Reporter:
Här är...
Åsa Ingnell:
Halsen.
Reporter:
Halsen.
Åsa Ingnell:
Det är dem man inte...
Reporter:
Det här vet man inte vad det är. Antingen kan det vara struptag eller så är det sugmärken. Och sen när han lämnar hotellet håller han upp en halsduk eller liknande för att skyla ansiktet. Han beter sig på samma sätt när han kommer tillbaka en dryg timme senare. Och då säger den här hotellanställda att det är uppenbart att han är medveten om att de har kameraövervakning.
Åsa Ingnell:
Och det som var väldigt ovanligt var också att den ena sa på en gång, till mig, vi kommer ta dom. Det kändes ju väldigt ovanligt att en polis säger så liksom. Så menar du allvar, ja det ser väldigt bra ut, jag kan ju inte lova nåt för saker och ting kan hända men det ser väldigt bra ut sa han.
Reporter:
Eftersom dom var identifierade.
Åsa Ingnell:
Ja, precis.
___
Förra året anmäldes rekordmånga våldtäkter och våldtäktsförsök – 7 840 anmälningar kom in till polisen, en ökning med åtta procent mot året innan.
Men bara en bråkdel klaras upp och går till åtal, inte ens en på tio. Polisen säger att man inte hinner utreda och anmälningarna hamnar i högar. Hur kan det vara så när det gäller ett så allvarligt brott som alla säger ska prioriteras?
Vi börjar med i ett fall från i somras, där de misstänkta gärningsmännen snabbt pekades ut. Vad som hände sedan har förändrat bilden av rättssystemet för den drabbade kvinnan och hennes familj.
Reporter:
Sedan ytterligare en... Här är i alla fall, med avspärrning... badrumsdörren. Här har vi ytterligare en bild, så här såg det ut. När det gäller det som då hände din dotter... Hur har det påverkat er?
Åsa Ingnell:
Det har ju påverkat jättemycket. Det är ju lite som före och efter, så kan man säga.
Reporter:
Hur menar du?
Åsa Ingnell:
Nä, men alltså, det är allt, hur jag mår, hur hon mår, hur man sover, vad man tänker på, vad man har för syn på polisen. Alltså det känns lite som att vakna upp ur någon trygghet och inse att det faktisk inte, det fungerar inte så egentligen. Vi är inte riktigt lika inför lagen som många säger. Det hanteras olika.
Hennes dotter anmälde en våldtäkt förra sommaren. Det blev starten på en uppslitande process, där familjens ilska kommer att riktas inte bara mot de misstänkta våldtäktsmännen utan även mot polis och åklagare.
Reporter:
Hur mår du idag? På grund av det här?
”Maria”:
Ehm... jag mår ju så pass dåligt att jag går ju aldrig ut själv. Om jag inte ska ner till affären en kortis liksom. Det mesta går åt att bara tänka på det här och ah, man mår ju skit, så klart.
Det som hände på ett hotellrum mitt i Stockholm förra sommaren blir slutet på en kompisrelation som inletts ett par år tidigare.
Åsa Ingnell:
Vi är återkommande i Vietnam för att min sambo jobbar där nere. Den här kompisen som min dotter träffade, kommer... hans familj kommer från Vietnam. Han är amerikan-vietnames. Så att dom träffades där, bara som kompisar, hela tiden som kompisar har det varit. Sen har dom fortsatt att ha kontakt via olika sociala forum. Hans kusin är också egentligen vietnames men bor i Oslo och dom åkte över till Stockholm. Dom möttes upp i Skanstull gick på två olika ställen. Och därefter så gick dom till hotellet.
”Maria”:
Så kom vi in på hotellet, vi gick in i rummet, vi tog en drink, eller jag tog en drink, han hällde upp en till mig. Och sen är det ganska luddigt men vi lyssnar på musik, vi snackar... sen kommer hans kusin, dom häller upp en till drink till mig, jag tar två kaffe och så tänkte jag börja avrunda och åka hem men sen blir det bara svart och jag typ har däckat.
Hon vaknar, ensam i hotellrummet, runt halv ett nästa dag.
”Maria”:
Och dom var borta, tittade runt mig. Ah, och sängen är ju helt utdragen och lakanen ligger huller om buller och strumporna är borta och ja, jag såg ju på tröjan den var uppknäppt, jeansen var uppknäppta, neddragna. Och så är det en spegel precis bakom sängen så då tittar jag bara snabbt hur liksom... och då ser jag ju att jag har ju sugmärken liksom från hakan ner till brösten och då tittar jag på sängen igen och då ser jag att bredvid där jag vaknade, bredvid mitt huvud ligger ju liksom en stor spermafläck och då får jag bara total panik så ringer jag upp min kille och säger... vad jag antog hade hänt.
Polisen kommer till platsen och hon förs till Södersjukhuset där man gör en undersökning.
Hon är stressad och arg över det som hänt, och uppger att hon vill dö, enligt sjukhuspersonalen.
Åsa Ingnell:
Det är ju många märken, hals ner mot bröst då.
Reporter:
Och här står det att hon har smärtor i underlivet och på halsen.
Vi går igenom förundersökningen. ”Maria” har ett blåmärke i pannan efter trubbigt våld, ett rivmärke i nacken och märken på halsen och bröstkorgen som liknar sugmärken.
Åsa Ingnell:
Här är alla dom här blåmärkena som troligtvis är sugmärken. Här är en bula, här är rivmärket.
Polisen undersöker hotellrummet.
Och man får fram en övervakningsfilm som visar hur de två misstänkta männen lämnar hotellet en dryg timme innan ”Maria” vaknar.
Men mamma Åsa har så fort hon fått reda på vad som hänt tagit kontakt med den ena av de misstänkta, vännen från tiden i Vietnam.
Åsa Ingnell:
Och då säger han att de sitter på ett tåg i jämnhöjd med Västerås, och det där ringer jag då på en gång när dom är kvar på hotellrummet och säger att dom sitter på det här tåget, de är i jämnhöjd med Västerås.
Reporter:
För din tanke var att dom skulle kunna genskjuta tåget och ta killarna.
Åsa Ingnell:
Ja, det var till och med det jag sa, att ni får ju ringa till en polisstation längs vägen och ta dem av tåget. Och den kvinnliga polisen i telefonen säger då till mig att jag kunde va lugn, för att den svenska polisen jobbade så himla tight med den norska polisen så att det är ingen fara.
Polisen får genom mamman veta var de misstänkta befinner sig och vart de är på väg. Det hade i det läget varit möjligt att gripa och förhöra dem.
Åsa Ingnell:
Klassas det som ett grovt brott då är det ett grovt brott och då ska man agera efter det. Annars kan vi ju lika gärna ta bort att det är ett grovt brott med våldtäkt och så får vi se på det på ett nytt sätt.
Men de misstänkta männen försvinner ut ur landet. De hörs aldrig. Utredningen läggs senare ner.
Åsa Ingnell:
Alltså dom känslorna som man känner är ju, de är inte trevliga.
Reporter:
Vad är det för känslor?
Åsa Ingnell:
Nej men det är ju hat. Alltså det är sån jävla ilska så att det...
Reporter:
Hat mot?
Åsa Ingnell:
Hat mot våldtäktsmännen, sen rättssystemet, det är ett förakt, en ilska liksom.
De överklagar beslutet och förundersökningen har sådana brister att den senare öppnas igen.
Och ”Maria” och hennes familj är långt ifrån ensamma om att känna besvikelse över hur rättssystemet fungerar.
Helena:
Och så skrev jag att: ”så vad gör vi åt detta? Inte bara vår dotters fall utan alla våra döttrars fall. Hur kan vi svika dom på det här sättet? Nu pratar vår dotter med sina vänner om att det inte är lönt att anmäla för det händer inget. Det här handlar inte om strängare straff, häng dom högt och så vidare, det här handlar om att ta våra unga flickor på allvar nu när dom äntligen vågat anmäla som vi alla har velat att dom ska göra.”
Helenas dotter var 17 år – och den misstänkte förövaren var en person hon kände.
Mamma Helena skrev ett brev till justitieminister Morgan Johansson efter att utredningen pågått i fyra månader utan att den utpekade mannen hade hörts.
Hon fick till svar att det är viktigt att sexualbrott anmäls och att rättsväsendet gör sitt yttersta för att utreda våldtäkter och att regeringen följer polisens arbete för att öka lagföringen.
Helena:
Jag tyckte det var, det var ett... ett svar som inte rimmade med den verklighet som vi hade upplevt precis.
Fem månader efter att anmälan gjorts – meddelar åklagaren att utredningen är nedlagd med motiveringen att det har skett en del missförstånd under samlag och att det inte är något brott.
Den misstänkte gärningsmannen hörs aldrig.
Helena:
Anledningen till att jag skrev brevet var att vi hade väntat så oerhört länge på att få höra något från polisen. Så det är ju det som var det jobbigaste egentligen.
ARKIV: AKTUELLT 170 912
Programledare:
Våldtäktsanmälningar, också mot barn, hamnar på hög då morden slukar alla resurser.
Anmälningarna hamnar i högar hos polisens utredare i konkurrens med andra brott.
ARKIV: AKTUELLT 170 912
Torgny Söderberg:
Dom mord och mordförsök som vi hanterar idag, dom är oerhört komplexa och tar väldigt mycket tid och kräver mycket resurser.
Hur kan det komma sig att ett så allvarligt brott prioriteras bort? Ska polisen inte kunna utreda både mord, skjutningar och våldtäkter?
ARKIV: AKTUELLT 170 206
Programledare:
Nu har vi med oss Barbro Jönsson, jurist vid polisen i region Väst.
Barbro Jönsson var åklagare i 26 år.
Hon är nu anställd av polisen här i Göteborg för att förbättra deras utredningar.
Skylt:
Barbro Jönsson
verksamhetsutvecklare polisen region Väst
Barbro Jönsson:
Vi jobbar väldigt mycket med det här och har inte fullt ut lyckats hitta en hållbar lösning som gör att vi kan hantera våldtäktsärendena. Och så ser det tyvärr ut i större delen av landet.
Statistiken bekräftar Barbro Jönssons dystra analys.
Den låga uppklaringen av våldtäkter har utretts och debatterats i många år, trots det har andelen uppklarade våldtäktsbrott tvärtom minskat. Från låga 11,6 procent 2014 till 7,4 procent första halvåret 2018.
Det innebär alltså att inte ens 1 av 10 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 15 år leder till åtal.
När det gäller våldtäkter mot barn har uppklaringen ökat det senaste året. Det beror på ny domstolspraxis där övergrepp mot barn via nätet numera kan likställas med våldtäkt.
Barbro Jönsson:
Våldtäkter är av tradition ett brott som inte har ansetts som särskilt högstatus. Och det kan man ju spekulera i och jag har inga sådana direkta forskningsresultat men det är brott mot kvinnor, vilket jag tror kan ha bidragit till det hela. Det är inte särskilt coola att utreda, de är oerhört komplicerade, du har svårt att hålla de ifrån dig och liknande. Så det finns nog tyvärr en lång, lång tradition som vi håller på att bryta. Men som vi fortfarande delvis lever med konsekvenserna av.
Våldtäkter är inte särskilt coola att utreda, säger alltså Barbro Jönsson. Och det ska visa sig att hon inte är ensam inom polisen om att peka på status som EN förklaring till den låga uppklaringen.
Men Fredrik Bratt, på polisen i Stockholm, håller inte med.
Fredrik Bratt:
Jag vill säga att vi prioriterar dom här ärendena. Sedan är det ju samma personal som utreder dom grövsta brotten det vill säga morden i vårt polisområde, det är samma personalkategori, som utreder dom här brotten. Så det är klart, understundom när vi har hög belastning på mord, så måste vi prioritera dem högre.
Reporterröst:
Det var strax efter halv tre på eftermiddagen som polisen fick in larm om skottlossning och därmed har 44 personer dödats i skjutningar hittills i år.
Här i Stockholm följer polisen de nationella riktlinjerna som innebär att en stor del av våldtäkterna utreds av samma poliser som utreder mord, mordförsök och andra grova brott.
En konsekvens blir att våldtäktsutredningar läggs åt sidan.
I Fredrik Bratts polisområde ligger Solna och Sundbyberg, två kommuner med dålig uppklaring. Vi går igenom samtliga anmälningar där mellan 2016 och 2018 och hittar många exempel där det tagit flera månader innan man ens förhört utpekade förövare.
Ett exempel från 2017. En kvinna anmäler en man som har haft sex med henne mot hennes vilja, när hon sov.
Reporter:
Åklagaren beslutar om hämtning av den misstänkte och personell husrannsakan i januari 2017. Man har inte resurser.
Utredarna på grova brottssektionen förklarar att man inte hinner på grund av andra ”mer prioriterade” ärenden. Fem månader senare är problemet ”semesterperioder”. Det tar totalt tio månader innan den misstänkte hörs. Sedan läggs utredningen ned.
Fredrik Bratt:
Jag håller med om att det är lång tid. Så klart. Det gör jag ju. Sen så är ju delar av svaret ligger ju i det du precis läste upp, att man fått prioritera andra ärenden.
Reporter:
Sen har vi en barnvåldtäkt här…
Ett annat exempel från Sundbyberg är en barnvåldtäkt som anmäldes 2017 där gärningsmannen pekas ut men hörs först åtta månader senare.
Fredrik Bratt:
Vi har haft andra ärendetyper som gör att vi har varit tvungna att ta dom först.
Reporter:
Men det är inte ett fall utan det är gång på gång som vi ser att det tar väldigt, väldigt lång tid även när det gäller barn. Vilka konsekvenser tror du att det får?
Fredrik Bratt:
Ja, i värsta fall får det ju dom konsekvenserna att man tycker att det inte är någon idé att anmäla, det tar för lång tid, man tappar tron...
Reporter:
Och hur påverkar det utredningen?
Fredrik Bratt:
Ja, det kan ju vara så att man säger att nu struntar jag i det här nu vill inte jag vara med längre.
Men det tar inte bara lång tid.
Vår granskning visar att i en tredjedel av utredningarna i Sundbyberg och Solna har den utpekade misstänkte inte ens förhörts.
Experterna har länge varnat för just detta. Redan 2004 visade en undersökning av drygt 450 våldtäktsfall i Stockholm att en tredjedel av de kända misstänkta aldrig blev förhörda av polisen innan utredningen lades ner.
Problemet är att ärenden där bevisläget bedöms osäkert läggs ner för tidigt.
”Finns det något i utredningen som kan skapa ett rimligt tvivel till förmån för den misstänkte är det lika bra att lägga ned fallet med en gång”, beskriver rapportförfattarna situationen.
CITAT:
”Finns det något i utredningen som kan skapa ett rimligt tvivel till förmån för den misstänkte är det lika bra att lägga ned fallet med en gång.”
Hur ofta våldtäktsutredningar leder till åtal skiljer sig åt mellan olika områden i Sverige.
Från Falun och Kalmar där omkring 20 procent av polisutredningarna redovisas till åklagare – vilket nästan alltid leder till åtal – till Karlskrona med bara drygt 5 procent.
Malin Niklasson, kammaråklagare Karlskrona:
Det kan ju vara så att vi gör en strängare bevisvärdering. När vi ser vad vi har i ärendet. Gentemot andra ställen kanske. Och vi är ju också präglade av den lokala domstolen vi går till, vad vi är vana vid är vana ska krävas där. Det kan ju heller inte skilja särskilt mycket i landet men det finns, det måste finnas vissa skillnader i det.
Reporter:
Och med det du vet nu, kommer ni göra nåt?
Malin Niklasson:
Det får vi väl fundera på, det är ju inte enkom mitt beslut men jag tror att jag personligen kommer att gå in och kika på ärenden som jag har haft och se vad det är för ärenden av ren nyfikenhet. Sen hade det varit intressant om nån hade tid och möjlighet att kika djupare i det naturligtvis.
Vår granskning av våldtäktsanmälningar där det finns en utpekad misstänkt, visar att här i Karlskrona läggs nästan 40 procent av ärendena ner utan att den utpekade har hörts.
Det går helt emot vad som rekommenderas för att förbättra våldtäktsutredningarna.
Redan 2005 slog polis och åklagare fast i en gemensam rapport att den misstänkte i princip alltid ska höras innan en våldtäktsutredning läggs ner. Budskapet är ”Vänd på alla stenar”.
Ulrika Rogland:
Alltså jag sitter ju på Norra vall... jag sitter en liten bit bort här där är mitt kontor, över torget här. Och sen här är tingsrätten då.
Reporter:
Där är du ofta?
Ulrika Rogland:
Ja, här är jag ofta.
Ulrika Rogland var åklagare i 14 år, innan hon slutade i protest eftersom hon tyckte att våldtäktsutredningarna inte fick tillräckliga resurser.
Idag är hon målsägarbiträde åt brottsoffer.
Ulrika Rogland:
Det var så när jag jobbade som åklagare så höll man ju på mycket och arbetade just med det här att man hade en låg uppklarning på dom här och man gjorde granskningar på vad vi fick veta då från Utvecklingscentrum som är dom som ska vi säga, kommer fram med utbildningsmaterial och också överprövar. Så var det just att man ska höra dom misstänkta så har man en skäligen misstänkt så ska dom höras, just för att det visar sig vara en framgångsfaktor i dom här fallen.
Även om prognosen ser dålig ut kan ett förhör med en misstänkt alltså leda utredningen framåt.
Ulrika Rogland:
En viktig del av förundersökningen är att höra dom misstänkta. För det kan vara så att dom erkänner, det kan vara så att den ena berättar att den andra gjorde det här, det kan vara så att dom säger att dom hade sex men att dom påstår att hon var med på det och då kommer det fram ytterligare uppgifter som man sen hör målsäganden emot. Men det kommer alltid vara en lucka så länge vi inte hört dom här personerna.
Men det är alltså inte alltid som åklagare väljer att höra en utpekad för att komma vidare i utredningen.
”Anna”:
Jag ångrar att jag tog kontakt med dem överhuvudtaget för det är jag som lider fortfarande av det här. Och det är han som går fri.
Det var förra hösten hon gjorde en våldtäktsanmälan till polisen.
Mannen som hon hade dejtat en period följer med henne hem efter en utekväll. Hon ville inte ha sex, berättar hon.
”Anna”:
Vi var ute på en krog och vi går hem. Och sen när vi ligger där i sängen så tar han på mig och jag ber honom sluta. Jag vill inte, sa jag flera gånger. Men han var på ändå. Och sen har han ett fullbordat sex med mig.
I förhör berättar hon att mannen dagen efter förklarat att han inte förstod att hon inte ville och att han frågade: ”Varför sa du inte till mig att sluta?” ”Varför knuffade du inte bort mig?”
”Anna”:
Jag grät under hela tiden. Men jag fick inte fram ett ljud. Jag låg där med min kudde över ansiktet och typ... kunde inte göra någonting. Men han slutade inte.
Hon kontaktar en vän direkt efter på natten och berättar att mannen haft samlag med henne mot hennes vilja och att hon har ont.
Inför polisen ringer hon senare upp mannen på högtalartelefon och frågar varför han inte bara slutade när hon sa att det inte gick. “Han sa då att han frågade sig detsamma och att han önskade att det inte hänt. Han sa också att det finns saker man ångrar och att detta var en av dessa”, enligt polisrapporten.
CITAT:
“Han sa då att han frågade sig detsamma och att han önskade att det inte hänt. Han sa också att det finns saker man ångrar och att detta var en av dessa”
Trots samtalet och vittnesuppgifter från vänner och ”Annas” mamma förhörs aldrig den utpekade mannen. Utredningen läggs ner.
Den ansvariga åklagaren anser inte att det handlar om ett brott.
Sara Axelsson, kammaråklagare:
Att delge misstanke om ett brott och höra nån som misstänkt förutsätter att det faktiskt har begåtts en brottslig gärning. I det här fallet så har jag ju redan utifrån dom uppgifter som målsägande har lämnat och bedömt att det har inte varit fråga om en brottslig gärning.
Reporter:
Även om det var emot hennes vilja?
Sara Axelsson:
Ja det är korrekt.
Det här var innan samtyckeslagen, som kom förra året, och som säger att det är olagligt att ha sex med en person som inte sagt ja eller aktivt visar att den vill delta.
I det här fallet gällde fortfarande den gamla lagen som krävde våld, hot eller att offret befunnit sig i en särskilt utsatt position.
Men redan med den gamla lagen finns domar där våldet bestått i att gärningsmannen tilltvingat sig sex ”genom att betvinga hennes rörelsefrihet med sin kroppstyngd”.
CITAT:
”genom att betvinga hennes rörelsefrihet med sin kroppstyngd”.
Frågan är vad åklagaren skulle kunnat få fram genom att förhöra den utpekade i ”Annas” fall.
Reporter:
Och, kunde du inte ha hört den här utpekade personen och frågat vad han tänkte när hon grät då, när han hade sex med henne?
Sara Axelsson:
För att kunna jobba vidare och delge en misstanke, alltså, höra en person som misstänkt för brott så måste det föreligga ett brott enligt lagens mening.
I det här fallet valde åklagaren att inte gå vidare eftersom hon ansåg att det inte handlade om ett brott. Men fallen är många då utpekade misstänkta inte förhörs, trots att det skulle kunna tillföra viktig information.
På åklagarkammaren i Uddevalla förklarar Katarina Olsson att hon regelmässigt förhör de misstänkta.
Skylt:
Katarina Olsson
kammaråklagare Uddevalla
Katarina Olsson:
Och det är också det vi får lära oss utifrån resonemanget att man kan aldrig veta vad den personen säger, den kanske erkänner, den kanske medger omständigheter som man kan utreda vidare, så som huvudregel, ja.
I åklagarnas handbok ”Handläggning av brott i nära relation” står det att ett förhör kan leda till att den misstänkte erkänner eller att han lämnar ”uppgifter som för utredningen framåt på annat sätt”.
CITAT:
”uppgifter som för utredningen framåt på annat sätt”
Reporter:
Det finns inget skäl att säga att det här kommer ändå bli ord mot ord så det är ingen idé att höra den misstänkte?
Katarina Olsson:
Nej det... är ju vi ganska tydliga, eller det har vi fått uppifrån tydliga direktiv om att så ska man inte tänka utan, den bör höras för man vet inte, man kan inte förutsätta att man vet vad någon kommer att säga.
I ”Marias” fall lade åklagaren ner utredningen utan att förhöra de båda misstänkta männen.
”Maria”:
Jag har ju varit på mer förhör än vad gärningsmännen har varit, de ifrågasätter allt som jag har gjort, hur jag rörde mig, vad jag hade på mig, hur mycket jag drack, om jag kunde ha sagt någonting som gjorde att han trodde att jag ville ha sex med han. Och om jag verkligen var säker på att jag blivit våldtagen.
Åklagaren skriver i nedläggningsbeslutet att ”förutsättningar för lagföring utomlands saknas”.
Marias mamma Åsa åker då själv till Norge för att samla information om den ena misstänkta gärningsmannen, bland annat hans adress.
Åsa Ingnell:
Där var jag och besökte, det är där han ska bo. Det här är ju som ni ser, det är ju gule sidor.no så det var ju inte så svårt i så fall.
Hon gav all information till utredarna, och besökte också norsk polis.
Reporter:
Här står, Politihuset, Oslo ja?
Åsa Ingnell:
Mm.
Reporter:
Fick du komma in då och prata med poliser?
Åsa Ingnell:
Ja. De sa det att den svenska polisen var välkommen att kontakta dem och efter det så gick jag därifrån och så gick jag runt till de här adresserna som jag hade letat fram till åtminstone den ena då.
Reporter:
Men de var beredda på att svensk polis kunde kontakta dem, och det var inga problem?
Åsa Ingnell:
Nej, det var inga problem.
Men den svenska polisen bad aldrig om hjälp att förhöra de båda misstänkta trots att det finns ett väl utvecklat polissamarbete över gränserna.
”Marias” målsägarbiträde överklagar beslutet att lägga ner, bland annat för att det finns klara förutsättningar att få misstänkta utlämnade från Norge. Dessutom finns skador på ”Marias” kropp och spermafläckar på lakanen.
Överåklagaren på Utvecklingscentrum i Göteborg beslutar att utredningen måste återupptas.
CITAT:
”Ytterligare utredningsåtgärder skulle kunna leda till att bevisläget förändras”
”Ytterligare utredningsåtgärder skulle kunna leda till att bevisläget förändras”, skriver han.
Vakt:
Ni får gärna backa lite grand.
Kammaråklagare Christina Voigt är känd från målet mot den så kallade Kulturprofilen.
Samtidigt som hon driver detta uppmärksammade fall får hon nu ta över utredningen i ”Marias” fall.
Att det finns spermafläckar på lakanen säger inte vad som hänt, skriver hon i direktivet till utredarna, ”båda gossar har ju bott där”.
CITAT:
”båda gossar har ju bott där”
”Maria” vill inte göra en gynekologisk undersökning men gör ett vaginalprov för att leta efter spermier.
Åklagaren begär in svar från testet. Men där finns inga spår av några spermier, vilket inte är ovanligt i våldtäktsfall. Det finns heller inga bevis för att ”Maria” ska ha drogats.
Däremot konstateras främmande DNA på ”Marias” hals från en person och spermafläckar på lakan och handdukar.
Ändå väljer åklagaren väljer att lägga ner utredningen – efter mindre än fyra arbetsdagar.
Skylt:
Christina Voigt
kammaråklagare
Christina Voigt:
Här rör det sig om en kvinna som vaknar upp på ett hotellrum och där har hon varit med två män. Hon vaknar upp och har trosorna på men hennes byxor är lite neddragna. Och hon upplever att hon blivit våldtagen men hon kommer inte ihåg någonting.
Det finns inget DNA som bevisar att ”någon sexuell aktivitet förekommit” skriver hon i nedläggningsbeslutet.
Reporter:
Vad tänker du om den motiveringen?
”Maria”:
Alltså... jag... man börjar ju undra lite hur de jobbar och man blir ju skitförbannad. För det är ju ganska uppenbart vad som hänt. Man kan ju börja med hur sängen ser ut, att det är sperma där jag vaknar, det ligger, mitt hår i en hårtuss i soptunnan, de är borta, de har blockat mig överallt, så jag kommer inte åt dem... Jag kände i mig att jag, att dom hade haft sex med mig. Och jag luktade ju hans parfym hela jag... så...
Reporter:
Det är ingen tvekan?
”Maria”:
Nej, ingen tvekan.
Reporter:
Men att det varit sexuell aktivitet där, finns det ju tecken på och det är ju nån som gett henne dom här märkena.
Christina Voigt:
Men att, om det nu är, om hon fått märken, det bevisar ju inte en våldtäkt. Och att det finns sperma i en säng, det kan jag tillägga att dom här två männen har ju haft tillgång till rummet, de checkade in klockan åtta på morgonen. Och hon kom dit tre-fyra på nästföljande morgon. De har ju haft tillgång till rummet. Och sperma i en säng där det bor två män, det kan ju bero på vad som helst, dom kan ha onanerat, dom kan ha haft sex med varandra, de kan ha haft sex med en annan kvinna.
Reporter:
Är det inte värt att gå vidare med...? Du kan ju höra...
Christina Voigt:
Men vi vet ju inte när spermafläckarna kom dit.
Reporter:
Men alltså, med det som vi har pratat om, är det inte värt att gå vidare och höra de här som är utpekade?
Christina Voigt:
Jag har ingenting att höra dem om för jag har ingen berättelse, jag har ingen aning om vad som har hänt och det är ju så att ska man delge någon en misstanke om brott, så måste man ha en berättelse.
Reporter:
Åklagaren säger ju här att hon kan inte ge någon gärningsbeskrivning för att det finns ingen berättelse.
Ulrika Rogland:
Men det ska ju inte hon göra än, och det... jag tycker hon gör fel i att det inte finns en berättelse för målsäganden har ju berättat. Hon har skador på halsen.
Vi har låtit Ulrika Rogland, med lång erfarenhet som åklagare, ta del av förundersökningen.
Ulrika Rogland:
Hon vaknar med neddragna byxor det finns sperma, finns ju oerhört mycket som tyder på att hon utsatts för någon form av sexuellt övergrepp och hon känner sig penetrerad. Det här är ju ofta sån information man har i början och det är precis det, hade vi vetat från början vad som hade hänt eller vad vi skulle komma till då hade vi inte behövt göra en förundersökning, då hade det ju varit klart.
Reporter:
Och då är din erfarenhet som åklagare när du jobbade, det var att i ett sånt här fall då ska man höra dom misstänkta?
.
Ulrika Rogland:
Absolut.
Reporter:
Ingen tvekan?
Ulrika Rogland:
Ingen tvekan.
I förhören förklarar ”Maria” att hon är ”helt säker” på att hon blivit penetrerad, och hon påpekar att hon inte haft samlag på över ett år och att ”hon verkligen känner att något har varit i henne på grund av smärtan”
Christina Voigt:
Hon känner det, ja.
Reporter:
Hon är helt säker på det.
Christina Voigt:
Hon känner det ja. Men det räcker inte.
Reporter:
Men du har ju en berättelse här, varför kan du inte delge...?
Christina Voigt:
Men vad har jag för berättelse, jag har ingen berättelse...
Men ”Maria” har också ett kort minne från händelsen när hon vaknar upp under några sekunder.
”Maria”:
Jag ligger i sängen och han, ena håller fast mig i armen, jag har hår framför ansiktet. Jag kände att jag typ satt fast och då försökte jag komma loss och då säger han, ”it's ok, it's ok, go back to sleep”. Så där.
Reporter:
Och vad är det som händer då?
”Maria”:
Ja, det är det jag kommer ihåg, sen slocknar jag igen. Så jag är ju vaken i två sekunder max typ. Allt går ju jättefort.
Christina Voigt:
Du har fortfarande ingenting som visar på att hon blivit, att det varit någon penetration. Och det är det som jag, det har varit mitt fokus på att utreda, om hon har, alltså, det är frågan. Hon upplever sig ha blivit våldtagen.
Reporter:
Och sexuellt utnyttjad kan hon ha blivit, med sugmärken...
Christina Voigt:
Hon kan ha blivit, oh ja, hon kan ha... nja sexuellt utnyttjad med sugmärken det är väl att dra det lite väl långt men hon kan ha blivit sexuellt ofredad, hon kan ha blivit våldtagen hon kan ha blivit sexuellt ut… alltså du kan ta hela katalogen, men vad ska jag delge för brott? Jag har ju inte bevisningen, hon kommer ju inte ihåg någonting och utan en berättelse så kan jag inte delge någon...
Reporter:
Hon kommer ihåg någonting...
Christina Voigt:
Att någon höll i hennes hand, och sen när var det brottsligt att hålla nån i handen?
Reporter:
Men tänk om du hade hört de misstänkta som är utpekade, de kanske hade erkänt, det hade kanske kommit fram andra uppgifter, säg att de säger att de har haft sex men att det har varit frivilligt och så vidare, då hade du haft mycket mer att gå på sen.
Christina Voigt:
Ja, men det är väldigt viktigt att när man hör någon, som misstänkt, så måste man ju kunna formulera en misstanke.
Ulrika Rogland:
Man delger inte exakta detaljer för det skulle också vara ett sätt att förstöra förundersökningen.
Reporter:
Men kan man höra dom utan att veta exakt vad som har hänt?
Ulrika Rogland:
Ja, absolut för det vet man ju inte inledningsvis. Annars skulle vi ju typ aldrig kunna höra dom misstänkte för i början av förundersökningen så vet man ju inte exakt vad som hänt utan det är det man tar reda på under förundersökningen.
Reporter:
Och vad hade det inneburit om de misstänkta hade gripits så att man hade gjort en utredning av dem?
Åsa Ingnell:
Jo, men det bevisar ju i alla fall att samhället, rättssystemet och det säger till dig att du har ett värde, det här är inte ok att man gör mot dig, det här ska straffas. Det hade i alla fall visat att det är inte ok att hantera tjejer och kvinnor på det här sättet. Det är, det är mer värt än... eller dom... vi är mer värda än så.
Skylt:
Anders Klingberg
kommissarie
Anders Klingberg (mobiltelefon):
Du har kört in på ett parkeringsdäck?
Reporter:
Ja.
Anders Klingberg:
Ja, då går du bara tillbaka, samma väg som du körde in går du tillbaka.
Reporter:
Till Polishuset?
Anders Klingberg:
Japp.
Anders Klingberg:
Vi kör, vi kör, tar en sväng och går igenom.
Reporter:
Vad bra. Toppen. Då får vi se lite.
Vi är hos lokalpolisen i Hjällbo. Här är man van vid att utreda allt från rån, misshandel till snatterier.
Men under ett års tid har lokalpolisen varit en del i ett experiment där man också tagit över våldtäktsutredningar.
Anders Klingberg:
Här inne sitter jag och min kollega David. Vi tar emot allt som kommer in till det här lokalpolisområdet, kommer hit först. Och här gör vi prioriteringarna, vad är det vi ska utreda, vad kan vi lägga åt sidan. Vad måste vi utreda.
Reporter:
Får ni in våldtäkter också?
Anders Klingberg:
Ja. Det får vi.
Reporter:
Och hur gör ni då när ni ska prioritera?
Anders Klingberg:
Det är direktutlägg.
Reporter:
Direktutlägg på att utreda?
Anders Klingberg:
Direktutlägg ja.
Reporter:
Och det är väl nytt, så har det väl inte varit förr?
Anders Klingberg:
Så är nog tanken att det ska vara. Men verkligheten är kanske annorlunda.
Verkligheten på många håll i Sverige är att våldtäktsanmälningarna blir liggande i högar. Och ett skäl till det kan vara ett beslut som togs i samband med polisens stora omorganisation 2015.
Då bestämde polisledningen vilken del inom polisen som skulle utreda våldtäkterna. Som regel utreds de därför idag av de poliser som har hand om de grövsta brotten, som mord och mordförsök.
Syftet var att förbättra utredningarna. Men planen fick också negativa konsekvenser.
Barbro Jönsson:
En våldtäkt här i Göteborg får till exempel konkurrera med den senaste skjutningen där åtta personer blev skjutna i benen.
Skylt:
SVT 4 november 2018
Reporterröst:
Det var här i Mölnlycke strax utanför Göteborg som minst åtta personer skadades vid en skottlossning igår kväll, och enligt polisen så har flera av de skadade kopplingar till Hells Angels.
Barbro Jönsson:
Gång, på gång, på gång så är det så att våldtäkterna får stå tillbaka för de här ärendena.
Våldtäkter läggs alltså åt sidan för utredningar av skjutningar. Och på grova brottssektionerna har antalet öppna ärenden med sexualbrott ”ökat till en inte acceptabel nivå”, har polisledningen i Göteborg slagit fast.
Barbro Jönsson:
De mäktar inte med och därför har vi valt att i strid med ärendefördelningsplanen lägga ut ärendena på våra lokalpolisområden.
I Göteborg har polisen alltså gått emot den nationella planen, och lagt ut våldtäktsutredningar på lokalpolisen.
Och här i Hjällbo säger polisen att de tar tag i våldtäkterna direkt.
Reporter:
Och då är det viktigt att göra ett ordentligt förhör så snabbt som möjligt?
Anders Klingberg:
Precis. Och sen försöka säkra upp eventuell stödbevisning, och det kan vi ju få via förhör, exempelvis om hon har anförtrott sig åt någon, så är det i och för sig inte ett bevis i sig men det är viktig stödbevisning.
Samtidigt har stölder och även grövre brott som rån fått läggas åt sidan.
Nyligen gjorde polisen en utvärdering av experimentet.
Hade det inte varit för omfördelningen så hade de våldtäktsanmälningar som lagts ut på lokalpoliserna ”i princip varit obearbetade”, enligt rapporten.
CITAT
”i princip varit obearbetade”
Men samtidigt är det ett misslyckande. Antalet anmälningar som utretts har ökat – men det har också antalet anmälningar gjort.
Och antalet fall som lett till åtal har bara ökat marginellt.
Anders Klingberg:
Det är jättesvåra brott att utreda.
Reporter:
Men det borde ju bli bättre om ni utreder det?
Anders Klingberg:
Framförallt är det väl... blir det ju mycket bättre för den drabbade, målsägaren, som får en kontinuerlig kontakt under en tid och man kan också mycket snabbare komma till ett beslut.
Experimentet fortsätter men nu i en annan form. Våldtäktsanmälningarna läggs tillbaka till grova brottsutredarna. Men för att ge dem mer tid till våldtäkterna tar lokalpolisen istället över andra grova brott.
Anders Klingberg:
Vi känner väl kanske att vi skulle kunna avlasta våran grova brottssektion med andra typer av brott.
Det finns fler polisområden som valt att trotsa den nationella planen.
Här i Stenungsund blev en uppmärksammad våldtäkt symbolen för ett haveri hos polisen.
Madeleine Pontén:
Ja, får prova dom här nycklarna då så får vi se om jag kommer in i vänthallen. Nä du.
Det var 2017. Polisen har inte tid att höra den 16-åring som misstänks för våldtäkt på en tolvårig flicka.
Madeleine Pontén äger stationsbyggnaden där våldtäkten ägde rum. Det dröjde en månad innan anmälan gjordes och ytterligare en månad innan polisen gjorde någon brottsplatsundersökning.
Madeleine Pontén:
De kom in och ville gå in och titta på toaletten och ville att jag skulle följa med dom och frågade kriminaltjejen frågade ju lite då om jag hade uppmärksammat något speciellt men det är ju som jag säger att det går ju inte att komma ihåg vad som var speciellt två månader tidigare, jag är ju inne och städar här varje dag under tiden som kommunen hyrde det som vänthall.
Det tog mer än nio veckor innan polisen till slut höll ett förhör med den utpekade 16-åringen.
Och chefen för grova brottssektionen i polisområdet Fyrbodal i Västra Götaland förklarade att han lagt 25 våldtäktsanmälningar på hög.
Madeleine Pontén:
Han som utförde våldtäkten han gick ju kvar i skolan och folk visste ju vem det var och det var ju stora, starka reaktioner på det också. Det fanns ju föräldrar som inte ville skicka sina barn till just den skolan. Det kändes ju inte tryggt.
Han kunde senare dömas till sex månaders sluten ungdomsvård för våldtäkt mot barn och för hot mot en högstadieelev och en rektor.
Fallet satte press på polisen att vidta åtgärder.
Lars Eckerdal, tf polisområdeschef Fyrbodal
Det vi gjorde av det ärendet var ju att vi drog en lärdom av det och vi såg att det tog för lång tid mellan att målsägande blev hörd och att vi, att vi kunde vidta rätt åtgärder.
Precis som i Göteborg har man valt att gå emot den nationella planen, genom att lägga ut våldtäktsutredningarna på lokalpoliser där de hamnar högt upp i prioriteringen.
Reporter:
Alltså det är väl en självklarhet egentligen att man lägger ut utredningarna där dom kan utredas?
Lars Eckerdal:
Ja, nej men det som är viktigt där att komma ihåg är ju just att våldtäkter är komplicerade, våldtäkter behöver utredas av kompetent personal. Har vi den möjligheten så ska vi använda oss av det att lägga ut det där på bästa sätt kan utredas.
Reporter:
Ja, men hellre att dom blir utredda än att de ligger i en hög väl?
Lars Eckerdal:
Ja, absolut och det är ju den vägen vi har valt här i Fyrbodal.
Och på två år har våldtäkterna som gått till åtal ökat från drygt 8 till 23 procent, här i Fyrbodal.
Lars Eckerdal:
Ja, det tyder ju på att har vi fler som arbetar med våldtäkter så redovisar vi fler ärenden också.
Men utredningarna tar fortfarande för lång tid, enligt chefsåklagare Daniel Edsbagge.
Daniel Edsbagge, chefsåklagare:
Det tar för lång tid innan målsägande hörs på ett sånt sätt så att man kan gå vidare i ärendet, det tar för lång tid att höra den misstänkte. Och då har det hänt att polisen, vi kan inte göra detta just nu, vi måste vänta för vi har mycket andra ärenden som liksom är prioriterade. Men jag anser att polisen bör lägga ut såna ärenden även på andra utredningsenheter.
Reporter:
Gör man det?
Daniel Edsbagge:
Ja. Det har man börjat göra och det tycker jag är bra. Det är givet så att det är bättre att utreda brotten än att inte göra det alls. Även om det inte hamnar på den kvalificerade gruppen.
I Stockholm – precis som i de flesta områden runt om i landet – så utgår man från planen trots att utredarna på grova brottssektionerna inte hinner med.
Fredrik Bratt:
Det är ju också så att vi känner en frustration över att den här typen av... alltså mord och skjutningar fortsätter och det blir ju också en tydlig påverkan då i att vi inte, i den utsträckning som vi vill, kan ägna oss åt våldtäkter och andra grova brott.
Här i Stockholm är det sällan man använder lokalpolisen, bara åtta procent av utredningarna förra året, jämfört med 38 procent i Fyrbodal.
Reporter:
Men det kan inte vara det då att det ligger under grova brott och att det, förutom mord även icke-dödliga skjutningar som prioriteras, och att våldtäkterna alltid hamnar längst ner i högen?
Fredrik Bratt:
Det är ju så att vi har ju haft en så pass hög belastning på den här typen av skjutningar och mord att vi använder ju hela vår resurs i ett polisområde för att utreda det här. Så att om jag trodde att det skulle göra en väldigt stor skillnad för den här ärendetypen då, våldtäkter, att lägga den separat så skulle nog inte det spela så stor roll för att när vi väl blir ansatta av den här typen av utredningar som gäller mord så måste vi använda hela vår resurs. Vi använder inte bara vår grova brottsresurs. Så vi kan inte freda någon resurs i dom delarna.
Även lokalpoliserna pressas alltså av skjutningar och skulle inte heller hinna med våldtäktsutredningar, enligt honom.
ARKIV: Rapport 16 december 2018
Nyhetsuppläsare:
Aldrig tidigare har så många dödsskjutningar skett i Sverige som nu.
Men vad som ska prioriteras är en kontroversiell fråga inom polisen.
Här i polishuset i Stockholm träffar jag polismästaren Annika Lindroth, tillsammans med presschefen Varg Gyllander.
Skylt:
Annika Lindroth
polismästare
Annika Lindroth:
Jag har varit radiobilspolis, jag har varit, närpolischef, jag har varit chef för länskommunikationscentralen, jag har varit chef för polismästardistrikt i Norrort, jag har varit chef för underrättelseenheten ända tills för två veckor sen. Hit ska vi.
Hon arbetar idag med jämställdhet och frågor som rör kulturen inom polisen.
Annika Lindroth:
Vi ser ju att väldigt mycket så att säga tid och engagemang går till, om vi nu ska kalla de för hårda frågor, det vill säga blåljusfrågorna till brott som handlar om misshandel, skjutningar och sådant där saker och ting är ganska konkreta. Vi kan bara konstatera att här finns det en kulturell obalans som vi måste jobba med.
Reporter:
Och när du säger kulturell obalans - förklara det för mig.
Annika Lindroth:
Då menar jag att man kanske hellre vänder sig till dom här brotten som vi har pratat om: skjutningen, morden, grov misshandel och sådant där.
Skylt:
Varg Gyllander
presschef
Varg Gyllander (textas):
Jag brukar aldrig lägga mig i men det finns en sak som jag funderar på här. Vi har ju pratat om med andra ord som status inom polisen. För att mord, blåljus, det blåa har högre status än om vi kallar slarvigt de mindre hårda frågorna och det är klart att om man pratar sen resurs, ja då hamnar ju resurserna där den höga statusen är. Jag tror att det är grunden för hela den här kulturfrågan. Jag har ju hört det här resonemanget så många gånger, så det måste ju finnas något med det där i statusfrågan inom polisen.
Reporter:
Känner du igen det, Annika, med statusen?
Annika Lindroth:
Jo, men det kan man ju definitivt känna igen. Och status är ju också något sådan här luddig historia som man inte riktigt vet vad det är, varför är det mera status att göra det än att göra det?
Reporter:
Och kan det påverka tror du?
Annika Lindroth:
Jo, men det är klart.
Reporter:
Hur påverkar det?
Annika Lindroth:
Jo, det påverkar ju naturligtvis hur vi får dit resurserna, hur vi får nya duktiga utredare till våldtäktsmålen.
Inom polisen finns kritik på flera håll mot att våldtäkter inte prioriteras högre.
I en tillsynsrapport gjord för Rikspolischefen förra året framför poliser ”att man hamnar fel när man regelmässigt prioriterar ärenden med skjutningar, även i de fall det inte rör sig om dödligt våld, framför exempelvis en överfallsvåldtäkt”.
CITAT
”regelmässigt prioriterar ärenden med skjutningar”
”även i de fall det inte rör sig om dödligt våld”
Barbro Jönsson:
Jag tycker att det är så, att de är lika värda att prioriteras högt som när personer som rör sig i brottsliga kretsar blir skjutna i ben och annat. Den diskussionen måste vi ta. Vad är det vi ska prioritera?
Reporter:
Det finns ju sådana som Barbro Jönsson. Hon säger till exempel i en tidningsartikel ”jag ser skillnad på kvinnor och män i synen på brotten.” Men du känner inte igen detta alls?
Fredrik Bratt:
Inte när det gäller våldtäktsärenden, känner jag inte till... Och jag tycker inte vi har en kultur där vi, som leder till att det här blir sämre utrett eller att det blir alltså nedprioriterat av kulturella orsaker. Inte när det gäller våldtäkter.
I ett möte med Regionala Operativa Ledningsgruppen för Stockholmspolisen blev skillnaden i synen på offer för skjutningar och för våldtäkter tydlig, anser Annika Lindroth.
Annika Lindroth:
Vi sitter på ett möte och får veta, hur många är det som har blivit skjutna, hur många har blivit skadade, hur många skjutningar har vi, och tittar på den statistiken för att titta på vad gör vi åt det här. Och när man frågar efter att ”ok men hur många dödade och skadade kvinnor har vi i brott i nära relationer eller i våldtäktsärenden”, så har vi inte tagit fram den statistiken... av någon anledning.
Reporter:
Och hur diskuterar ni det då, finns det kritik då på de där mötena?
Annika Lindroth:
Ja, man bland annat jag då har sagt att varför har vi inte dom här siffrorna, och då säger man att dom är oerhört svåra att få fram och jag vet inte varför dom är svåra att få fram men... vi har dom inte.
Reporter:
Du vill att man ska förändra detta?
Annika Lindroth:
Ja det är klart. För om inte vi på ledningsnivå uppmärksammar de här brotten lika mycket som vi uppmärksammar skjutningar och mord, då kommer ju inte heller den signalen att vara att det här är viktigt.
Reporter:
Och har det kommit någon sån här statistik?
Annika Lindroth:
Nej.