Politisk historia har skrivits i Sverige. Den traditionella blockpolitiken är satt ur spel. Nya samarbeten inleds.
Om det nya samarbetet blir en parentes eller utgör en bestående förändring är ännu för tidigt att dra några säkra slutsatser om.
Ändå finns skäl för Stefan Löfven att fira denna dag. Trots att valet i höstas gav en tydlig högermajoritet i riksdagen har han lyckats snuva sina politiska motståndare på regeringsmakten.
Skickligt maktspel
På fredagen utnämndes han återigen till statsminister av Sveriges riksdag. Det tog 131 dagar, vilket är rekord för en svensk regeringsbildning.
Utfallet kan både beskrivas som ett uttryck för Socialdemokraternas skickliga maktspel och för Alliansens självskadebeteende.
Sverigedemokraternas framgångar blev det som till slut knäckte Alliansen. Synen på Sverigedemokraternas roll i svensk politik blev vattendelaren som fick de fyra allianspartierna att gå skilda vägar.
SD hålls borta
Stefan Löfvens nya regeringssamarbete kan beskrivas som en anti-SD-koalition. Fyra partier med helt olika ideologiska utgångspunkter har enats om ett politiskt program av ett enda skäl, att hålla Sverigedemokraterna borta från makt och inflytande.
Någon gemensam vision om vilken politik som är bäst för Sverige finns egentligen inte. Här har de fyra partierna helt olika syn.
Januariavtalet, som regeringsöverenskommelsen kallas, är i stället en kompromissprodukt där de fyra partiernas olika hjärtefrågor staplas på varandra.
Det är svårt att hitta en röd tråd. Förslag av mindre betydelse blandas med stora reformer. Vad som i slutändan blir verklighet kan ingen svara på i dag.
Fruktar svekdebatt
Socialdemokraterna anklagas nu för att gå åt höger, men faktum är att de förslag som utnyttjas som exempel för detta redan har en majoritet i riksdagen.
Socialdemokraterna hade inte kunnat stoppa dem med dagens mandatfördelning. Genom uppgörelsen kan Stefan Löfven i stället sätta sig själv i förarsätet och därmed utifrån egna ideologiska utgångspunkter påverka de förslag som till slut hamnar på riksdagens bord.
Sakpolitiskt blir det förstås därmed obegripligt att Centerpartiet och Liberalerna väljer att ställa sig utanför regeringen. Från läktaren blir det svårare för dem att vårda och ta hand om de reformer de vill se genomförda.
Men efter en valrörelse som präglades av fräna attacker på Stefan Löfven fruktade både Centerpartiet och Liberalerna en borgerlig svekdebatt om de nu tog plats i Löfvens regering. Detta blev avgörande, i alla fall för stunden.
Splittrad opposition
Om detta nya politiska samarbete blir lyckosamt ska dock ingen bli överraskad om både Centerpartiet och Liberalerna i en regeringsombildning längre fram under mandatperioden går in i Stefan Löfvens regering.
Samtidigt håller en ny opposition på att formeras i riksdagen. På ena sidan står Vänsterpartiet, som slåss för fortsatt inflytande. På andra sidan står Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Ännu ingen enhetlig opposition på högerkanten, men den politiska dynamiken lär föra dem samman i den gemensamma kritiken mot den nya regeringen och dess samarbetspartier.
Den splittrade oppositionen, framför allt mellan vänster och höger, gör att Stefan Löfven har goda möjligheter att sitta kvar. Han har hittills visat prov på en enastående överlevnadsförmåga i ett tilltrasslat parlamentariskt läge.
”Djävulen inte i vallöften”
Det enskilt största hotet mot hans regering är dock om vänster och höger enas om krav på hans avgång. Då skapas en majoritet mot honom och han skulle tvingas avgå, alternativt utlysa ett extra val.
V-ledaren Jonas Sjöstedt har redan hotat med sådana avgångskrav men kopplat dessa krav till politiska förslag som både Moderaterna och Kristdemokraterna vill se genomförda. Förra mandatperioden visade dock tydligt att djävulen inte sitter i vallöften och reformprogram utan i den förändrade verkligheten.
Det var inte Löfvens löften om EU:s lägsta arbetslöshet som skapade de stora kriserna utan enskilda händelser som uppstod under mandatperioden.
De två tillfällen han var som mest illa ute var under flyktingkrisen och IT-skandalen vid Transportstyrelsen. Det är i samband med sådana kriser som förutsättningarna kan finnas för att fälla hans regering.
En annan osäkerhetsfaktor är den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Det program på 73 punkter som presenterats handlar om vad partierna vill göra, inte om vad de kan tvingas göra för att möta en ekonomisk kris. Det är lättare att hålla sams i goda än i dåliga tider.
Väljarnas stöd osäkert
Att formulera en ekonomisk politik för att möta en konjunkturnedgång kan dessutom bli extra svårt för en regeringsallians med partier som bygger på vitt skilda ideologier.
Opinionsutvecklingen är en annan osäkerhetsfaktor som alltid påverkar samarbetet mellan regeringspartier. Ju bättre det går i opinionen, desto mer friktionsfritt brukar samarbetet gå.
Med vikande opinionsstöd ökar behovet för enskilda partier att profilera sig och markera en egen politisk linje, i hopp om att vinna väljare.
Riskerna här måste också bedömas som större för Stefan Löfven än för en regering som drivs som ett gemensamt ideologiskt projekt.
Ett splittrat L
Också utvecklingen inom Liberalerna kan bli avgörande för regeringens överlevnad. Partiledaren Jan Björklund har varit pådrivande för ett samarbete med Socialdemokraterna. Liberalerna som parti är dock djupt splittrat.
I höst har Liberalerna landsmöte och då kan partiet få en ny partiledare med en helt annan syn på detta samarbete. Det skapar ytterligare ett osäkerhetsmoment för Stefan Löfven.
Det här är några av de hot som redan i dag kan identifieras mot den nya regering som nu tillträder. Men det är nog inget som Stefan Löfven funderar särskilt mycket på denna dag när han nog hellre firar att han besegrat sina motståndare och kan sitta kvar på statsministerposten.