Enligt åklagaren har den dråpåtalade läkaren förgiftat ett döende tre månader gammalt spädbarn med stora mängder av narkosmedlet tiopental. Läkaren nekar till att ha begått brottet.

Mamman berättar att det kändes som om hon och pappan aldrig blev tagna på allvar av sjukhuspersonalen, kanske för att de var unga föräldrar, berättar hon för rätten.

-Jag har ingenting att klaga på när det gäller neonatalavdelningen där vi bodde den största delen av min dotters liv. Allting började när vi kom till akutmottagningen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.

”Ingen patientansvarig läkare”

I förhören har mamman berättat att det aldrig fanns någon patientansvarig läkare för flickan. Men när föräldrarna började klaga på det klev den åtalade läkaren in och var med i vården av barnet de sista en till två veckorna av barnets liv.

-Hon gjorde väl det hon skulle men vi hade fortfarande inget förtroende, berättar mamman.

Trots att flickan ådragit sig hjärnskador hoppades föräldrarna på att barnet skulle kunna komma med dem hem.

-Vi ville bara komma hem och få ett familjeliv, berättar hon.

Bad om smärtlindring

Peter Althin frågar mamman om det faktum att barnet ådragit sig en större hjärnskada kan ha gjort att föräldrarna inte var lika angelägna om att deras dotter skulle få maximal behandling.

-Nej, vi har hela tiden sagt att hon ska få full intensivbehandling.

Mamman berättar att de aldrig hörde talas om narkosmedlet tiopental, att de bara bad den åtalade läkaren om att ge flickan mer smärtlindring. Hon tror inte att det önskemålet hade kunnat uppfattas på något annat sätt.

”Bara läkaren gav sprutor”

Mamman får frågan om hon eller någon av det tiotal anhöriga som befann sig på sjukhuset bad läkaren att förkorta barnets liv under den sista dagen, och mamman svarar nej.

Hon minns inte hur lång tid det tog från att den åtalade läkaren gav sista sprutan till att barnet somnade in.

-Men det var inte lång tid efter, säger hon.

Hon säger att hon inte sett någon annan än den åtalade läkaren ge flickan sprutor under den sista dagen.

Mamman berättar återigen att hon vid två tillfällen bad den åtalade läkaren om mer smärtlindring till barnet.

-Det var efter matningen när hon hade det så fruktansvärt kämpigt. Och sen när hon fick kramper och ryckningar och fick svårt med andningen, berättar mamman.

Althin: Går det på något sätt att misstolka det du sa?

-Nej, det tror jag inte.

Althin: Kommer du ihåg hur du uttryckte dig?

-Ja, jag frågade om hon kunde få något så att hon slapp känna smärtan och kanske sov när det hände, så att hon inte skulle behöva ha ryckningar, säger mamman innan gråten tar över.

Althin: Var det någon av de andra som bad läkaren att förkorta barnets liv?

-Nej, vi bad om lugnande för att minska smärtan och ryckningarna.

Mamman berättar att det var plågsamt att se hur barnet kämpade, och att läkaren sa att barnet inte var smärtpåverkat. Läkaren sa också att hon inte fick ge mer för tillfället.

Althin: Var kom sprutorna ifrån?

-Hon hade ju medicin inne på salen på bänken bakom oss. Vid ett tillfälle var hon ute och hämtade, men vad hon hämtade...jag antog att morfinet hade tagit slut.

Nya uppgifter från mamman

När advokat Björn Hurtig förhör mamman påpekar han att mamman lämnat flera nya uppgifter om den sista dagen, uppgifter som inte framkommit i de tidigare polisförhören. Bland annat att mamman under rättegången uppger att den åtalade läkaren lyssnade på barnet med stetoskop medan och efter att hon injicerat den sista sprutan.

Mamman svarar att det är minnen som dykt upp i efterhand.

Advokat Björn Hurtig frågar om mamman vet vad den sista sprutan egentligen innehöll, men det säger mamman att hon inte vet.

Hurtig: Så du antar att det är morfin?

-Ja, det stämmer, svarar hon.

Advokaten ber mamman att beskriva hur den sista sprutan som läkaren gav barnet såg ut, och visar mamman några olika typer av plastsprutor. Men mamman svarar att hon inte minns sprutans utformning.

-Jag vet bara att den inte var lila, svarar hon..

Karin Moberger

karin.moberger@svt.se