Fatima Raza har fått hatbrev, hundbajs i brevlåda och misshandlats på grund av sin religiösa tro. Foto: SVT

Hatbrott del av hennes vardag

Uppdaterad
Publicerad

I hennes brevlåda kan det lika gärna komma hundbajs som post. I ICA-kön kan någon vända sig om och säga till henne att hon ska ”åka hem”. En promenad slutade med att hon blev misshandlad. Fatima Raza vet mycket väl vad hatbrott är men hon kommer aldrig att vänja sig vid det.

Katrineholm ser ut som en vanlig svensk småstad, med gågator och lugn. Fatima Raza trivs här, men när hon går ut är hon alltid beredd – på spänn. Hatbrotten har förändrat hennes sätt att vara.

– Jag ser inte gärna folk i ansiktet och har blivit lite skygg, berättar hon. Jag är tyst, även mot kassörskan i affären. Och så hela tiden den här klumpen i magen, den har jag jämt: ”Vad ska hända nästa gång?”.

Inte heller hemma kan hon vara lugn. Flera gånger har hon fått hatbrev och hundbajs i brevlådan. Första gången det hände ville hon polisanmäla hoten.

– Men när jag kom in på polisstationen sa hon i receptionen att ”om du tar av dig det där du har på huvudet så slipper du ju problemen”. Hon sa det inte för att vara elak men jag tänkte att det här är ingen idé och så gick jag bara därifrån.

”Titta, där kommer en påskkäring!”

Hon säger att det är precis som mobbning i skolan. Samma känsla av förnedring och ensamhet. Och samma lättnad om någon utomstående griper in och säger ifrån. Ofta är det barn eller yngre personer som står för den hjälpen.

– När jag var på ICA pekade en pappa på mig och sa högt till sina döttrar: ”Titta, där kommer en påskkäring!”. Då sa en av döttrarna: ”Vad dum du är pappa, det är ju en sån där muslimtjej!” Jag blev så glad att jag log hela vägen hem från affären.

Att ta vara på det som är bra är en strategi att tampas med det ständiga hotet. En annan är att ständigt vara medveten om var man rör sig och hur. Helst inte ensam, absolut inte i mörker. Hennes karta över bostadsområdet och Katrineholm skiljer sig från de flesta andras. Stryk små, avskilda gångvägar. Det var vid en sådan hon råkade riktigt illa ut.

Hon visar vägen mellan villaområdet och hyreshusen, där hon blev nedslagen bakifrån.

– Jag såg inget, fick bara en knuff eller spark i ryggen som gjorde att jag ramlade framåt. Sedan tryckte han på bakhuvudet och gnuggade mitt ansikte i asfalten.

”Polisen stärkte mig”

Det dröjde en lång stund innan Fatima Raza vågade titta upp igen, hon var rädd att angriparen var kvar. När hon väl tog sig till sjukhus dokumenterade de hennes skador och uppmanade henne att polisanmäla. Men hon tvekade i fyra dagar. Sedan tog hon mod till sig och fick en helt ny upplevelse.

– Redan i receptionen var de helt annorlunda. De tog hand om mig, undrade om jag behövde sitta, jag såg ju fortfarande förskräcklig ut med såren i ansiktet, berättar Fatima Raza.

Sedan blev hon mottagen av en manlig polis som tog henne till ett avsides rum och bad henne redogöra i detalj för vad som hade hänt. Fatima Raza ler vid minnet.

– Han stärkte mig. Han gjorde att jag blev modig igen, förklarar hon.

Små saker får Fatima att känna sig hemma

Att brottet förblev ouppklarat tycker Fatima Raza inte är konstigt. Hon såg mycket lite av angriparen och det fanns få andra spår att gå på. Men hon kände sig starkare efter besöket på polisstationen.

Och hon vet att stöd kan komma från mycket oväntat håll. I samma brevlåda som fått ta emot hotbrev kommer det med jämna mellanrum meddelanden från småflickorna på gården. Lite godis. Eller färgglada teckningar på Fatima Raza med sin huvudduk – hijaben. Flickorna tycker nämligen att den får henne att likna en prinsessa.

Små saker – men de får Fatima att känna sig hemma igen.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

SVT granskar hatbrott

Mer i ämnet