”Trumslagaren”
– Det visuella intrycket är viktigt för att skapa trovärdighet, förståelse och visa att man är en tydlig ledare – där har Kristersson kanske inte haft sin spjutspetskompetens. Han flyttar blicken ofta, vilket publiken tolkar som ett nervöst beteende. Han har också lite småryckiga rörelser med armarna, lite pojkaktigt som en trumslagarpojke. Han är en nätt figur redan som det är och då är det synd att det förstärks genom den ordlösa kommunikationen. Han behöver grunda sig, bli lugn och mer kraftfull, säger Henrik Fexeus.
”Radioprataren”
– Hon är en av dem som tror att det här är radio och glömmer bort att hela Sverige tittar på henne på tv. Hon har en väldigt behaglig röst att lyssna på, talen låter inte skrivna och hon är närvarande, men hon håller i sig i sitt podium och rör sig inte därifrån. Hennes röst gör att det känns genuint, att hon har ett personligt engagemang, men man kommer inte ihåg vad hon sade efteråt eftersom det saknas ordlös kommunikation som förstärker budskapet.
Blottar sig
– Annie Lööf använder stora öppna gester och håller handflatorna utåt, vilket är inkluderande. Hon vågar visa sig sårbar genom att blotta sig, öppna handflator gör oss helt oskyddade mot attacker och det tolkar vi som att hon måste vara en stark person. Stora gester ska egentligen inte fungera eftersom ett statsmannamässigt språk ska vara ekonomiskt, man ska inte slösa med resurserna. Hon är också väldigt duktig på att använda symboliska gester, till exempel genom att använda sitt finger när hon pratar om kylftor. Samtidigt jobbar hon dynamiskt med sin röst, hon suger in oss i sitt tal.
En mjuk statsman
– Sjöstedt är rolig, han är de små åthävornas man. Hans kroppsspråk är väldigt litet, men exakt. Han använder framför allt röst och blick för att skapa närhet och trovärdighet. Jag borde tycka att hans tal är tråkiga för det är så väldigt lite stimulans, men när han väl gör något är det så exakt och precist. Han är lite mjukt statsmannamässig. Han går också ned i tonläge i slutet av en mening, det skapar lugn och trovärdighet.
Klassiska gester
– Jimme Åkesson är ju väldigt duktig. I början var han kanske en av de mest nervösa talarna jag sett i Almedalen, men han har lärt sig väldigt snabbt. Det finns vissa gester som är klassiska och används internationellt när man vill skapa auktoritet, en är ”kyrktornet” då man håller fingertopparna mot varandra. Människor upplever det som att han vet vad han pratar om. Han använder också ”pincetten”, då tumme och pekfinger hålls mot varandra, vilket är ett sätt att visa exakthet. Han är också en av de som har förstått att han har en hel scen att använda, sitter man i publiken är det jätteviktigt för att kunna relatera till honom.
Kommunicerar helst med ord
– Han är en person som åtminstone tidigare verkar ha tyckt att det här med kroppsspråk behövs ju inte, ni har ju mina ord. Men förra året skrev han lite Almedalshistoria med sitt tal, han gjorde något som så vitt jag vet ingen annan har gjort och levererade alla sina politiska poänger rakt in i tv-kameran i stället för till de som satt i publiken. Han var den första som insett att det här är ett tv-tal. Men samtidigt var det den enda ordlösa retoriken han använde och lämnade allt annat övrigt att önska. Han har extremt lite ordlös kommunikation.
Glömmer värmen
– Hon gör något som (förre moderatledaren reds. anm.) Anna Kinberg Batra gjorde, och håller armarna framför kroppen – en position som ofta framkommer vid spända förhandlingar. Hon rör sig inte jättemycket på scenen och glömmer bort att le, vilket är jättedumt när man har ett begränsat kroppsspråk, då glömmer man bort att signalera värme. En talare som aldrig ler blir lite karg att lyssna på, det är inte bra om man vill skapa närhet och förtroende.
Från betongkloss till tidvis engagerad
– För att veta hur mycket en person tror på sina ord tittar man på den ordlösa kommunikationen. Det är bra när Löfven är känslomässigt engagerad, då använder han ett kroppsspråk som förstärker det. Men det krävs att han får ”feeling” och ofta har han inte det. Han kanske vill vara samlad och statsmannamässig, men samtidigt försvinner hans kroppsspråk. Han måste våga vara känslomässigt engagerad. Men han har gjort en enorm resa, förut stod han som en betongkloss och kramade sitt podium.
LÄS MER: Vilket parti tycker som du inför riksdagsvalet? Gå in och gör SVT:s valkompass.