Genrebild. Foto: TT

Förskollärare berättar: ”Jag har hand om elva stycken treåringar själv”

Uppdaterad
Publicerad

Under hashtagen #pressatläge har förskoleupproret samlat in 1 500 berättelser som vittnar om hur mycket stryk både barn och personal tar av alltför stora barngrupper. Här är några av deras berättelser.

Malmö

”Jag hatar att stå och bli utskälld för att jag öppnar munnen och säger ifrån. Jag hatar att man kämpar för barnens bästa så länge utan att få gensvar. Jag hatar att föräldrarna skriker efter förändringar till chefer men inte heller de blir lyssnade på. Jag hatar denna falska marknadsföring om hur den svenska förskolan är så bra när den egentligen är rent ut sagt katastrof om vi tittar ur lärandeperspektiv.

Jag hatar att man målar upp som om att allt är bra och att jag som anställd inte får lov att säga till föräldrar att idag har det varit ännu en barnpassningsdag , en dag vi bara har försökt överleva och byta blöjor på barnen. När vi ska stå och säga att det är ingen fara, vi har haft en väldigt bra dag. Men mina föräldrar ser, de ser mer än chefer tror och när de väl säger ifrån blir det jag som får skulden. Jag är inte lojal mot min förskola!”

Jönköping

”Jag har elva stycken 3-4 åringar ensam och springer som en tok mellan rummen. Jag har två trygghetssökande barn i händerna som jag kånkar mellan rummen. När jag springer förbi ett barn som sitter i soffan håller hen fram en bok och frågar mig om jag kan läsa den. Det finns inte en chans i världen att sitta ned med ett barn och läsa en bok! Då bestämde jag mig för att jag ska överleva denna terminen ut. Sedan kastar jag in handduken för jag vill inte jobba för något jag inte kan stå för och vara stolt över.”

Älvdalen

”Har jobbat i över trettio år, först som barnskötare men mesta delen som förskollärare. Har haft fantastiska medarbetare, mött mängder av familjer och även en del fantastiska chefer. Har älskat mitt jobb och känt att jag gjort det bra och betytt mycket för många – men nu har jag nått en gräns.

Efter så lång tid, med all erfarenhet och kunskap jag samlat på mig, upplever jag att jag inte längre blir lyssnad till när jag påtalar barngruppens eller enskilda barns behov av stöd, utan i stället blir erbjuden öronproppar...”

Nacka

”Nu är vi fjorton som arbetar heltid av oss är hälften vikarier (outbildade förvisso bra med barnen men läroplanen kan de inte), vilket belastar oss andra mer. Hur ska vi kunna vara pedagogiska ledare och utbilda våra kollegor? Finnas för varje barn? Dokumentera deras förändrande lärande? När vi bara är en på var avdelning som är ordinarie? Vi ska leda utvecklingssamtal, dokumentera, lära barnen, utveckla deras aktiviteter osv... min tid räcker inte till. Att ständigt känna sig otillräcklig knäcker en. Jag vill så mycket men hinner så lite.”

Knivsta

”Jag jobbar för närvarande på en avdelning med 24 barn i åldrarna 3-5. Vi är två förskollärare, jag 100 procent, den andra 80 procenten och en barnskötare på 90 procent. Det känns som att man inte räcker till, barn med så olika behov och några av dem med speciella behov, vissa dagar känns det som att det enda man gör är tjatar och löser konflikter. Ljudnivån blir väldigt hög och man är så slut i huvudet när man kommer hem. När folk är borta är det väldigt ont om bra vikarier, sådana dagar vill man bara gråta! Något måste hända snart!”

Fotnot: De som skriver har valt att vara anonyma på grund av riskerna för att kliva fram och öppet kritisera sina förskoleledningar.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.