Trots viss senfärdighet i början av coronakrisen har regeringen nu tagit ett rejält kliv framåt i krishanteringen. Statsministern och finansministern har blivit allt mer synliga och tagit en alltmer aktiv del i krisarbetet. Politisk borgfred råder. Oppositionen sluter upp bakom regeringen. Just nu är inte tid för politisk strid.
Allvarlig kris
Sverige befinner sig i en allvarlig kris. Akut är det en smittskyddskris, men den riskerar mycket snart att övergå i en ekonomisk kris och en svår påfrestning för hela samhället.
En rad beslut fattas nu på olika nivåer i samhället för att begränsa smittspridningen samtidigt som samhällets grundläggande funktioner kan säkras.
Regeringen har exempelvis fattat beslut om förbud mot större folksamlingar och stora stödpaket för att försöka motverka en alltför tvär konjunkturnedgång. Riksbanken har gjort det möjligt för företag att klara likviditeten genom att ställa stora lån till förfogande. Bankerna får lättnader samtidigt som drabbade bolånekunder slipper amortera på sina lån.
Just nu förbereder regeringen också åtgärder för att vid behov snabbt kunna stänga förskolor och grundskolor runt om i landet.
Statens maskineri har rullat igång och tycks fungera på ett tillfredsställande sätt: Beslut fattas och genomförs. Åtgärder vidtas.
Oförmåga att planera
När det gäller sjukvården är läget dock mycket allvarligt. Personalbristen är betydande liksom bristen på vårdplatser. Det här är inget nytt utan ett problem som diskuterats i Sverige i många år. De åtgärder som vidtagits har inte varit tillräckliga.
Under trycket av en pandemi får personalbristen och platsbristen inom vården en ny dimension. Dessutom är bristen på skyddsutrustning akut liksom på andra typer av sjukvårdsutrustning.
Intensivvårdsplatserna är få och antalet respiratorer i landet har successivt minskat de senaste decennierna. Regionernas beredskap inför en kris som denna har av allt att döma varit bristfällig.
Just beredskapen har ofta visat sig vara en svensk akilleshäl vid kriser och katastrofer. Oförmågan att planera för det värsta.
På samma sätt som under de allvarliga skogsbränderna i Sverige 2018 blottläggs nu det svenska politiska systemets oförmåga att förbereda sig för akuta kriser. Då saknades brandflyg och helikoptrar, idag är det bland annat sjukvårds- och skyddsutrustning som saknas.
Försvagad motståndskraft
I jakten på effektivitet och besparingar har politiker och andra ansvariga valt bort sådant de bedömt som mindre sannolikt. Nedrustningen av det svenska försvaret och avskaffandet av en stor del av beredskapslagren är andra exempel på hur detta synsätt bidragit till att försvaga Sveriges motståndskraft och förmåga att agera i kristider.
Tsunamikatastrofen 2004 visade också på stora brister i svenskt agerande under framför allt det inledande krisskedet. En konsekvens av detta blev att ett särskilt Krishanteringsråd inrättades 2008 i statsrådsberedningen, direkt underställt statsministern.
Den s.k. Katastrofkommissionen, som granskade det svenska agerandet under tsunamikatastrofen, menade att den svenska beredskapen varit undermålig och att det saknats ett tydligt ledarskap och ansvarsfördelning i regeringskansliet. Kommissionen föreslog därför att ett särskilt Krishanteringsråd skulle inrättas. Dess övergripande roll skulle understrykas genom att det placerades i statsrådsberedningen, statsministerns kansli.
Inte ändamålsenligt
Men när Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 2014 flyttades Krishanteringsrådet till justitiedepartementet och underställdes inrikesministern. Ett av syftena var att hålla rådet på armlängds avstånd från statsministern, även om detta inte sades rakt ut.
Med tanke på att den kris som nu hanteras utgår från en virussmitta framstår det inte som särskilt ändamålsenligt att Krishanteringsrådet sorterar under inrikesministern.
Ett sätt för regeringen att lösa detta och samtidigt strukturellt skapa bättre möjligheter för en bättre krisberedskap i framtiden vore att flytta tillbaka Krishanteringsrådet till statsrådsberedningen och dessutom ge det ett bredare uppdrag.