

Den enda person som bevisligen knutits till självmordsbombaren Taimour Abdulwahab är alltså en återvändsgränd för den svenska utredningen. Fortfarande vet man inte om det funnits andra personer som varit inblandade i dådet.

William Taylor, domare: I think there are so many unanswered questions and you might manage to get some answers, so that might be really good.

Jag träffar William Taylor, advokat åt mannen som dömdes för att ha finansierat Taimour Abdulwahab.

William Taylor, domare: Yes for giving money, not for this bombing, but for giving him for… general terrorist purposes. That was the charge, that the jury found him guilty of.

Han är numera domare och arbetar här på domstolen i Aberdeen i Skottland. Som advokat satte han sig in i fallet och berättar att han bland annat varit i Sverige och hört vittnen, det låg i hans intresse att hitta andra möjliga medhjälpare.

William Taylor: I think that if i put it into a Scottish context, if someone was accused of setting a bomb off in Edinburgh, and attempting to kill hundreds of Scottish shoppers on their way of doing some Christmas shoppings before Christmas. And the investigating authorities here were unable to find any one else than the person who killed himself, i would be very very very upset. Because the assumption then is, this is an individual acting entirely on his own. Nobody else knew what he was doing. So there for there are no accomplices. I don't believe it.

Det finns redan från början andra spår och personer i kretsen kring Taimour Abdulwahab som är intressanta för utredningen.

Agnetha Hilding Qvarnström: Dom här små metallrören som fanns. Dom… verkar ha varit köpta i England. Alltså skick… efterskickade och kommit med post. Till hans bostad i England och medtagna från England till Sverige.

På paketet med rören som användes i bomben så finns bland annat fruns namn.  Hon var ett tag misstänkt i den engelska utredningen.

William Taylor: She made a telephone call when they hadn’t arrived to the supplier, and it was a female voice that was received by the supplier. (...) And she on the evidence, took three mobile telephones, from the house. Destroyed them with a hammer, in the back garden of their house and left them in a flowerpot.

Vi har sökt henne utan att finna henne. Hon har nekat till att ha något med attentatet att göra, och avfördes ur den engelska utredningen. Men hon och flera andra personer är fortfarande intressanta för den svenska utredningen.

Agnetha Hilding Qvarnström: Vi ville ju självklart prata med henne men inte då i egenskap av misstänkt.

Reporter: Men varför ville ni så gärna prata med henne?

Agnetha Hilding Qvarnström: För att höra lite vad hon kunde säga om sin make förstås, före avfärden till Sverige, om hon hade gjort några iakttagelser... kring honom.

Det är här i England som en stor del av planeringen sker. Åklagare Agnetha Hilding Qvarnström begär rättslig hjälp här hos Home office i London, det brittiska inrikesdepartementet. Hon vill att brittisk polis ska höra vittnen och att svensk polis ska få närvara. Men svaret blir inte vad hon tänkt sig.

William Taylor: That’s a terrible letter. … Under circumstances, I have closed our file. (tittar upp på reportern) That’s ridiculous. (…) No!… (bläddrar) It’s even worse. (läser)…

Vittnena säger via sina advokater nej till att prata med polisen. De anger inget skäl. Det brittiska inrikesdepartementet meddelar att man nu avslutar ärendet.

William Taylor: (…) I can now confirm that none of the three witnesses detailed within the request wish to assist the Swedish authorities … well criminals generally don’t want to assist the people who are going to be banging them up (skratt) .. None of the witnesses is given a reason. (…) That’s just appaling, absolutely appaling (lämnar tillbaka pappret) that file should not have been closed there and then. The witnesses should have been interviewed and asked why.

Det finns också en möjlighet för Home Office att be om att vittnena kallas till domstol, men eftersom vittnena förklarat att dom inte vill prata gör Home Office bedömningen att det inte kommer leda till något, och därför kallar man inte vittnena.

William Taylor: And what they are saying, is: here are people that you have told us might know something about a crime that was committed in your territory. But they don’t wanna speak to you, so we’ve closed the file. That’s astonishing.

Men den svenska åklagaren ger sig inte, utan vädjar ändå om att man använder möjligheten att kalla vittnena till domstol. Och listan på vittnen hon vill höra har växt, det handlar nu om sju personer.

Reporter: Du förklarar att det finns ett krav från svenska folket …

Agnetha Hilding Qvarnström: Jaaa....

Reporter: Att dom skulle (ohörbart) så långt som möjligt…

Agnetha Hilding Qvarnström: Jaa (lite tveksamt ja)…

Reporter: Och att dom också skulle hjälpa svensk polis att hindra framtida dåd…

Agnetha Hilding Qvarnström: Jaa det var... försö... jag försökte verkligen att lyfta fram alla möjliga skäl till varför jag… då… inte riktigt gav mig utan ville... ville verkligen få dom här uppgifterna. Eller möjligheten att få de här uppgifterna från de olika personerna.

Men vittnena kallas aldrig till domstol. Det brittiska inrikesdepartementet påpekar att man KAN kalla vittnena till domstol, men att det inte betyder ATT MAN GÖR DET.

Agnetha Hilding Qvarnström: Exakt hur, vilka överväganden man har gjort i England det har jag inte fullkomligt kunskap om.

Reporter: Du får ju aldrig svar på det.

Agnetha Hilding Qvarnström: Nej. Utan jag får sen ett slutligt besked att: nej det blir inte så här.

Jag försöker komma i kontakt med de ansvariga på det brittiska inrikesdepartementet.

Reporter (med mobiltelefon): I’m trying to reach someone who could help me with information regarding a case, it’s about legal assistance in the case of Taimour Abdulwahab.

William Taylor: Our Home office should have said: if you have reasonable grounds to believe that these people can assist in our investigation to a crime committed in Scotland, in in Stockholm, it’s our duty to assist you. We will do everything in our power as the Home office to make sure that these witnesses are placed in the position where you can ask them questions.

Magnus Ranstorp: Här vill man få tag i vittnen... (...) Det är förvånande...

Det är första gången han ser korrespondensen mellan den svenska åklagaren och det brittiska inrikesdepartementet.

Magnus Ranstorp: De vill inte helt enkelt öppna det här igen. Och det… jag är jätteförvånad. Anmärkningsvärt. Med så goda relationer som finns mellan Storbritannien och Sverige. I dom här frågorna. I kontraterrorarbete, i kontraterrorutredningar och så vidare. Så… så är jag förvånad, så att (…) Det är… ja, jag tycker det är under all kritik. Det tycker jag.

På det brittiska Home Office så vill man inte ge några kommentarer om varför man inte kunde hjälpa Sverige mer. Den svenska utredningen kommer inte fram till något när det gäller eventuella medhjälpare i England. Åklagaren kan inte ens svara på varför änkan blev avförd ur den brittiska utredningen.

Presskonferens 22 oktober 2014:

Agnetha Hilding Qvarnström: I England tittade man ju självklart på de här omständigheterna och inledde förundersökning. Och sedan fann man att man inte skulle gå vidare av skäl som inte är kända för mig.

Magnus Ranstorp: Nej, det är helt otroligt. (…) Vad gjorde polisen? Vad gjorde polisutredarna? Hur ofta var de över i Storbritannien, hur högt upp gick det liksom i hierarkin? Bara för att sätta lite extra tryck. Det här är ett jätteprioriterat ärende… ett av de värsta terrorincidenterna som vi haft när det gäller jihadister som genomför detta. Och… så jag är jätteförvånad att… att det har varit så dåliga relationer mellan Sverige och Storbritannien.

Agnetha Hilding Qvarnström: Jag har haft de kontakter man rimligen ska ha för att få den hjälp jag önskade. Och utfallet blev det som då är känt, att vi fick inte hålla de här förhören.

Det andra spåret som leder utomlands går till Irak. I den utredning jag får ut från SÄPO hittar jag ingenting om detta och idag vägrar de svara på frågor.

Bara några dagar efter attacken i Stockholm så kommer officiella uppgifter från Irak om att al-Qaida ligger bakom.

NyhetsReporter: De uppgifterna kommer nu från irakiska myndigheter, som har förhört fängslade upprorsmän. (…) Självmordsattentatet i Stockholm i lördags skulle alltså vara en i raden av planerade självmordsattacker.

Och chefen för irakiska terroristbekämpningen – Diaa al Kinani – hävdar sen att Taimour Abdulwahab varit hos al Qaida på träningsläger.

Nyhetsuppläsare: Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab fick träning i Irak tre månader före sprängdådet i Stockholm. Det här säger irakiska myndigheter.

De här uppgifterna sprids i radio, tv och tidningar över världen. SÄPO ville inte kommentera uppgifterna då.

Och på presskonferensen nästan fyra år senare, verkar de som lett utredningen inte veta vad det handlar om.

Agnetha Hilding Qvarnström: Min kunskap är att han rest vid de tillfällen jag redogjort för här och nu. Och att han själv säger att han varit i Mellanöstern för jihad. Det är de kunskaper jag har.

Gunnar Åkersten, chef för utredningsenheten på Säpo: Jag kan fylla på där med att vi har inga uppgifter som pekar på vad han har gjort. Hade vi vetat det hade vi kommit fram med det i utredningen.

Diaa Al-Kinani,, chef för irakiska terrorbekämpningen, i Al Arabiya: One of the detainees (accused) of the leaders of the organization referred that Taymour has entered Iraq for three months through Turkey, and has reached al Mosul and trained for three months in al Mosul.

Presskonferens 22 oktober 2014:

Reporter på presskonferens: Har man inte försökt ta reda på vilka som förhördes från er sida? Eller försökt nå dem själva för att förhöra dem?

Gunnar Åkersten, chef för utredningsenheten på SÄPO: Kan du repetera frågan igen?

Utredarna känner inte igen uppgifterna från chefen för terrorbekämpningen i Irak.

Gunnar Åkersten, chef för utredningsenheten på SÄPO: Jag känner inte igen dina uppgifter här och nu, det får vi i så fall kontrollera i utredningen i så fall vad som finns om det.

Men vad han hittar får jag inte reda på. Varken han eller någon annan på SÄPO vill säga något om hur man gått vidare med de här uppgifterna. Men jag får ut dokument från svenska ambassaden i Bagdad med fler uppgifter om att dådet skulle varit planerat av al Qaida. Det är hittills okända uppgifter om att irakisk säkerhetstjänst – bara två dagar efter självmordsbomben i Stockholm – ska ha gripit ett halvt dussin terrorister. Bland dem en VÄLDIGT SENIOR al Qaida-ledare – som sägs ha varit kontaktperson åt Taimour Abdulwahab. Den gripne al Qaida-ledaren ska enligt uppgifterna stått nära den före detta ledaren för Islamiska staten i Irak – Abu Omar al-Baghdadi. Samme man som utlovade en belöning åt den som mördade konstnären Lars Vilks.

Uppgifterna kommer från en högt uppsatt person i irakiska säkerhetstjänsten, och lämnas till svenska ambassaden av en källa som bedöms vara trovärdig. Både Säpo och den militära underrättelsetjänsten MUST informeras. Hur man går vidare med uppgifterna är hemligt.

Och den svenska utredningen har inga svar att ge om eventuella kopplingar till Islamiska staten i Irak.

Presskonferens 22 oktober 2014:

Journalist: Islamiska staten nämns i röstmeddelandet där, vet ni idag specifikt vad det är han syftar på?

Agnetha Hilding Qvarnström: Nej, det gör vi ju inte, eftersom vi ju inte har kunnat prata med honom.

Taimour Abdulwahab: Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt. (...) Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten, (på arabiska) fred vare över honom, (på svenska) och ert dumma support till grisen Vilks.

Presskonferens 22 oktober 2014:

Agnetha Hilding Qvarnström: Det skulle kunna innebära att han avsåg det vi idag avser med IS, ISIS, islamiska staten. Jag tänker också, men det har jag inget annat belägg för än att det är mina spekulationer, att det skulle kunna vara att han menar en islamisk stat som styrs av sharialagar i allmänhet. Det vet vi inte.

Men det mest konkreta spåret till Irak är det telefonsamtal som Taimour Abdulwahab fick från Irak, innan han sprängde sig i luften.

Utredarna har det irakiska telefonnumret. Men i den utredning som presenteras för svenska folket så slutar även detta med ett frågetecken.

Presskonferens 22 oktober 2014:

Agnetha Hilding Qvarnström: Vi har ju skickat en begäran om rättslig hjälp där vi just bad om att få reda på vem som då skulle kunna vara ägare till det här specifika telefonnumret, och Irak säger att de vet vem det är.

Journalist: Och varför vill de inte berätta vem det är?

Agnetha Hilding Qvarnström: Den frågan har inte ställts till dem. Det kanske de skulle göra om vi ställde frågan till dem. Den frågan har inte ställts till dem.

Det jag ser i utredningen är att åklagaren dröjer ett år och tre månader innan hon vänder sig till Irak för att få svar på vem som har numret.

Magnus Ranstorp: (nickar) Det är obegripligt. Det är obegripligt. För då finns det… mindre chans att veta, eller få tag i den här informationen. Ju längre du väntar desto svårare blir det. Svårare än så är det inte. Och det är också väldigt… ja, det är oförklarligt. Det hade varit en av de första prioriteterna.

Reporter: Borde du ha fokuserat på det här med Irak direkt?

Agnetha Hilding Qvarnström: Alltså vi hade väldigt mycket fokus på just Sverige och medgärningsmän och vad som skulle kunna hända i Sverige. Det var… det kändes angeläget.

Reporter: För att det ena utesluter ju inte det andra...

Agnetha Hilding Qvarnström: Nej det gör det inte. Men det finns begränsat med tid och resurser så är det.

Reporter: Och i backspegeln skulle du gjort annorlunda?

Agnetha Hilding Qvarnström: Ja, kunde väl ha skickat iväg den tidigare kanske. Ja. Visst.

När begäran väl har skickats iväg så kommer det ta lång tid innan man får ett svar från Irak. Något som irakierna fått skulden för.

Presskonferens 22 oktober 2014:

Agnetha Hilding Qvarnström: Jag kan väl fylla på lite allmänt. Begäran om rättslig hjälp som skickades till Irak, det tog ju över två år innan jag fick ett svar att papprena hade kommit fram. Så att jag menar att samarbeta med Irak är inte heller enkelt.

Men när jag går igenom dokument så undrar jag hur intresserad åklagaren egentligen är av att få ett svar från Irak.

Erik Wollin, tidigare på svenska ambassaden i Bagdad: Här är en bild. Som sagt, jag har inte många, och en del kan jag inte visa dig för att de visar en del av säkerhetsinstallationerna. Men här är en. Det är vid huvudentrén skulle man kunna säga.

Erik Wollin var den som hade hand om ärendet på svenska ambassaden i Bagdad.

Erik Wollin: Det var oftast svårarbetat, trögrörligt. Man var många gånger tvungen att skicka om begäran med en påminnelse. Inte bara en utan ibland ett flertal gånger.

Det går trögt med irakierna. Men Erik Wollin uppfattar inte heller att det är ett prioriterat ärende för den svenska åklagaren.

Agnetha Hilding Qvarnström: Nej, jag vet ju inte varför det gått till på det viset.

Erik Wollin: Hon… ägde ju frågan, det var ju… min uppfattning är ju att hon kanske då skulle hört av sig, det här ska … det här var intressant information… kan vi göra något mer för att stöta på? Utan jag som sagt såg min roll i det hela som den som förmedlade den information som kom in som gick ut.

I mars 2012 skickade åklagaren sin begäran om rättslig hjälp. Först efter ett halvår hör hon av sig och undrar hur det går.

Reporter: Om du hade varit jätteintresserad så hade du väl hört av dig efter ett par veckor eller något?

Agnetha Hilding Qvarnström: Ja, det är din tolkning. Jag kan inte säga mer än så. Man jobbar på så gott man hinner helt enkelt, och prioriterar i arbetsmängd och vilka åtgärder man ska vidta och gör det man hinner göra helt enkelt.

Svaret från Irak kommer efter nästan två år. De meddelar att man vet vem som har telefonnumret. Inget namn, bara att det är en irakisk kvinna i Tal Afar, ett område en bit från Mosul. De är beredda att kalla personen som vittne. Svenska utredare är välkomna att hålla förhör. Säpo och åklagaren diskuterar om de ska åka. Tre månader går. I juni intas Mosul av terrorrörelsen Islamiska staten.

Presskonferens 22 oktober 2014:

Agnetha Hilding Qvarnström: Med hänsyn till utvecklingen i regionen och förhållandena i regionen där personen förmodligen bor att det var IS-kontrollerat område så ansåg jag och ansvarig polis att det inte var lämpligt att resa till Irak, under sen vår, tidig sommar 2014.

Hon frågar inte ens Irak efter vem personen var som hade kontakt med Taimour Abdulwahab. Jag inser att det jag hittills sett bara är som översta lagret i utredningen, lite som en lök, där mycket mer finns innanför. Jag kan se åklagarens formella fråga om rättslig hjälp. Och på presskonferenserna så hör jag utredarnas svar. Men inne i löken döljer sig en annan historia – som man av olika skäl bestämt sig för att inte tala om.

Jag har kommit till Bagdad för att försöka ta reda på mer om det samtal Taimour Abdulwahab fick innan attentatet. Bara drygt tio mil härifrån finns terrororganisationen Islamiska staten. Och det är en stad med ständiga bombdåd. Jag ska träffa underrättelsetjänsten och terrorbekämpningen på Inrikesministeriet. Vi eskorteras ut till en före detta amerikansk militärbas en bit utanför Bagdad. Underrättelsetjänsten och säkerhetsstyrkor möter oss, och vi åker i konvoj och säkerhetskontrollerna är rigorösa. Jag ska få träffa chefen för underrättelsetjänsten och anti-terrorstyrkorna. Men också en officer ur Örnarnas underrättelsecell. Han kan inte visa ansiktet av säkerhetsskäl.

Major Amar, Örnarnas underrättelsecell: I åtta år har jag arbetat som utredare och spanare efter al-Qaidas medlemmar. Ända fram tills IS dök up. (...) Efter Taimours attentat kontaktade underrättelseorganisationerna som är verksamma i Sverige, och med tanke på att det är ett och samma krig mot IS tog underrättelsetjänsterna och rättsväsendet initiativet och försåg irakierna med information kring telefonsamtalet mellan Taimour och en viss person i Irak. (...) Då utsåg den irakiska regeringen en grupp från en av de underrättelsetjänsterna som är verksamma i Irak för att efterforska och utreda och förse svenskarna med information. Många möten hölls mellan svenskarna och denna grupp i detta avseende.

Det här är nya uppgifter – svenskar ska kort efter attentatet lämnat över det telefonnummer som varit i kontakt med Taimour Abdulwahab. Och dessutom har svenskar och Irakier haft flera möten. Irakiska officerare har också varit i Sverige för att hjälpa till med utredningen, enligt major Amar. De här uppgifterna har aldrig kommit fram.

Agnetha Hilding Qvarnström: Allt som har skett i utredningen har inte berättats av det skälet att det råder fortfarande förundersökningssekretess.

Reporter: Jo, men är inte det en jätteviktig sak att berätta om man vill redogöra för vad man har gjort?

Agnetha Hilding Qvarnström: Som åklagare avgör man ju vad man vill berätta och inte vill berätta när man har en utredning. Och när man lägger ner en förundersökning så råder fortfarande förundersökningssekretess. Man skulle egentligen bara kunna säga: vi berättar ingenting.

Major Amar: Om hon fick del av det... Jag är säker på att flera möten ägde rum.

Flera möten ägde rum mellan irakierna och svenskarna. Den information som finns, kring namn, adresser och födelsedatum har lämnats till svenskarna. Målet var Taimour Abdulwahab, vem var han, hans kontakter, relationer och all information som kunde avslöja målet med brottet, gärningsmännen och de som stod bakom Taimour så att de kunde gripas.

Major Amar: Ärligt talat minns jag inte exakt vilken krets informationen skickades till. Men vi säger ”svenskarna”. Det kan vara en grupp från flera olika underrättelsekretsar i Sverige. Och det kan vara en och samma krets. Men det vi är säkra på är att de försågs med information och de representerade svenska myndigheter. De kom från kungariket Sverige till Irak och möten hölls.

Den irakiska gruppen leddes av – dåvarande chefen själv – Diaa al Kinani. Samme man som tidigt gav uppgifter om kopplingar till al Qaida i Irak. Uppgifter som varken åklagaren eller chefen för SÄPO-utredningen sa sig känna till.

Reporter: De var till och med här i Sverige, officerare från Irak. Vad... vad kom ni fram till i det här samarbetet?

Agnetha Hilding Qvarnström: Det är inget jag känner något till om.

Reporter: Känner du inte till det?

Agnetha Hilding Qvarnström: De kontakterna känner jag inte till.

Här i Bagdad får jag reda på en del men inte allt i den utredning som gjordes. Men när det gäller uppgifterna om kopplingen till al Qaida så får jag tala med chefen här på underrättelsetjänsten och terroristbekämpningen.

Han säger till mig att ”Den svenske självmordsbombaren fick stöd av al Qaida, de planerade allt. Och den informationen har de svenska utredarna fått”. Han ger sällan några intervjuer, och jag får inte spela in utan bara anteckna. Han hävdar att Taimour Abdulwahab träffade en militär ledare i al Qaida i Syrien 2010. Han fick troligen träning även där. Sedan reste Taimour Abdulwhab till al Qaidas bas i Mosul i Irak. Major Amar sitter med utredningen framför sig och jag tänker att jag nu kan få reda på vem som ringde Taimour Abdulwahab. Det vi vet hittills är att det är en kvinna i Tal Afar några mil från Mosul – som hade numret.

Major Amar: Kvinnans relation... jag måste läsa på innantill. Hur ska vi kunna beskriva den? De sociala relationerna i Irak skiljer sig från dem i Europa. Hon är en av hans släktingar och han var fäst vid henne. Det är en person som han känt sen han var barn och hon är äldre än han.

Vi vet inte vad som hände med henne efter att den irakiska säkerhetstjänsten fick hennes telefonnummer.

Major Amar: Mina uppgifter säger att de då inte fick tag i telefonens ägarinna, kvinnan här. Men de fick tag i alla andra, Taimours släktingar.

Major Amar hävdar att de sökte upp henne men att hon då inte längre fanns kvar på sin adress. Frågan om kvinnan tillhört al Qaida eller inte får vi inte svar på.

Major Amar: Vi har ingen aning om hennes situation. (…) Om jag ska efterforska kvinnan och hennes relation till al-Qaida är svårt.

Major Amar: Det telefonsamtalet kan ha varit det sista som han tog emot från instruktörerna i organisationen. Och kanske var det inte så.

Vi ringer det nummer som gick till kvinnan i Tal Afar, men det numret går idag till någon annan.

Kvinnan och vad som hänt henne förblir ett mysterium för mig. Och det finns många andra frågetecken. Irakiska säkerhetstjänsten fick tidigt hennes nummer från Sverige, hävdar de själva. Och de ska sedan ha gett hennes identitet och annan information tillbaka till svenskarna. Samtidigt har de svenska utredarna sagt att de inte ens vet vem hon är.

Från presskonferensen 22 oktober 2014:

Agnetha Hilding Qvarnström: Vi har inte identifierat… Vi har fått uppgift från irakiska myndigheter att personen är identifierad, vi vet inte vem det är. (…) Men vi har inte något namn eller identitet på personen, men vi har fått höra att personen ska vara identifierad.

Major Amar: Men jag är säker att de irakiska myndigheterna gav svenskarna det. De svenska myndigheterna begärde av den irakiska sidan. De riktiga åtgärderna började vidtas här hos oss i februari 2011. En verkligt detaljerad genomgång och delgivande av dokumenterad information med datum fastställd här. I februari 2011.

Agnetha Hilding Qvarnström: Nej jag kan inte påminna mig det utan jag skickade den här begäran om rättshjälp för att få reda på vem numret tillhör.

Reporter: Ok. Kan inte påminna dig... Det är ju en sådan här sak som du garanterat hade kommit ihåg väl om du har fått reda på vem det var som hade det här numret?

Agnetha Hilding Qvarnström: Ja, mitt svar blir det jag har sagt nu.

Reporter: Men de säger till mig de lämnade det redan i feb 2011...

Agnetha Hilding Qvarnström: Mm, men jag har inget annat svar på det än vad jag har sagt. Så att du kommer inte längre med det här nu.

Reporter: Känner du igen det då?

Agnetha Hilding Qvarnström: Vad för något?

Reporter: Att ni ska ha fått den här infon så tidigt?

Agnetha Hilding Qvarnström: Jag har skickat en begäran om rättslig hjälp. Med anledning av det här telefonnumret och fått ett svar.

Reporter: Men det här jag talar om, känner du igen det?

Agnetha Hilding Qvarnström: Men jag har svarat på det här och jag säger inte mera.

Den nya informationen ger en helt ny bild av utredningen. Vad har hänt bakom kulisserna? Jag ser i dokument jag får ut från åklagaren att Säpo bara en eller två dagar efter Stockholmsbomben lämnar vidare flera utländska nummer som haft kontakt med Taimour Abdulwahab till – citat – VISSA TJÄNSTER. Åklagarens namnteckning finns på dokumentet.

Reporter: Och då undrar jag... 13 december det är två dagar efter. Är det redan här som man har meddelat vissa tjänster det här numret som ringde till Taimour Abdulwahab?

Agnetha Hilding Qvarnström: Det… berättar jag inte… någonting om.

Reporter: För du ser att du har varit med och tagit beslut här i alla fall.

Agnetha Hilding Qvarnström: Mm...

Reporter: Men det vill du inte berätta, du kan inte säga att det inte var det alltså?

Agnetha Hilding Qvarnström: Nej, men jag berättar inget mer, utan nu har vi tagit del av detta. Och det här är en åtgärd som har vidtagits inom ramen för förundersökningen och... det… är vad jag kan säga.

Varken hon eller Säpo vill säga något om kopplingarna till Irak och de uppgifter som pekar mot al-Qaida.

Reporter: Och du berättar ingenting och inte SÄPO heller om de här spåren till Irak.

Agnetha Hilding Qvarnström: … ja, jag som jag konstaterar, att det florerade ju dessa uppgifter i... media redan tidigt och allting som har florerat allt som har bäring på detta har självklart tittats på.

Reporter: Fast du vill inte säga vad ni kom fram till?

Agnetha Hilding Qvarnström: Jag har berättat... det vi kan berätta. Och det som finns att berätta så här långt.

Magnus Ranstorp: Det jag reagerar kanske mest på är att man försökt tillrättalägga en version som helt enkelt inte stämmer.

Jag hör av mig igen till terroristforskaren Magnus Ranstorp – som nu befinner sig i USA – för att få en kommentar till det som kommit fram.

Magnus Ranstorp: Att bara säga att han var en ensam person, när det dels var en tekniskt komplicerad bomb, när han varit på träningsläger nere i Irak, när det finns... Ja, när de utländska aspekterna är så pass intressanta och viktiga då bör det tas med i redogörelsen, och det väljer man medvetet att inte göra. Man har ju på ett sätt också vilselett om vad det här handlar om för någonting.

Agnetha Hilding Qvarnström: Det är vår bild, att han var ensam.

Reporter: Det är det ni har förmedlat.

Agnetha Hilding Qvarnström: Ja…

Reporter: I Sverige ja...

Agnetha Hilding Qvarnström: Ja.

Reporter: Men utomlands?

Agnetha Hilding Qvarnström: Och det är det som är vårt fokus här att se om han hade några medgärningsmän i Sverige. Det var självklart vårt fokus då.

Reporter: Men man vill veta om al Qaida ligger bakom, om det är planerat i Irak, till exempel det är ju sådana, det finns ju sådana uppgifter.

Agnetha Hilding Qvarnström: Vi har tittat på alla uppgifter som finns. Och har florerat.

Reporter: Och ni har avfärdat dem?

Agnetha Hilding Qvarnström: … Jag svarar inte mer på detta nu än vad jag har gjort.