Kvinnlig röst som läser delar av blogg inlägg:
Det här skrevs av en tjej som heter Jennipher för sex år sedan, efter att hon slutat gymnasiet. Jennipher är inte ensam – det är något som händer med våra mindre svenska städer, vår landsbygd är hotad. Det handlar om arbetslöshet, droger, självmord, utanförskap och avfolkning. Som journalist i en storstad kan det ibland kännas som att jag glömt var jag själv kommer ifrån. Uppvuxen på landsbygden med jobb som truckförare på ett pappersbruk är jag nu en av alla dom som valt ett annat liv, i en större stad. Men nu lämnar jag mitt invanda liv i Göteborg för att se hur landsbygden mår. Med statistik som vittnar om sociala problem, en bottennotering i en kommunranking och ett genomfört utanförskapsprojekt, så blir det Grums jag åker till.
Titel: Att leva och dö i Grums
Det här är Jennipher från Grums som skrev det där blogginlägget. Hon är 27 år och arbetslös. Ibland hoppar hon in som timvikarie på en förskola, men drömmer om ett fast jobb.
Jennipher Hamnén Rosén:
Vad är problemen i grums idag då skulle du säga?
Je: Att det är så många omyndiga som håller på med droger och så hög arbetslöshet och många som tar livet av sig.
Känner du folk som tagit livet av sig.
– Ja, en del.
Är det så?
– Ja.
Vad har det berott på då?
– Hopplöshet. Att dom känner liksom, ja…
Men vadå hopplöshet?
– Att de inte kan söka hjälp. Och dom vill inte prata med någon. Och har ingen framtidstro.
Men har det blivit bättre sedan du skrev det där blogginlägget 2008?
– Nej det har det inte. Det har ju blivit fler som valt att ta livet av sig, som har dött av överdoser, arbetslösheten kan jag inte säga något om men det känns som att det är många som inte gör tillräckligt mycket för att få ett jobb, som att dom ger upp direkt nästan.
Jennipher har sett arbetslösa vänner och nära och kära må dåligt. Det är ett lite känsligt ämne att prata om märker jag, men undrar ändå om hon kan hjälpa mig att träffa andra från Grums som kan berätta om läget i kommunen, och Jennipher ringer sin bästa kompis Liza.
Jennipher Hamnen Rosen:
– Hej jag har uppdrag granskning här, dom undrar om dom får prata lite med dig, så du kan väl komma ner till mig när du kan. Ok…mm.. hej.
Värmländska Grums utsågs 2013 till Sveriges sämsta kommun att leva i av tidskriften Fokus. Här bor knappt 9000 invånare och det finns matbutiker, systembolag, bank, postkontor, kulturhus, flera pizzerior och två begravningsbyråer. Pappersbruket på Gruvön är kommunens största arbetsgivare, och Grums hockeylag har fostrat flera NHL-proffs. Det har blivit kväll och jag ska träffa en kille som vuxit upp här. Daniel Antonssen är 20 år och en av alla dom som går arbetslösa i kommunen. Han har sett, hört och upplevt det mesta i Grums.
Daniel Antonssen:
Är Grums ett bra område att växa upp i?
– Både ja och nej, alltså det är både bra och dåligt. Det beror helt och hållet vilken umgängeskrets man växer upp i. Så är det ju i alla samhällen, men i Grums finns det två, det är väl två grupper på befolkningen. Ene gruppen jobbar på Gruvön och pratar skit om den andra gruppen typ. Sen så är det ju missbrukare. Det är ju inte så många som har sysselsättning i Grums. Och de som inte har sysselsättning går på... har man inte en sysselsättning så blir det socialen och då börjar man knarka.
Vad tror du det beror på att det är problem i Grums? Vad är det som gör Grums speciellt?
– Vet inte, det är nog mycket arbetslöshet, dåliga grejer att hitta på. Alltså det finns ingenting att göra liksom. Jag förstår inte folk som flyttar från större städer till Grums. Jag hade aldrig gjort det. Visst eftersom jag är uppväxt här så finns det en dragningskraft. En vill ju tillbaka hela tiden.
Daniel har sett kompisar i Grums gå under, och han har själv haft problem med droger och bott på behandlingshem. En av Daniels bästa vänner hette Johan och ligger begravd utanför Karlstad. Eftersom Daniel inte har körkort så har han inte varit där ännu men vi bestämmer oss för att åka dit. Grums har tappat nästan var femte invånare sedan 80-talet. , det är också nästan . Dessutom sticker Grums ut i och antalet anmälda Som om inte det vore nog så är Grums en av de kommuner där . En som tittat närmare på landsbygdens problem är nationalekonomen Charlotta Mellander. Enligt henne sker det just nu en dramatisk flykt från landsbygden till storstäderna.
Charlotta Mellander:
Kan man prata om ett utanförskap på landsbygden?
– Det tror jag att man kan göra i allra högsta grad. För de här platserna har det ganska tufft. Ganska knackigt. Och man tappar framförallt den yngre generationen för oftast är det dom som är mer villiga att röra på sig. Och vår forskning har visat att dom kommer inte hem sedan heller när de skaffar barn, utan man tappar unga geneneration efter generation. Och det här får en rad effekter för de här platserna.
Charlotta Mellander ser utvecklingen på landsbygden som en negativ spiral med ökad arbetslöshet och minskat utbud av saker som gör en plats attraktiv att flytta till. När jag gjort reportage om utanförskap så har det oftast handlat om storstädernas förorter, men Charlotta Mellander menar att situationen kan vara precis lika illa på landsbygden, om inte värre.
Var skulle du helst låta dina barn växa upp i rosengård eller grums?
– Det är en ganska bra fråga. Som mamma vill jag låta mina barn växa upp där de vill vara. Det är så det ska vara. Däremot tror jag att man har större potential om man sitter i Rosengård än om man sitter i grums tyvärr.
Menar du det?
– Ja jag tror det. Just för att du har närheten till Malmö och Köpenhamnsmarknaden. Och det är närheten till saker och ting som är otroligt viktig idag. Det geografiska läget förklarar oerhört mycket hur pass bra det går för platser. Sen kan man säga att rosengård och Botkyrka och andra i Stockholmsregionen är segregerade områden som relativt sett har det sämre ställt än andra områden i den här arbetsmarknadsregionen, men man har ändå tillgång och potential att ta sig till dom här platserna som går väldigt bra. Och det skall inte underskattas.
Enligt Charlotta Mellander måste politikerna ta tag i problemen på landsbygden innan det är försent. Men vad säger då Grumsborna själva om sitt Grums, denna fredagseftermiddag.
ENKÄT
Christer Johansson:
Vad tycker du om Grums?
– Det duger väl.
Det duger?
– Ja.
Vad är det som duger då?
– Jag är nöjd än så länge, jag bryr mig inte så mycket.
Hanna Jordansson:
Trivs du på en liten ort, är det så du vill bo eller?
– Ja jag tycker det här är för stort. Det är hemskt på fredagar klockan fyra för det är rusningstrafik.
Tycker du att Grums är för stort, skämtar du med mig?
– Nej. Det är kaos. Ska man ut på en fredagseftermiddag så är det folk överallt.
Hur vill du att det ska vara då?
– Lite mer avskilt.
Carina Folkesson:
Vad tycker ni om Grums?
– Det är bra att det finns.
Det är bra att Grums finns?
– Ja
Rune Slorfält:
– Gör du reportage om Grums? Jag hör så jävla illa.
Vill du att jag ska prata högre?
– Ja det går bra.
Vad tycker du om Grums då?
– Ja det är bra.
Vad är det som är bra då?
– Det är inget att klaga på.
Christer Johansson:
Vad är det som är bra med Grums då?
– Ja det var en bra fråga.
Ida Englund:
Bor du i Grums?
– Jag kommer härifrån men bor i Gbg.
Vad tycker du om Grums då?
– Ja det är min hemort så jag tycker bra om Grums.
Varför flyttat härifrån?
– Jag skulle plugga.
Johnny Englund:
Var det din dotter som kom hem nu?
– Ja.
Var det gott att få hem henne?
– Ja det var gott att få hem henne.
Du är inte orolig att hon ska stanna i storstaden?
– Jo men jag kanske kan övertala henne att flytta tillbaks hit. Det finns många fördelar med att bo här.
Vad är dom?
– Man slipper stå i tunnelbana. Vi har varit och hälsat på henne och det är ett annat liv.
Rune Slorfält:
– Det är väl liksom ett medel bra samhälle.
Medel bra samhälle?
Ja det tror jag
Johnny Englund:
Vad tänker du när du åker och hälsar på din dotter i Göteborg?
– Att där vill jag inte bo.
Det vill du inte?
– Nej, absolut inte.
Här – någon kilometer från bruket har Jennipher fått besök av sin bästa kompis Liza och hennes lillbrorsa Mikael. Liza är 27 och Mikael 26. Mikael har flyttat härifrån, eftersom han upplevt för mycket skit i kommunen, säger han.
Mikael Karlsson:
– Ja jag har två barn liksom. Jag tycker att dom skall ha en bra uppväxt och inte gå igenom samma sak som en annan gjort. Man gör ju allt för att dom ska få det bra liksom. Beslutet som man tog också att lämna grums, man hade ju inget här att hämta, jag vill bara bort från… jag skulle aldrig vilja att mina barn växer upp här, inte en chans.
Är det så?
M: jag har absolut ingen förhoppning om grums.
Jennipher Hamnén Rosén:
Hur är det med självkänsla när man går och inte har jobb och bor på ett ställe där det inte finns så mycket att göra?
– Man känner sig värdelös.
Hur menar du?
– Man går och söker massa jobb, går på arbetsförmedlingen och man får nej på nej på nej, och kanske inte svar på … över huvud taget. Man kan skicka 30 cv liksom innan man ens får ett nej. Det är klart att man känner sig värdelös, vad fan är det för fel på mig. Varför har inte jag fått ett jobb?
Mikael Karlsson:
Vad finns det att göra i Grums för ungdomar?
– Jag tycker det finns väldigt lite utbud på att göra saker. Gillar man inte hockey så.
Mikael har flyttat till Karlstad och kan inte tänka sig att flytta tillbaks till Grums. Och det är precis så statistiken ser ut: Den yngre generationen vänder landsbygden ryggen, medan de äldre blir kvar. Arbetslöshet, avfolkning och utanförskap, det är inga små frågor att ta itu med. Men 2012 startades projektet . Projektet som avslutades förra året, leddes av Anna Karin Ingman.
Anna-Karin Ingman, verksamhetsledare ABF:
– Syftet är att regionen pekar på en arbetskraftsbrist samtidigt som vi ser många människor som står utanför arbetsmarknaden idag. Och ett av syften ville ju att vi skulle påvisa den resurs som står utanför och jobba med dom fördomar som finns mot människor som kommer till oss och vill leva och bo i Värmland och lyfta olika åtgärder pga. det.
Människor som stod utanför arbetsmarknaden rekryterades som . Tanken vara att de skulle hjälpa både sig själva och andra i Värmland att komma bort från sitt utanförskap. Här, långt ute i den värmländska skogen bor Hanna Björk med man och tre söner.
Hanna Björk:
Vad tänker du om att de här barnen ska växa upp i Grums då?
–De ska dom inte.
Ska dom inte det?
–Det blir Arvika barn.
Hanna Björk gick arbetslös och var en av dom som anställdes av projektet för att bli ambassadör i Grums.
Hanna Björk:
– Det var ju ganska luddigt. Det var ju det här att vi skulle vara ambassadörer för då våran kommun…hem kommun… och det var ju redan en person anställd innan mig. Så att jag skulle vara ihop med henne då. Och att vi skulle tänka fritt, vi skulle ha egna idéer. Det blev ju väldigt förvirrande. För tänka fritt är väldigt stort och när man inte vet vad man ska tänka på… i vilken riktning man skall tänka så blir det ju väldigt…vad ska jag göra nu…och då händer ju ingenting heller. // Så det blir ju förvirrat. Det var oerhört förvirrat
Vad sa man till dig att målet var, det pratades ju om att man skulle minska utanförskapet?
– Ja, precis vi skulle minska utanförskapet och se till att få in fler i sysselsättning. Det var det som var sagt.
Upplevde du att ni lyckades med det? Minskade ni utanförskapet?
– Nej det kan jag ju inte säga att vi har gjort. Inte så. Som sagt vad hinner du på fyra månader? Vi har ju inte gjort det.
Trivs du i Grums kommun?
– Jadu, det hade väl inte varit fel om det varit Arvika, så är det. Vi bor ju precis på gränsen.
Vad menar du då? Är det bättre?
– Ja. Arvika är ju en större stad och du får ju lite mer. Det funkar ju bättre med vård och allt annat. Grums är ju litet, det är ju smått. Det är ju en del droger och en del ungdomar som inte mår bra och sådär. Vi har ju sagt att våra barn får gå i Arvika ändå. Vi får ju köra dom istället.
Så du har inte dina barn i…
– Nej nu går dom i Värmskog, ett föräldrakooperativ här nere som vi driver själva.
Men du vill inte ha dina barn i Grums?
– Nej. Det vill jag inte.
Hanna Björk som är arbetslös igen, har inte några höga tankar om Grums och skulle aldrig sätta sina barn i kommunens skolor. Det var alltså hon som blev ambassadör och Grums ansikte utåt, i projektet ett öppnare Värmland.
Anna-Karin Ingman, verksamhetsledare ABF:
Upplever du att ni varit tillräckligt tydliga mot de här lokala ambassadörerna vad deras uppdrag var och vad dom skulle jobba med?
– … uppenbarligen inte eftersom du har kritik, eller dom har kritik mot oss. Det finns saker som jag sa till dig i telefon som vi kanske skulle gjort annorlunda om vi hade haft facit idag.
– Det handlar om mötesplatser, att få människor att mötas för att hitta sätt att och kunna bryta utanförskapet på. Vi har inte … och det tycker jag är att hårdra det lite… sagt att någon skall lösa utanförskapsfrågan. För det skall alla värmlänningar göra i så fall. Det handlar om mig och det handlar om dig och alla i Värmland som kan lösa den biten. Utan det handlar om att vi skulle skapa förutsättningar för människor att mötas…för att på så sätt….
Men är det rimligt att lägga det på axlarna på de som kanske redan är i utanförskap?
– Vem skall göra det då?
Anna Karin Ingman pratar om att mötas för att bryta utanförskapet. Men vad görs det åt utflyttningen då, att den yngre generationen lämnar Värmland och inte kommer tillbaks? Jag ringer Region Värmland. Å nu får jag reda på att . Kan det jag precis fått höra verkligen stämma. Jag har ju varit hos Charlotta Mellander och sett siffrorna som pekar mot en avfolkning, men nu säger Regionen tvärtom, att Värmland ökar? Och tydligen har SVTs Värmlandsnytt gjort ett inslag om det i förrgår.
Skylt Arkiv, ur Värmlandsnytt + datum
Påa:
–Värmlänningarna blir fler enligt ny prognos.
Programledare:
–Ja, Tomas Riste om det nu är så att trenden vänder, vad betyder det här för länet Värmland?
Tomas Riste:
–Ja det är ju väldigt positivt för våra kommuner och också för landstinget när det gäller skatteintäkter osv men det är också en del i en…en framtidstro som är väldigt viktig.
Programledare:
–Och vilka är det då, som ser till att vi blir fler?
Tomas Riste:
–Vi ska vara klar över att vi har ett…vi har ett flyttöverskott alltså. Det är fler människor som flyttar till Värmland än från Värmland. I en framtid så är ju drömmen också att ha ett födelseöverskott…
Regionrådet Tomas Riste pratar om ett flyttöverskott – men vilka handlar det om egentligen? Nyheten om att trenden håller på att vända kommer från en prognos som Region Värmland tagit fram. På en presskonferens i Karlstad presenteras dom goda nyheterna.
Scener presskonferens:
–Välkomna hit…vi har alltså tagit fram en rapport…
Tomas Riste (S), Ordförande i regionstyrelsen Värmland:
Vad betyder det att befolkningen kommer att öka i Värmland enligt den här prognosen?
- Det är naturligtvis positivt. Det är jättebra. Det gläds vi åt. Jag vill nog påstå att befolkningsökning handlar om tilltro… till att man gör rätt saker. Människor vill leva på platser där man känner att man har framgång…det det ..går bra och då är befolkningsökningen ett exempel på att man är på rätt väg.
Tomas Riste pratar om framtidstro och att man nu är på väg åt rätt håll. Jag behöver hjälp med att analysera prognosen som Region Värmland tagit fram och åker tillbaka till Charlotta Mellander. Hon har en helt annan syn på Värmlands framtid.
Charlotta Mellander, professor nationalekonomi:
– Ja tittar man på befolkningsutvecklingen från t.ex. 1968 som SCB har lättillgängligt i sin statistik så ser man att det egentligen är bara fyra av 16 kommuner som haft en positiv befolkningsutveckling över tiden. Utav dom så är det dessutom bara hälften bara två av 16 som haft en positiv befolkningsutveckling sen början av 90-talet. Dom andra hade sin kraftigaste ökning tidigare. Så att tittar man på värmlandskommunerna som det ser ut idag så är det bara två kommuner som växer bra av egen kraft.
Vilka är det då?
– Det är Hammarö och Karlstad.
Enligt Charlotta Mellander så står Värmland nästan helt still i sin befolkningstillväxt, och man förväntas tappa en stor del av den yngre generationen. När vi granskar prognosen noggrannare ser vi att befolkningsökningen framförallt beror på en sak.
– Vad vi sett från andra studier så är det kommuner som är lite mindre, som går dåligt ekonomiskt och socialt väljer att ta emot fler flyktingar. Tittar man t.ex. på flyktingmottagandet som var 2013 så ser vi att man tog emot många många fler flyktingar per invånare där man redan från början hade hög arbetslöshet, man hade låga inkomster, många sjukskrivningar och det är klart att det är en jättetuff situation för de här flyktingarna som kommer och hitta ett jobb och integreras på de här platserna när redan svenskarna som bott där från början har en tuff situation. //
Värmlands befolkningsökning handlar alltså om ett ökat flyktingmottagande, men jag undrar om Tomas Riste har någon plan för hur man lockar folk till Värmland om antalet flyktingar skulle minska.
Tomas Riste (S), regionråd Värmland:
Vad innebär det för Värmlands befolkningsökning om det blir lugnare i världen och det inte kommer så många invandrare till Sverige och Värmland?
– Ja ingenting skulle glädja mig mer om det blev lugnare i världen, då hanterar vi det på annat sätt men jag hoppas ju verkligen att det blir fred runt om i världen så att de här människorna slapp att fly från sina länder.
Men då slutar ju Värmland att växa.
– Fine, då kan vi hantera det.
Då är man tillbaka i problematiken att Värmland minskar.
– Jag ser definitivt inte det som något problem. Skulle det bli fred ute världen och människor kan stanna kvar hemma så ser jag det som en fantastisk möjlighet för dom människorna att utvecklas.
Men hur ska ni göra för att få folk att flytta till Värmland då? Om man inte har dom att förlita sig på?
– Nu håller vi oss fram till 2030 och fram till 2030 så tror jag dessvärre inte att det kommer bli fred på alla håll och kanter, där det idag är oroshärdar. //
Presskonferensen är över och region Värmland har presenterat sin prognos inför framtiden, där Karlstad är den stora vinnaren. Fast i Grums och i andra svenska små kommuner ser framtiden betydligt dystrare ut. Dom som är unga flyttar härifrån medan dom gamla blir kvar. Men när jag letar efter något konkret som Grums har gjort för att minska utanförskapet så möter jag en kille som gjort precis tvärtemot vad statistiken säger.
Johan Andersson, Fritidsbanken:
Det är här inne som fritidsbanken är?
– Ja det är det. Där inne har vi utlåningsutrymme där vi har alla grejerna. Vi har köket bakom dig och så har jag kontor och verkstad här då.
Får man kolla lite?
– Javisst. Vi gör om lite nu för att få mer plats så det är lite rörigt.
Fritidsbanken är ett samarbete mellan kyrkan, kommunen och ABF. Tanken är att samla fritidsutrustning som människor sedan får komma dit och låna gratis. Johan Andersson som jobbar där brinner för idén. Han har flyttat från Karlstad till Grums och tycker att det är ett perfekt ställe att bo på.
- Ja det tycker jag. Det är ett trevligt ställe ... är det absolut. Jag tycker om Grums, jag kan inte säga något dåligt om Grums inte… jag har ingen dålig erfarenhet utav Grums inte. Människorna här är väldigt härliga att ha o göra med. Jag är från Karlstad och där är ju härligt också.
Johan Andersson berättar om hur barnfamiljer med knapp ekonomi kan komma hit och låna allt från skridskor till fotbollsskor.
Johan Andersson:
– Jag har så mycket hockeyutrustning så att jag till och med skulle kunna utrusta dig att stå i mål, vi har vuxenutrustning också då.
Här i Grums har man en anrik hockeytradition och hockeygymnasiet lockar ungdomar från hela landet. Vad tycker Hockeykillarna om Grums och hur ser dom på framtiden? Medan jag väntar på att dom tränat klart så passar jag på att snacka lite med Kaj Gustavsson som älskar Grums och hockey. Han har bott här hela livet och aldrig tänkt tanken att flytta härifrån.
Kaj Gustavsson:
– Vi har tycker jag, bra ordnat med det mesta. Här finns allt vi behöver här. Vi får åka till Karlstad när vi ska till lasarett och sådär men annars har vi full sjukvård som vi behöver här. Och vi har väldigt bra äldrevård.
Men du skall leva resten av livet här?
– Ja det ska jag göra. Det kommer inte ske något annorlunda där. Jag har sagt till min sambo att den dagen jag går bort så vill jag att dom ska lägga min aska i backen här uppe. För där har jag varit så mycket, så många somrar och tränat, så där borde jag få sluta mina dagar. Nä jag tror att det går att leva här och det går att dö här också. Det tror jag.
Philip Högefjord Kristiansson:
Vad betyder idrotten för er som växer upp i grums?
– För mig betyder det allt tror jag. Jag har hållit på med idrott av alla möjliga olika slag.
William Edqvist:
– Ja det betyder ju väldigt mycket. Jag spelar ju innebandy och fotboll också men då tyckte jag att hockeyn var roligare så då satsade jag på det istället.
Vad hoppas ni på med idrotten, vad är målet?
Philip Högefjord Kristiansson:
– Som sagt komma så långt som möjligt, helst NHL då.
Känner ni till att det finns en hel del ungdomar som hamnat i problem i grums?
– Ja. Det har jag hört om.
William Edqvist:
– Ja det stämmer.
Philip Högefjord Kristiansson:
Men det är inget som ni varit nära?
– Nej. Inte en chans.
Kaj Gustavsson:
– Jag kan inte säga att jag varken vet eller kan något om detta men jag vet att det finns narkotika i samhället det vet jag.
Du har hört det?
Ja
Det har ju varit tråkiga saker som hänt på senare tid. Människor som gått åt för det här med narkotikan. Jag känner inte dom här människorna… men du vet skvallervägen.
Att dom har dött?
– Ja.
Var är ni ifrån då?
Oliver Amnebrand:
– Jag är från Surahammar.
Henrik Övervall:
– Jag är från Gagnef i dalarna.
Bor ni i grums nu?
– Ja.
Hur är det då?
– Jo det funkar väl bra.
Vad hade ni hört om Grums innan ni flyttade hit?
– Det är väl mkt hockeytradition och så är det väl bruket som alla känner igen.
Ni har inte hört det här med arbetslöshet och droger?
– Nej vi håller oss ju bara i ishallen. Vi är ju på rätt sida av grums kanske man kan säga.
Här, på rätt sida av Grums, i hockeyklubben andas det glädje och framtidstro. Dom äter, tränar, sover och håller sig så långt borta från andra sidan av grums som möjligt. Samtidigt pratar Jennipher, Liza och Mikael om arbetslöshet och killar som mår dåligt. Och om att Mikael själv är en av dom som gått arbetslös, varit deprimerad och tagit droger.
Liza Asterbrant:
– Det jag tyckte var så otäckt var att jag inte såg ngt fel i att det pågick. Det var liksom bara jaha han knarkar lite.
Du tänkte det när du såg Mikael knarka?
– Ja överhuvudtaget. Det var så normalt, kan man säga så? Så normaliserat. Och det upplever jag har blivit ännu mer med åren även om jag själv inte rör mig i dom kretsarna nuförtiden. Jag har ju min erfarenhet…liksom genom dig. Och jag tycker det är otäckt vad normalt det är. Jag upplever att det inte är konstigare att ta droger än att dela på ett flak öl…idag.
Mikael Karlsson:
Men när ni höll på med droger, du var aldrig orolig för att bli tagen av polisen då?
– Nej inte en tanke.
Varför då?
– Som sagt man ser ju knappt poliser här i Grums. Dom hade en obemannad station va?
Jennipher Hamnén Rosén:
– Ja fortfarande.
Mikael Karlsson:
– Så det fanns ju inte en tanke på att bli tagen. Man kunde gå runt i grums och röka en rulad utan att det rörde en i ryggen. Det fanns inte en tanke på att man kunde bli tagen.
Nä Mikael har aldrig varit rädd för att bli gripen av polisen när han tagit droger i Grums. Kanske är inte det så konstigt med tanke på att polisstationen i Kommunen bara är öppen en dag i veckan, mellan 10 och 12 på torsdagar. Närmsta polisstation ligger i Säffle, tre mil från Grums. Här jobbar Ivan och Andreas som har ett stort område att täcka.
Ivan, polis:
– Ja, alltså ett vanligt pass är det inte ovanligt att man kör 20-25 mil.
Det är såpass?
– Ja… det kommer vi säkert att göra idag… Alltså det ju 7 mil dit, så drar man några vändor är det ju snart uppe i 10-20 tals mil.
Det är fredagskväll i Säffle. Ivan och Andreas arbetspass har precis börjat.
Ivan:
– Ja nu är vi i Svaneholm, har varit lite klagomål tidigare på buskörning. Det ligger långt ut, så det tar en stund att ta sig hit så det är inte lätt att komma på något som är pågående. Oftast kommer man ju för sent. Så vi är här och visar upp oss och hoppas att någon noterar att vi är här.
Ibland när jag pratar med ungdomar i grums så pratar dom om att det är laglöst land, att dom kan göra vad dom vill för att det inte finns poliser. Vad tänker ni kring det?
– Ja det låter väl ganska logiskt. Är upptäcktsrisken låg och du vet att du har en framkörning på en timma om det är något som händer så…ja då är det ju fritt fram att prova i stort sett.
Scen med ungdomar och polis:
Ivan: Du kör utan belysning.
Ungdom: Ja jag gjorde det.
Ivan: Varför det?
Ungdom: För att lamporna är dåliga.
Ivan: Du kan inte köra runt på natten….Är bilen kass så får du ställa den i så fall, eller så stänger du av stereon.
Ungdom: Ja det går ju det också.
Ivan: Ja alltså om alternativet är att köra med musik men utan ljus eller utan stereo och med ljus.
Ungdom: Jag kör med ljus och utan stereo helt enkelt.
Ivan: Helt rätt.
Känner ni att ni har möjlighet att ha koll på vad ungdomar håller på med i alla kommuner i ert upptagningsområde?
– Nej, finns inte en chans.
Det finns det inte?
– Nej.
Jag och Daniel är på en kyrkogård strax utanför Karlstad. Här ligger en av hans bästa vänner från Grums begravd.
Daniel Antonssen
Du har aldrig varit här innan?
– Nej… Jag var bara på minnesstunden och så. Det är så svårt att ta sig hit när man inte har körkort eller möjlighet att ta mig hit
Hur känns det att komma hit nu då?
– Både kul och inte kul. Jag har ju inte varit här så. Det är klart att det inte är roligt men…ja.
Kommer du ihåg första gången du tog droger?
– Första gången jag provade var jag 10-11 emellan där. Då rökte jag hasch första gången, det gjorde jag.
Hur många känner du som har dött av droger eller självmord?
– Ja du. 1, 2, 3, 4, 5…8, 9 kanske ungefär. Och då är det två stycken som inte bor i Grums. Så det mesta är ju i Grums som en känner. Sedan är det flera som har dött också som man vet vilka det är som man inte har umgåtts med men som har dött av det.
Jennipher Hamnén Rosén:
– Man har ju förstått det när det dör. Vad kunde vi räkna till igår, 15 stycken, inte nära vänner eller sådana man har umgåtts med men eftersom det är en så liten kommun och grannkommunerna, man vet vilka alla är, någon gång har man ju träffat dom.
Mikael Karlsson:
– Det som jag tänkt på är att de aldrig visar direkt utåt innan de tog självmord. Jag uppfattade aldrig ens att det var tendens till det. Utan allt gick så fort bara, jaha nu finns han inte mer. Det gick ju inte riktigt in. Det blev ju säkert traumatiskt också, jag fick ingen väckarklocka att det här är fel, vad lever jag i liksom. Det är ju inte normalt när folk stryker med i så unga åldrar också. Just självmord och överdoser.
Daniel Antonssen:
Hur mådde du under den här tiden?
– Alltså då tyckte jag att jag mådde jättebra, när jag tog droger. Du lever ju i en bubbla och tycker att allt är jättebra. Tills du väl slutar och märker att jag betett mig som ett svin mot allt och alla och skitit i alla. Det är så svårt att förklara. En del stunder har varit jättebra och en del stunder har en velat ta livet av sig. Det har gått så långt så att det är enda utvägen tycker en.
Har du försökt ta livet av dig?
– Ja en gång men jag misslyckades som tur var säger jag idag då.
Kan du berätta om det?
– Jag försökte hänga mig hemma hos morsan och farsan… en gång. Som tur var så kom farsan upp på mitt rum och tog ner mig då.
Hade riggat upp med snara och allting då?
– Ja jag hade redan hängt mig. Jag hade hängt ett par minuter. Så jag var nästan medvetslös. Jag var helt yr så...
Mikael Karlsson:
Men när det var som mest illa för dig har du funderat på sånt också, självmord?
– Det var ju faktiskt en incident att jag försökte ta mitt liv.
Är det sant?
– Det är sant.
Vad hände då?
-Tjejen vakande och fick se detta och hon ringde väl till dig.
Liza Asterbrant:
– Ja.
Men vad hade du gjort då?
Mikael Karlsson:
– Jag hade försökt skära halsen av mig.
Hade du försökt skära halsen av dig?
– Mmm. Det var bara sån här. Jag fattade det inte själv vad jag höll på med. Jag förstår det inte än idag. Det är sjukt. Jag tänkte inte alls.
Liza Asterbrant:
– jag som stod bredvid…såg, så upplever jag att det är en av de turerna som jag upplevt som värst.
Mikael Karlsson:
– Men det var ändå ingen narkotika inblandad då heller. Det var bara. Jag vet inte bara om allt kom ikapp mig, en djup depression. Så jag valde att… orkade inte.
Kyrkogård
Daniel Antonssen:
Hur var han som person då?
– Väldigt ödmjuk, snäll, ville att alla skulle ha det bra. Han brydde sig mer om andra än han brydde sig om sig själv.
Daniels kompis heter Johan Höglund och dog i november 2013, efter att ha kvävts av sina egna spyor. Enligt den rättsmedicinska undersökningen hade han alkohol och narkotikaklassade preparat i kroppen när han dog. Johan Höglund som blev 20 år är född och uppvuxen och gick arbetslös i Grums. Trots att det gått över ett år sedan Johan dog så ägnar hans pappa stor del av sin vakna tid åt att sitta vid köksbordet och titta på sin döda sons facebooksida.
Claes-Göran Höglund:
Hur ofta sitter du här och tittar på honom?
– Varje dag. Här står han och spexar, han fiskar alkoholister
Vad gör han?
– Han fiskar alkisar…han har lockbete.
Scen: Pappa kollar facebookfilm på Johan
Vad gjorde du och Johan tillsammans när ni gjorde grejer?
– Grejade med båten och allt möjligt. Han började ta körkort och var nästan färdig med det. Men det blev inte som han hade tänkt sig i livet.
Claes-Göran, som själv är arbetslös, berättar att sonen Johan precis hade skaffat en egen lägenhet innan han dog, men att han ändå kände hopplöshet över att vara sysslolös och bara gå hemma på dagarna.
– Ja han fick ångest och kände sig inte behövd. Och jag förstår honom. Han fick ju panik för att han inte hade något att göra och inte fick någon hjälp och stöd. Han försökte på alla vis men det gick ju inte.
– Det var ju han de gick till allihopa. Var någon ledsen stöttade han den. Det var ju en som skulle ta livet av sig och hoppa från ett tak. Den räddade han från att hoppa.
Räddade han en som skulle ta livet av sig? Vad hände då?
– Han gick och pratade med honom så han gjorde aldrig det där hoppet. Han lirkade med honom så att han inte gjorde hoppet.
Någon som tänkt hoppa från en bro eller?
– Nej ett hustak.
Hur kommer det sig att alla man pratar med i Grums känner ngn människa som tagit livet av sig?
– Det är väl att det är så nära inpå. Och det kommer bli fler. Det är jag helt övertygad om.
Tror du det?
– Ja.
Varför tror du det?
–Magkänsla… man ser på ungdomarna att dom mår… inte bra.
När Claes-Göran säger att fler unga människor snart kommer dö i Grums så anar nog varken han eller jag hur rätt han ska få. Bara två veckor senare visar det sig att en 24-årig kille dör av en misstänkt överdos, och Grums hamnar i sorg igen. På bara några dagar har jag träffat människor som berättar om unga killar som mår dåligt och dör. Dom säger att allt hänger ihop. Arbetslöshet och känslan av att inte vara behövd, leder till depression och droger, som i värsta fall leder till självmord eller överdoser.
Tomas Riste (s) regionråd Värmland:
Vad är det viktigaste just nu för att komma till rätta med problemen i Grums, dom sociala problemen?
– Ja är det några särskilda sociala problem du tänker på i Grums?
Jag tänker på arbetslöshet, att folk är skuldsatta och går på socialbidrag, att många tar livet av sig och tar överdoser bland annat.
– Det är en bild av många platser i Sverige idag…är jag rädd för… Grums är nog representativ för många platser i Sverige.
Men hur ska man göra de här gamla bruksorterna mer attraktiva då? Hur ska man göra för att folk flyttar dit istället för att lämna dom?
– Ja det är en tiotusenkronorsfråga skulle jag vilja säga. Det är ju en uppgift som alla kommuner har.
Charlotta Mellander, professor nationalekonomi:
Vad känner du när du ser hur det ser ut i statistiken ut ute i landet. Vad känner du inför det?
–Ja man ser ju att det är ett brådskande behov av att man ska göra nånting. Ska hela Sverige leva eller inte? Det där är ett politiskt beslut som måste fattas. Jag tror att det måste upp på agendan mkt snabbare än vad man sett hittills. Man behöver förstå hur illa det är ställt. Hur snabbt den här utvecklingen går. Och jag tror att man måste komma med ett besked om vad man skall göra åt dom här faktorerna.
Sveriges landsbygd, avfolkningskommuner, glesbygd, det finns många namn på dom ställen i landet som har en sak gemensamt: Att folk flyttar därifrån och framförallt den yngre generationen. Själv flyttade jag från landsbygden till Göteborg, men har nu gjort ett kort återbesök till en av dom platser i Sverige som riskerar att försvinna om inte trenden vänder. När jag lämnar Grums tänker jag att de svenska gamla bruksorternas tid kanske är förbi. Att de större städerna är en övermäktig fiende. Och jag undrar fortfarande om politikerna har några svar på hur landsbygden skall överleva?
Daniel Antonssen:
Trodde du förr att du skulle skaffa flickvän och barn?
– Nej det trodde jag inte. Jag ville inte ens ha barn först. Innan jag träffade Sofie och fick barn. Men så blev det.
Vad tänker du om det då?
– Det är ju det bästa som hänt i mitt liv faktiskt. Hade jag inte haft dom så vet jag inte vad jag hade gjort idag. Jag hade antagligen varit bostadslös eller inte levt över huvud taget.
Claes-Göran Höglund:
När tänker du mest på Johan?
– Det är kvällar när en går och lägger sig och väntar på att dörren skall öppnas och han skall komma in. Det är i stort sett hela tiden. Det är ofattbart.
Vad skall man göra med ett samhälle som grums?
– Ja jag vet inte. Jag har faktiskt inget svar på det. Det har nog gått för långt så det inte går att göra något.