Klockan var strax innan 04:00 på morgonen när Eric Torells pappa vaknade och upptäckte att hans son inte längre fanns kvar i lägenheten i Vasastan.
Någon timme tidigare hade han uppmanat Eric Torell att snart gå och lägga sig. Det skulle bli något av det sista han sa till sin son.
– Eric hade problem med dygnsrytmen, han förstod inte riktigt att man måste gå och lägga sig och gå upp tidigt.
Så inledde Eric Torells pappa sitt känslomässiga vittnesmål under den andra rättegångsdagen.
”Det var en fin morgon”
Bland annat fick han frågor om hur hans son var som person och hur han påverkades av sina diagnoser.
– På många sätt var han på en tre-fyraårings nivå. Men han var väldigt snäll och fredlig, förklarade pappan.
Under vittnesmålet framkom det att Eric Torell rymt hemifrån tidigare. Dock var det flera år sedan sist.
– Därför blev jag väldigt förvånad när jag vaknade den här morgonen och han hade gått ut. Jag gick runt i lägenheten och letade efter honom, sedan gick jag ut. Det var en fin morgon, helt folktomt ute.
Eric Torells pappa fick också frågor om det leksaksvapen hans son hade med sig ut.
– Han fick den när han var tre-fyra år gammal. Han brukade inte leka med den. Inte alls. Han hade lekt sönder den också så den var inte intakt.
”Eric älskade poliser”
Vittnesmålet var samlat, samtidigt som rösten ibland stockade sig. Inför den fullsatta salen beskrev pappan vidare hur han försökte förmå poliserna, som ju var ute på ett annat ärende, att hjälpa till med att leta efter Eric Torell.
När biträdande åklagare Bengt Åsbäck frågade Eric Torells pappa om hans son kunde förstå polisens kommenderingar svarade han:
– ”Polis, släpp vapnet” – nej, det förstod han inte. Men Eric älskade poliser. Han var trygg med familjen och polisen.
”Det var tunga steg”
Mest känslosamt blev det när Eric Torells pappa berättade om hur han fick dödsbudet av två poliser.
– En av dem sa: ”Din son var beväpnad, han är skjuten och avliden.” Jag reagerade...det var fruktansvärt att höra. Jag blev helt tom. Jag sitter där en vacker morgon och så får jag åka med polisen till Karolinska sjukhuset.
Han fortsätter:
– Det var tunga steg. Jag satt i ett rum med poliserna och och alla var tysta. Efter ett tag kom en kirurg in i rummet och var märkbart påverkad. Han sa att han var ledsen men att det inte gick att rädda honom. Han hade försökt, men det var försent.