En man som var med i civilförsvaret i Skåne under kalla kriget berättade nyligen för mig om en gigantisk lada i Tågarp, proppfull med allt möjligt som kunde behövas om kriget kom. Detta förstås apropå att beredskapslager som dessa är tömda sedan länge, därför att Sveriges regeringar inte ansett att de behövts. Och att vi nu står där utan skyddsutrustning och mediciner i beredskap.
Nu finns det bara en minister som håller sig med lada: finansministern. För tre veckor sedan handlade hennes krispaket om några få miljarder kronor i utgifter, men när jag då frågade om hon kan lägga hundra miljarder på krisen, svarade hon absolut inte nej och såg kolugn ut.
Nu händer det, och de senaste veckorna har hon gång på gång pratat om hur hon ”samlat i ladorna”, just för att vara beredd när krisen kommer.
I själva verket kan hon utan vidare låna 100 miljarder till, utöver de hon aviserat, om hon vill. Statsskulden är den lägsta sedan 1977. Som andel av BNP är den ungefär 35 procent. Det är en bra bit under EU-gränsen på 60 procent, en gräns som flera stora EU-länder överskridit sedan länge.
Borde lånat mer
Långt före Coronautbrottet har tunga ekonomer menat att staten borde låna mer för att investera. Förre ordföranden i regeringens finanspolitiska råd, professor John Hassler, sa i höstas i SVT att staten kan låna 1 000 miljarder till. Det skulle fördubbla statsskulden.
Nu handlar det inte längre om att låna för att investera, utan låna för att betala utgifter för anställda och arbetsgivare i stor skala. Det är såklart inte lika hållbart, särskilt inte eftersom tvärstoppet i ekonomin kommer leda till BNP-ras och minskade skatteintäkter för staten, vilket försvagar statsfinanserna ännu mer.
Men John Hassler tycker när jag frågar idag, att staten ändå skulle kunna låna 1 000 miljarder till. Och flera tunga professorer verkar räddare för vad som händer om regeringen lägger för lite pengar än för mycket på krisstöd.
Professor Lars Calmfors, också tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet, efterlyser i DN idag att staten tar över ännu större del av de krisdrabbade företagens löner och hyror, bland annat. Han anser att regeringen inte bara kan, utan borde fördubbla krisstödet från nuvarande nivå.
Skälet är förstås att ju fler företag som övervintrar i stället för att gå under innan krisen är över, desto lättare blir återhämningen för ekonomin.
Inte alltid som planerat
Men, som vanligt när det gäller ekonomi, så kan någonting man inte ens föreställer sig, i slutändan ta över och diktera utvecklingen helt. Hur blir det till exempel om många länder i världen vill låna massor med pengar samtidigt för att hålla sina ekonomier under armarna? Går det galant med bibehållna låga räntenivåer, på grund av att pengarna finns och en massa företag inte längre vill låna dem? Eller leder det till global förtroendekollaps för statsobligationer?
Och hur mycket hjälper det svensk ekonomi att staten en period kan stötta svenska företag nästan obegränsat, om våra stora exportländer klappar ihop helt och inte längre köper våra produkter?
Men mest akut, för samhället och invånarna, är förstås ändå att få fram det som behövs för att ta hand om alla sjuka: mer sjukvårdspersonal, skyddsutrustning, respiratorer.
Lite paradoxalt då att det enda Sverige tycks har samlat i ladorna är just det som ändå går att skaka fram på ett ögonblick: pengar.