Ledarna för Sveriges tre största partier kan se tillbaka på ett omvälvande politiskt år. För SD:s Jimmie Åkesson har det sett ljust ut i opinionsmätningarna, medan Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) har brottats med dalande siffror. Foto: Janerik Henriksson/Stina Stjernkvist/Jessica Gow/TT

Årskrönika: Löfven säkrade makten med politisk tvångströja

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Stefan Löfven spräckte blockpolitiken och splittrade den borgerliga Alliansen. Men trots att han kunde sitta kvar som statsminister har priset varit högt. Januarisamarbetet har satt en politisk tvångströja på Löfven. Ulf Kristerssons läge är inte mycket bättre. M-ledaren riskerar att bli Jimmie Åkessons gisslan om SD:s uppgång fortsätter.

Mats Knutson

Inrikespolitisk kommentator

Ett av de mest omvälvande politiska åren i modern tid. Så kan 2019 utan tvekan sammanfattas. De traditionella politiska blocken sprack samtidigt som Sverigedemokraterna definitivt tog plats som ett av de stora partierna i svensk politik. Det här kommer att påverka både politik och debatt under lång tid framöver.

Vem hade i början av året väntat sig att SD-ledaren Jimmie Åkesson skulle hamna i topp i förtroendebarometern för partiledarna? Eller att SD under året skulle bli jämnstora med eller större än Socialdemokraterna?

Eller att KD-ledaren Ebba Busch Thor och M-ledaren Ulf Kristersson efter år av förnekanden plötsligt skulle sätta sig ner för att samarbeta med SD?

Eller att Vänsterpartiet skulle försöka avsätta en socialdemokratisk minister tillsammans med Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna?

En rekordlång regeringsbildning

Allt går tillbaka till riksdagsvalet 2018 och den regeringsbildning som följde. Riksdagsvalet slutade visserligen som de flesta förväntat sig, men många politiker reagerade ändå som om de tagits på sängen. Regeringsbildningen blev därför rekordlång och först 131 dagar efter valet, den 18 januari 2019, kunde Stefan Löfven omväljas som statsminister.

Därmed sattes punkt för en historisk regeringsbildning i Sverige. Inte bara på grund av att den var så lång, för det mesta har det bara tagit sex dagar att bilda regering, utan också för att resultatet blev en regering baserad på Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Det har aldrig skett förut.

I samband med regeringsbildningen splittrades de traditionella politiska blocken och den borgerliga Alliansen, som regerat Sverige i åtta år, låg i ruiner. Trots att partierna till höger i svensk politik samlade ungefär 60 procent av väljarna bakom sig lyckades Stefan Löfven ändå manövrera sig fram till statsministerposten.

Huvudsyftet: Att blockera SD

Förklaringen var Sverigedemokraterna. Både Centerpartiet och Liberalerna hade bundit sig så hårt i sin kritik mot SD att de i slutändan valde att stödja en socialdemokratisk statsminister, trots att kritiken mot Löfven varit bärande under hela valrörelsen.

Genom januariöverenskommelsen skapade de ett samarbetsprojekt med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som är tänkt att hålla under hela mandatperioden. Huvudsyftet är att blockera Sverigedemokraterna från politiskt inflytande.

Därmed kunde Stefan Löfven säkra regeringsmakten och samtidigt uppnå det mål han länge pekat ut som det allt överordnade; att spräcka Alliansen och bryta blockpolitiken.

Men alla politiska beslut får konsekvenser. Väljarna har uppenbart känt viss förvirring över regeringens politik. Framför allt Socialdemokraterna och Liberalerna har tappat väljare.

Isoleringen av SD bröts

Men det nya samarbetet har också påverkat relationen till övriga partier. Bitterheten är till exempel stor inom Vänsterpartiet som blivit helt uteslutna från politiskt inflytande. Detsamma gäller Moderaterna och Kristdemokraterna, som också utestängts från den politiska makten i och med Centerpartiets och Liberalernas beslut att byta sida.

KD-ledaren Ebba Busch Thor och M-ledaren Ulf Kristersson valde med hänvisning till detta att inleda samarbete med Sverigedemokraterna under året. Därmed var den långa perioden av politisk isolering av SD definitivt bruten. SD-ledaren Jimmie Åkesson togs in i stugvärmen. Dessa möten har samtidigt kritiserats hårt av de politiska motståndarna och framför allt inneburit att klyftan vidgats gentemot Centerpartiet.

Men mötena mellan M, KD och SD har också skapat förutsättningar för ett nytt politiskt alternativ i nästa valrörelse. Om det leder fram till ett konservativt block, som Jimmie Åkesson hoppas på, är dock för tidigt att säga. Oavsett vad kan dessa närmanden i sin tur leda till att januaripartierna drivs närmare varandra, såvida inte Liberalerna under Nyamko Sabuni väljer att kasta loss från Stefan Löfven inför nästa val.

Vänsterpartiets misstroende

Bitterheten inom Vänsterpartiet över den styvmoderliga behandlingen från Stefan Löfven skapade också konvulsioner i riksdagen under hösten. Omgörningen av Arbetsförmedlingen, som var väl redovisad i januariavtalet, blev en allt hetare politisk fråga under hösten och när V-ledaren Jonas Sjöstedt aviserade ett misstroendehot hakade även Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna på.

Först sedan regeringen backat på avgörande punkter kunde en politisk kris undvikas. Samtidigt är det sannolikt att regeringens reträtt kan skapa incitament för oppositionen i riksdagen att testa gränserna vid fler tillfällen framöver.

Och det lär inte saknas tillfällen. För samtidigt som det politiska landskapet blivit allt rörligare och svårare att förutse är de politiska utmaningarna större än på länge.

S pressas från höger och vänster

Sverigedemokraternas fortsatta uppgång bygger till stor del på ett missnöje i breda väljargrupper på den förda politiken på områden som migration, integration och lag och ordning. Även om Socialdemokraterna skulle vilja skärpa politiken här är det inte alldeles enkelt att se hur det skulle gå till i ett samarbete med bl a Miljöpartiet och Centerpartiet. Detsamma gäller den ekonomiska politiken där kritiken i stället kommer från vänster. Socialdemokraterna tappar inte bara väljare till Sverigedemokraterna utan också till Vänsterpartiet, vilket med all sannolikhet beror på att traditionella S-väljare inte uppfattar den ekonomiska politiken som tillräckligt socialdemokratisk.

Socialdemokraterna pressas alltså både från höger och vänster, samtidigt som samarbetet i sig har satt tvångströja på partiet.

Stefan Löfven har visserligen lyckats behålla regeringsmakten, men alltså samtidigt manövrerat sig in i ett samarbete där han inte kan driva den politik han vill, utan där politiken till stor del bestäms av partier med helt andra intressen.

Läget är inte mycket bättre för M-ledaren Ulf Kristersson, som riskerar att bli Jimmie Åkessons gisslan om SD fortsätter att växa i opinionen och i nästa val kanske blir större än både M och KD tillsammans.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.