– Jag har ju sett honom vid rättegångar tidigare men nu hälsade jag faktiskt på honom.Jag talade om för honom att det inte var någon angenäm upplevelse för mig, men att jag är så väluppfostrad att jag ändå fann för gott att hälsa på honom. Han sade att han förstod att det inte var angenämt, något mer sa vi inte till varandra.

Efter den hätska debatten, där bland annat kriminologprofessorn Leif GW Persson och förre justitiekanslern Göran Lambertz drabbade samman, konstaterar Björn Asplund att de anhörigas perspektiv hamnade i skymundan.

– Det handlar väldigt mycket om juridiskt finlir och det som kommer bort i alla de här diskussionerna är att det är en djup mänsklig tragedi som har drabbat många, många, många människor. Det där kommer alltid bort och istället är det ”giganternas kamp” och juridiska spetsfundigheter som lyfts fram.

– Det är 33 år sedan Johan försvann. Nu på ålderns höst börjar jag fundera på allt det där som har gått förlorat under de där 33 åren. Det där med att tiden läker alla sår, det skulle jag inte vilja skriva under på. Tvärtom så kommer nu väldigt mycket tankar om vad vi skulle ha kunnat gjort tillsammans. Jag kanske skulle ha varit farfar i dag. Jag tror inte att det kommer att läka ut utan jag kommer nog att få dö med den här känslan.

Regeringen tillsätter ju nu en särskild utredning om Quickhärvan – vad har du för förhoppningar om den?

– Egentligen inte några alls. Jag har läst direktiven till den här utredningen och det jag saknar där är att någon ska försöka utreda ansvarsfrågan. I detta ”lagom-land” så är det ofta så att ingen behöver ta ansvar utan det hela läggs bara på is och så går man vidare. Men jag hoppas att ansvarfrågan kommer att penetreras på djupet.