Vi möter Bengt Sprowede utanför hans arbetsplats på S:t Görans Sjukhus i Stockholm. Vi tar en promenad genom parken bakom sjukhuset och slår oss ned på en bänk och pratar allvar, även om hans egna erfarenheter.
Bengt är nämligen själv en av dem som, kanske lite oväntat för honom själv i alla fall, hamnade i en djup depression.
– Jag gjorde allt det där; jag självmedicinerade, hade stark ångest och vågade inte prata med någon – och jag som jobbade i psykiatrin, säger Bengt och skakar på huvudet åt sig själv. Så jag vet hur resan ser ut.
Sprowede berättar om hur familjen reagerade, men att han inte förstod riktigt själv hur han mådde och vad som hände. Han berättar om den bottenlösa ångesten och djupa depressionen, att han till slut fick diagnosen bipolär sjukdom, men han berättar också om vägen tillbaka.
– Tack vare bra psykiatri, läkemedel och en egen insikt att jag måste göra något åt det här, så vände det för mig. Och genom fysisk träning och motion så fick jag också tillbaka kraften till slut.
”Mäns symptom på depression annorlunda”
Enligt Sprowede, som nu jobbat inom psykiatrin i 30 år, väntar män för länge med att söka hjälp.
– Män söker senare än kvinnor, och män söker inte för sina själsliga problem, utan söker till vårdcentral för magont, ryggont och alkoholmissbruk. Det här gör att man inte får tag i de här deprimerade männen i tid, så därför är de på ett sätt sjukare när de kommer till sjukvården, säger han.
Sprowede har reflekterat en hel del kring generella skillnader i mäns och kvinnors sätt att hantera psykisk ohälsa.
– Jag tror att det här är något som ligger i det här med mansnormen, att man ska vara stor och stark och klara sig själv, att det finns en känsla av svaghet i att vara man och känna sig dum och dålig.
– Man kan se att männens symptom på depression ser annorlunda ut än kvinnornas. Män kan också bli introverta, men också aggressiva och irriterade. De drabbas av sömnlöshet och framför allt självmedicinerar man med alkohol.
”Finns alltid hopp om förändring”
I dag mår Bengt Sprowede själv bra och jobbar dagligen för att hjälpa andra som befinner sig i den situation han befann sig i tidigare. Han är också ambassadör för föreningen Hjärnkoll och utifrån sina egna erfarenheter kan han förmedla hopp till andra drabbade:
– Det finns alltid ett hopp om förändring, men man behöver ha stöd, framför allt av sin omgivning. Det kommer att ta tid men det kommer att bli bättre, säger Bengt Sprowede med lugn och trygg röst och stadig blick, innan han tar farväl och rusar ned i tunnelbanan, för att åka hem efter ännu en dag i psykiatrins tjänst.