På dagen ett år efter att WHO klassade covid-19 som pandemi och Sverige fick sitt första dödsfall skärps det svenska coronaregelverket. Till exempel får kommuner nu rätt att förbjuda människor att vistas på vissa platser.
Regeringen har också förberett en möjlighet att snabbt kunna besluta om att stänga ner stora delar av samhället. Gym, köpcenter, butiker, restauranger – listan på verksamheter som kan tvingas slå igen kan göras lång. Mycket ingripande åtgärder alltså som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna men kritiken från oppositionen har mest handlat om att verktygen kommer för sent.
Krav på nedstängning
Hittills är det dock bara Centerpartiet som krävt en nationell nedstängning. Möjligen en smula paradoxalt att den partiledare som oftast varnar för hoten mot den liberala demokratin, är den som är ivrigast med lockdown-knappen. Annie Lööf (C) motiverar sitt krav med att det måste bli slut på ”duttandet”. Bättre att ta i ordentligt i två, tre veckor för att sedan kunna öppna upp snabbare när svenskarna har vaccinerats.
Som alltid finns även partitaktiska överväganden. Att vara i opposition mot regeringens coronahantering och distansera sig från ett pandemifacit som många väljare ser som ett misslyckande, är särskilt viktigt för ett parti som i övrigt går in helhjärtat för sitt regeringssamarbete. Att vissa inom de hårdast drabbade branscherna också föredrar en nedstängning med full ersättning framför att långsamt dö svältdöden, bidrar också.
Men kommer då regeringen att göra som Centerpartiet vill? Åtminstone tre faktorer talar för att de låter bli:
1. Folkhälsomyndigheten
Regeringens viktigaste expertmyndighet har under hela pandemin varit ytterst skeptisk till nyttan av nationella nedstängningar. Den övertygelsen har inte rubbats av att vaccineringen kommit igång. Att regeringen som, med några få undantag, byggt sin strategi på att ”lyssna på experterna” skulle köra över sin myndighet i en så avgörande fråga är föga troligt. Övertygelsen är fortsatt att ”expertstrategin” är långsiktigt gynnsam.
Därmed blir oppositionens krav på att regeringen ska ta över taktpinnen snarare ett senpandemiskt tillfälle att framstå som de som håller emot ”populistiska utspel” och bygger smittskyddet på vetenskaplig grund.
2. Ekonomin
Januaripartierna har öronmärkt nio miljarder för en eventuell nedstängning men det riskerar att bli betydligt dyrare än så. I synnerhet om åtgärden behöver förlängas tills dess att vaccinationerna får ordentlig effekt på smittspridningen. Nationalekonomernas slutsats, att den mer frivilliga strategin bidragit till att svensk ekonomi klarat pandemin bättre än många andra europeiska länder, talar också för att en nedstängning nu i slutfasen sitter långt inne.
3. Tajmingen
En nationell nedstängning ett år in i pandemin skulle leda till nya ifrågasättanden om tajmingen. Om det verkligen är en effektiv åtgärd, varför såg man inte till att ha det verktyget på plats redan i höstas när den andra vågen svepte in över Sverige?
Trots att mycket talar emot ett nedstängningsbeslut så ska det inte uteslutas. Om inte annat så kan det fungera som en viktig signal till en pandemitrött befolkning. Ända sedan pandemilagen trädde i kraft har det underliggande budskapet från Stefan Löfven (S) och Lena Hallengren (S) varit: Skärp er, annars måste vi stänga ner.
Och kanske kommer den punkt då ett nytt allvarligt läge bara kan bli tillräckligt tydligt om regeringen och deras myndighet gör slag i saken. Det går som bekant inte att ropa ”vargen kommer” alltför många gånger.