Att säga att dagens Kigali ser ut som en stad i södra Europa skulle vara att överdriva södra Europas renhet.

Rwanda är ett av Afrikas minst korrupta länder, kollektivtrafiken fungerar, barndödligheten har halverats på tio år, majoriteten i parlamentet är kvinnor, ekonomin växer med flera procent om året.

Bergsgorillorna, de otroligt vackra landskapen och säkerheten i landet har gjort att turismen blomstrar – också den engelska fotbollsklubben Arsenal gör reklam för landet med “Visit Rwanda” tryckt på ärmen.

Rwanda beundras av många.

”Den polerade ytan har också en baksida”

Själv bor jag i Nairobi, men undviker att röra mig ensam ute eller gå med mobiltelefonen i handen på gatan. I Kigali känns det helt tryggt att göra det.

En orsak till säkerheten är att man straffas för brott – också små. Det är ett sätt att se till att den straffrihet som ledde till att folkmordet var möjligt inte upprepas.

Skillnaden mellan alla beväpnade vakter i Nairobi och i Kigali är att de i Kigali faktiskt har kulor i sina vapen, som en kompis uttryckte det.

Men den polerade ytan har också en baksida.

Kritik mot Kagame

Rwanda ligger på plats 156 av 181 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsbarometer, och motståndare till president Paul Kagame har hittats mördade.

Han styr med järnhand för att undvika att landet delas etniskt igen, och tål inte kritik när det gäller det här. Mycket kritik som riktas mot honom tolkar han som att är menat att skapa splittring.

Kagame är tutsi och växte upp på flyktingläger i Uganda. Han hörde till dem som flydde landet år 1959, när de på förtrycket och minoritetsstyret trötta hutuerna störtade tutsikungadömet.

Han var den som fick ett slut på folkmordet när hans styrkor lyckades inta Kigali i juli 1994. Efter det har han byggt upp en uppfattning kring sig om att endast han kan hålla landet på rätt väg.

Oppositionsriksdagsledamoten Frank Habineza som leder Rwandas Gröna demokratiska parti, säger att man måste vara väldigt försiktig med hur man lägger orden så man inte bidrar till att skapa spänningar igen. Han levde i exil i Sverige ett par år efter att hans viceordförande mördats år 2010 och också han hotats till livet.

När Kagame i presidentvalet 2017 fick 98,8 procent av rösterna valde en besviken Habineza ändå att inte utmana resultatet – eftersom det kunde leda till oroligheter.

Känsligt samtalsämne

Det finns mycket man inte talar om i Rwanda i dag för att undvika oroligheter. Men i värsta fall kan det ha en motsatt effekt i det långa loppet.

Ungdomar berättar att föräldrarna undviker att tala om folkmordet hemma. Oron är stor över hur man ska kunna berätta om folkmordet för sina egna barn och se till att det inte händer igen om man inte förstår varför det kunde ske.

Samtidigt verkar det omöjligt hitta en ungdom som vuxit upp med vetskapen om att föräldern var en av dem som utförde folkmordet – och att gå dem att ställa upp på intervju har visat sig nästan omöjligt.

– Det är en för känslig sak att prata om, säger många.

”Aldrig igen”

Traumat efter folkmordet kan på många sätt gå i arv från en generation till en annan. Det måste stoppas, så att hatet och bitterheten inte lever vidare i dem som inte ens var födda då det skedde.

Och det görs mycket fint arbete för det här i Rwanda idag. I ungdomarna finns det stort hopp. De flesta barnen har vuxit upp med tanken om att alla är rwandier och de vill se ett Rwanda som utvecklas vidare.

Men det finns en törst efter förändring hos folket, säger Habineza.

Att ingen längre bryr sig om etniska grupper i Rwanda är en bekväm sanning då det är någon från minoriteten som sitter vid makten.

Utan verklig demokrati finns en risk att törsten efter förändring som bubblar under ytan leder till att Rwanda förlöser de krafter man jobbat så hårt för att eliminera.