Riksdagsarbetet är uppbyggt kring att regeringen förväntas ha en majoritet för att kunna driva igenom sina beslut. I annat fall hotar ständiga voteringsnederlag. Och varje voteringsnederlag för regeringen är en prestigeförlust och en framgång för oppositionen.
En regering utan en fungerande majoritet har också svårt att driva en konsekvent politisk agenda. I stället kan tillfälligheter avgöra vilka beslut som fattas.
Därför har svenska minoritetsregeringar alltid eftersträvat majoritet. Minoritetsregeringar har ofta byggt mer eller mindre fast sammansatta samarbeten i riksdagen för att skapa en majoritet.
Det senaste decenniets förändrade politiska landskap har dock försvårat möjligheten att bygga fungerande majoriteter i riksdagen. Den nuvarande S-regeringen är ett tydligt exempel på detta.
Bråk kan mobilisera väljare
Statsminister Magdalena Andersson tolereras visserligen av en majoritet i riksdagen, men saknar de samarbeten som ger en trygg majoritet i kammaren. Det är huvudskälet till att vi hamnat där vi är i dag.
Efter en vår där kriget i Ukraina och dess konsekvenser bidragit till att inrikespolitiken hamnat i vänteläge finns också ett starkt intresse bland partierna att skruva upp den politiska temperaturen.
Ett ordentligt politiskt bråk kan sätta fart på valdebatten, men också mobilisera egna väljare.
Pensionsfrågan blev den utlösande faktorn. Samtliga partier vill visserligen höja pensionerna för framför allt svaga grupper, men inför ett riksdagsval talar partierna ogärna om likheter, hellre om de skillnader som finns.
Visst, det finns skillnader mellan de alternativ som nu ska prövas mot varandra. Högeroppositionen anklagar till exempel regeringen för att höja pensionen mest för dem som inte har jobbat. Men det finns också likheter mellan förslagen.
Att nå en gemensam linje ligger dock inte alltid i politikens natur. Ibland är det viktigare för partierna att vara oense än att bli överens. Den politiska striden engagerar de egna sympatisörerna samtidigt som konfliktytor blir tydliga för väljarna, viktigt inte minst när en valrörelse närmar sig.
Partiernas grundläggande drivkraft att vinna en votering blir också tydlig. Liksom viljan att tillfoga den politiska motståndaren ett kännbart nederlag. Oppositionen vill gärna också visa väljarna att den sittande regeringen är svag.
Kan minska förtroendet
Samtidigt spelar partierna högt just nu. Efter misstroendestriden förra veckan dröjde det inte länge förrän näst politiska bråk bröt ut. Anklagelserna har haglat. Regeringssidan har anklagat oppositionen för paragrafrytteri, medan oppositionen anklagat regeringen för att sakna stöd i riksdagen.
Väljarna tenderar att ogilla det de uppfattar som politiskt spel och just nu tycks det politiska spelet nå nya höjder. Det som sker just nu kan därmed medverka till minskat förtroende för politiker och partier.
Detta talar för att frågan slutgiltigt avgörs nästa vecka. Men utgången är oviss. Frågan är om regeringen lyckas få med sig den politiska vilden Amineh Kakabaveh på sin sida. Hon har ställt nya krav för att stödja regeringen, krav som det blir svårt för regeringen att uppfylla.
Skulle Amineh Kakabaveh lägga ner sin röst kan ett jämviktsläge uppstå i riksdagen. I ett sådant läge kan lottdragning avgöra denna infekterade strid.
Då blir det alltså lotten som bestämmer om regeringens eller oppositionens budget går igenom.
Kanske inte den upplösning av dramat som de inblandade varit inställda på.
