Tidigt på måndag morgon stiger jag på ett plan i Rom som ska flyga påve Franciskus till Lund. Jag fattar inte riktigt att det är sant. Det är svårt att få ackreditering till påvens plan när han reser, eftersom trycket från all världens medier är så hårt.
Men värdlandets journalister har lite större chanser att lyckas och den här gången kommer alltså påven till Sverige. Franciskus ska delta i reformationens 500-årsjubileum i Lunds domkyrka. Det är en historisk händelse.
Detta är bara ett av flera märkliga sammanträffanden som har fört mig i kontakt med påven. Första gången var i februari 2014. Argentinaren Carlos Luna som kom till Sverige som politisk flykting i början av 1970-talet, hörde helt plötsligt av sig till mig och sade att han skulle träffa påven. Ville jag följa med?
”Jag var väldigt nervös”
Tillsammans med Carlos och hans bror Rodolfo kom jag och en italiensk TV-fotograf in på gästhemmet där påven bor och fick filma deras möte. Det var en helt unik situation. Inte en offentlig tillställning och inte en presskonferens, utan en kväll när påven träffade en vän.
Jag var väldigt nervös. Men när Franciskus kom in i lobbyn där vi väntade, uppträdde han inte som en av världens mäktigaste män. Han var mild och vänlig.
”Jag vill tacka Sverige för allt som landet gjort för flyktingar”, sade Franciskus. Det var före de stängda gränsernas tid.
Franciskus, Carlos och Rodolfo började prata om allt, från stora internationella frågor till Argentina och gemensamma bekanta. När jag fick möjligheten att ställa en fråga var jag inte alls beredd. Det stod alldeles still i huvudet.
”Vill påven komma till Sverige?”, klämde jag ur mig.
Här har man chansen att ställa en egen fråga till påven och så kommer man inte på något bättre.
Franciskus såg lite generad ut.
”Det skulle jag gärna göra, men jag tror inte att jag har tid. Men om Gud vill så”, svarade han.
Utsikterna att påven skulle komma till det protestantiska och avsides Sverige, framstod inte som särskilt stora. Inte heller att jag skulle träffa påven en gång till på nära håll, men ändå blev det så.
Så nära påven man kan komma
Ännu en gång berodde det på Carlos. Han fortsatte att mejla till påven och resonerade med honom om krig och fred, om migration och diskriminering. När påven arrangerade en pilgrimshelg för världens romer i Rom, ledde Carlos den svenska delegationen.
Femtusen romer och resandefolk kom till en stor konferenssal i Vatikanen på Franciskus inbjudan. Carlos och de svenska romerna fick sitta allra närmast. Påven hälsade på dem en och en och gav Carlos en stor varm kram. Jag och fotografen fick som enda utländskt tevebolag röra oss fritt i salen, i stället för att arbeta från pressläktaren.
Vi var så nära påven det gick att komma och det unika bildmaterialet kan ni se i vår dokumentär ”Franciskus – en påve som engagerar” i kväll. Jag såg hur Franciskus strålade av glädje att återse sin vän Carlos. Och jag såg och kände själv de starka känslorna i salen, när människor som ständigt diskrimineras och trampas på, togs emot som dignitärer.
Två exklusiva möten med påven, mannen som leder mer än en miljard katoliker i hela världen. Redan det var fullkomligt otroligt. Men vem hade kunnat ana att den till synes dumma frågan som liksom kom av sig själv den där kvällen på gästhemmet i Vatikanen skulle visa sig vara relevant? Att påven faktiskt skulle komma till Sverige och dessutom till Lund och Malmö, där jag är uppvuxen. Jag nyper mig i armen för tredje gången och förbereder mig på en helt fantastisk resa.