Sara Stridsberg, i förgrunden, är den senaste i raden av Svenska Akademiens ledamöter att lämna in ansökan om utträde. I bakgrunden fd ständiga sekreteraren Sara Danius och ledamoten Horace Engdahl. Foto: TT

ANALYS: ”Vi har ingen Akademi – bara ett vrak från fornstora dagar”

Publicerad

ANALYS · Hon är vårt hopp. Sådana besvärjelser är vi flera som sagt till varandra de senaste veckorna när vi diskuterat Svenska Akademiens framtid. Hoppet har hetat Sara Stridsberg, hyllad författare och översättare – som från och med i lördags önskar bli före detta akademieledamot.

Ulrika Milles

Litteraturkritiker

Att hon valdes in 2016 var en bris av syre och förnyelse i den akademi där medelåldern blev allt högre, kvinnorna allt färre och Kerstin Ekmans tomma stol allt mer framträdande.

Men det blev som bekant inte så mycket med förnyelsen, efter Nobelpriset till Bob Dylan. Hösten 2017 kom Dagens Nyheters reportage om banden mellan Akademien och Klubben som drevs av Kulturprofilen som av 18 kvinnor anklagades för sexuella övergrepp – och Svenska Akademien agerade först snabbt och beslutsamt. Ständiga sekreteraren Sara Danius presskonferens i regnet, under ett paraply hållet av ledamoten Peter Englund, går till historien som en bild av hur det eviga kan bli föråldrat över en natt.

Engdahls historiska skadeverkan

Peter Englund och Kjell Espmark har lämnat Akademiens arbete, Klas Östergren har begärt den historiskt nya utträdesmöjligheten, Katarina Frostenson tvingades till slut lämna arbetet och Sara Danius tog konsekvensen av det inre motståndet mot förändring och gick.

Och nu faller de sista stenarna i bastionen som varit en intakt institution i svenskt kulturliv sedan 1786. När Sara Stridsberg lämnar Svenska Akademien är det svårt att se hur den ska repa sig. Visst återstår några ledamöter som inte kastat sitt rykte i smutsen. Jesper Svenbro, Anders Olsson, Jayne Svenungsson, Per Wästberg? Men de tre ledamöterna som gjort mest för att skada Svenska Akademien förblir. Det är Göran Malmqvist, Sture Allén och – särskilt aktivt – Horace Engdahl. Frågan är om inte Engdahl kommer att gå till historien som den som hade sönder Svenska Akademien.

Läckt maktspråk

Pressmeddelandet som Akademien sände ut den 2 mars 1989 för att försvara att man inte protesterat mot fatwan mot Salman Rushdie, är fortfarande pinsamt. Idag förstår man bättre och har till exempel protesterat mot Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea, men just för att Akademien står för så utsatta värden i vår tid, måste den vårda sitt eget symboliska kapital. Enskilda medlemmar representerar inte bara sig själva när medlemskapet följer dem i offentligheten. Rushdiefegheten fick Kerstin Ekman att akta sitt namn och sitt samvete, Akademiens hantering av dagens kris får Sara Stridsberg att gå.

Genom åren har maktspråket läckt inifrån Akademien: Göran Malmkvists mejl om en poet han vill ”krossa som en lus”, Sture Alléns oförmåga att ens nu i eftertankens kranka blekhet ta på allvar det omtalade brevet från konstnären Anna-Karin Bylund till Akademien, i vilket hon berättade om Kulturprofilens förödande position för unga konstnärer.

Korrumperad och isolerad

En otidsenlig institution som Svenska Akademien väcker behov av att använda ord som man brukar putsa upp vid begravningar och årsskiften. Den kostar oss mycket lite: Akademien är en privat stiftelse som står oavhängig myndigheter och makthavare. Den har som självständig en enorm möjlighet att vara kontroversiell, den tar inte order från någon. Och den möjliggör en stor del av det svenska kulturlivet. Men när den nu avslöjas utan respekt för jäv, den advokatutredning den beställt och kvinnors plats i kulturlivet, framstår den makten som korrumperad och isolerad.

Horace Engdahls text om Sara Danius i Expressen och intervjun i P1 i veckan (24/4) visade detta. Engdahl vill gärna att alla i Akademien ska bli ”vänner” igen och allt återgå till det gamla, samtidigt som han sorglöst föröder sin och därmed Akademiens auktoritet. Anklagelserna mot Kulturprofilen viftar han undan som anonyma attacker på en god vän som lever ”vivörliv” – att flera modiga kvinnor satt sina namn under vittnesmålen blir oviktigt  – sin beundran för detta vivörliv upprepar han med det pryda tillägget att ”vi grabbar” inte talar om sex. Det var en lång försäkran om att allt det som Sara Stridsberg var med om att vilja förändra, och det förhållandevis självkritiska pressmeddelandet från Akademien, som till slut presterats, inte betydde något.

Allt arbete förgäves.

Varför gör han på detta viset?

Underblåser mediehatet

Det är en komplicerad soppa, men klart är i alla fall att ett Nobelpris i litteratur i år skulle vara en förolämpning med åtta miljoner som muta, och att det därför inte kan delas ut.

Vi är nu i en situation att de som avgår är de ledamöter som tänker på Akademiens bästa, medan de sitter kvar som har förverkar det förtroende den måste ha.

Genom att skylla på medierna, tar nu flera ledamöter rygg på dagens högerpopulistiska mediehat. Det illa dolda föraktet mot en upprörd opinion (alla knytblusmanifestationer, det stora engagemanget) är sorgligt att höra. Inte för att det är omöjligt att kritisera forskaruppropens tonläge eller knytblusen som förenkling, men föraktet och självrättfärdigheten klär av institutionen dess heder.

Just nu har vi har ingen svensk Akademie, bara ett vrak från fornstora dagar.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.