Tidsandan
Det är bara sexton år sedan, men på många sätt var juni 2001 en helt annan tid. Det var före 11 september-attackerna mot New York och det påföljande kriget mot terrorn. Före finanskrisen, sociala medier, den arabiska våren, flykting- och migrationsvågen.
Samtidigt en tid där politisk aktivism var på modet. Inte minst motståndet mot globaliseringen av ekonomin och storföretagens växande inflytande. Det menar Linda Berg, statsvetare och föreståndare på CERGU, Centrum för Europaforskning vid Göteborgs Universitet.
– Det var en tidsanda där ett stort antal olika proteströrelser gjorde allt för att visa missnöje med världsordningen. Människor kom från hela världen för att protestera mot kapitalism och globalisering. Det fanns dessutom en svans av våldsverkare som hakade på, oavsett om det var protester mot världshandelsorganisationen WTO, G8 eller EU.
Ett tidigt exempel är kravallerna i anslutning till WTO-mötet i Seattle 1999. Göteborg 2001 blev på sätt och vis kulmen.
Den amerikanske presidenten
En av orsakerna till att protesterna urartade i våld var att Göteborgsmötet var så mycket mer än ett ”vanligt” EU-toppmöte: Även USA:s då nytillträdde president George W. Bush var på plats i staden.
Bush hade ännu inte behövt tala i termer av ”ondskans axelmakter” och ”krig mot terrorn”. USA hade ännu inte invaderat Saddam Husseins Irak i jakten på massförstörelsevapen, som senare visade sig vara icke-existerande. Ändå var Bush redan extremt impopulär, i synnerhet på vänsterkanten.
EU-motståndet
Trots att svenskarna sade ja till EU i folkomröstningen 1994, var opinionen under hela 1990-talet betydligt mer negativ mot det svenska EU-medlemskapet än den är i dag. Enligt SCB:s mätningar var det först år 2002 som andelen EU-positiva gick om, ett försprång som ökat sedan dess.
2001 var EU-motståndet starkast bland vänstersympatisörer, som beskyllde EU för att vara ett kapitalistiskt projekt med målet att gynna marknadskrafterna och begränsa folkligt inflytande. Dessutom var fackförbunden oroliga för att EU-utvidgningen skulle innebära att billig arbetskraft från öststaterna skulle dumpa de svenska lönerna.
2017 är vänsterkritiken mindre högljudd och det är främst bland nationalister man hittar EU-missnöjet, både i Sverige och i resten av Europa. Att vara emot Bryssel och kräva utträde ur EU har blivit en viktig del av retoriken bland invandrings- och flyktingmotståndare.
Sedan Miljöpartiet slopade sitt utträdeskrav för snart tio år sedan är det i dag bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som driver frågan om ett svenskt EU-utträde i riksdagen. Och för gamla vänsteraktivister har det uppstått ett dilemma, menar Linda Berg.
– Det blir ju mer komplicerat att kräva utträde ur EU nu när man hamnat på samma sida som SD och andra nationalister. Nu får vänstern mer rikta in sig på att kritisera EU:s politik, och det gör man kanske inte bäst på gatorna.
Gräsrotsengagemanget
2001 fanns det gott om engagemang på gräsrotsnivå. Inför EU-toppmötet skapades två större nätverk för att samordna olika protestaktiviteter. Det ena med fokus på EU-kritik – det andra för mer generell kritik riktad mot storföretag och globalisering.
– Det fanns en mycket stark rörelse i civilsamhället och det hölls mängder av tältmöten, arrangerades seminarier och debatter. Men folkrörelseengagemanget drunknade helt när våldsverkarna tog över och det urartade i vandalism och gatukravaller, säger Linda Berg.
Det sista ”riktiga” toppmötet
2001 var Sverige ordförandeland i EU, och då ingick uppdraget att arrangera toppmöten. En tradition som sedan länge är bruten, då alla ordinarie EU-toppmöten numera hålls i Bryssel där det både finns lämpliga lokaler och en polis som är van att hantera säkerheten.
Samtidigt visar de kravallerna i samband med årets G20-möte i Hamburg i juli, där över 200 poliser skadades, att våldsverkare på vänsterkanten fortfarande är aktiva. Men till Göteborg lär de knappast komma, tror Linda Berg.
– Årets möte i Göteborg är ett specialtoppmöte där man tar upp just det område där många anser att EU brister – att den sociala integreringen inom unionen inte kommit lika långt som den ekonomiska. Då vore det ju lite konstigt om det blev protester mot ett möte där man just lyfter de sociala frågorna, åtminstone från vänsteraktivister.