Varje vår ser vi tranor som i tusental singlar ner över Hornborgasjön. Under Almedalsveckan invaderas Visby på samma sätt.
Människor med bullriga rullväskor drar in genom ringmurens portar. I varje hörn dyker toppiga tält och skrikiga banderoller upp. Svenskt näringsliv döper om Rigagränd till Framtidsgränd.
Gotland mobiliserar arméer av pensionärer och skolungdomar som kånkar bort sopsäckar och prackar på folk gratistidningar som alla redan har läst.
Ingen fråga för nördig
Redan tidigt på morgonen hör jag mumlande röster bakom planken i gränderna. Mellan de glatt blommande rosenbuskarna skymtar ansikten som lyssnar. Det är stora ord som yttras: Mångfald. Jämställdhet. Demokrati.
Någon påstår att intresset för Almedalen minskar. Det märks inte. Ingen fråga verkar för nördig för att inte kunna dryftas.
– Hur löser vi sopsorteringens gordiska knut – och hur rädda ska vi vara för stormakten Kina?
– Hur värnar vi kycklingarnas rättigheter – och hur är det med Västsaharas stulna naturresurser?
– Kan ett seniorboende med palmer och olivträd bryta ensamhet och höja livskvaliteten? Och kan gasdrivna fartyg vara en av lösningarna på klimatkrisen?
”Människor genuint intresserade av samhällsfrågor”
I ett av tälten stöter jag ihop med min kompis, journalisten Maja Aase.
– Det är inte i första hand partiledarnas tal som engagerar folk som kommer hit. Människor är genuint intresserade av alla möjliga samhällsfrågor, säger hon.
Maja är en av dem som älskar att vara i Almedalen. Vi gör sällskap och lyckas framgångrikt få i oss en lammburgare och hitta en toalett utan kö.
Hon tycker att det är småsint att gnälla om att skattepengar slösas bort när åsiktseliten, kändisarna och journalisterna umgås i Almedalen. Man förfasar sig över mingel och rosévin.
– De flesta jobbar när de är här och de dricker inte alkohol på arbetstid annars heller. Många tror att alla lever lyxliv på flotta hotell. De flesta bor privat, under enkla förhållanden, några inrullade i en matta i en tvättstuga nånstans, säger Maja.
”Inte bara Stockholmseliten i Almedalen”
Men kändisfaktorn ska man inte underskatta, anser hon.
– En gång såg jag Lars Heikensten gå förbi och hojtade till honom hur han tänkte lösa frågan med Svenska akademien. Det var kul!
– Det handlar inte bara om att Stockholmseliten umgås i Almedalen. Jag har träffat kommunalpolitiker som är överlyckliga över att komma hit. De kan få femton minuter över en kopp kaffe med en inflytelserik politiker eller riksdagsledamot.
För journalister är Almedalen en godisbutik full av experter och makthavare. Jag får äntligen närkontakt med Sveriges högst uppsatta FN-tjänsteman, Ulrika Modéer. Under lång tid har jag försökt att fråga henne om Kinas försök att påverka FN och Sverige.
Hon vill inte svara den här gången heller – men lovar att återkomma.
Pollinering pågår
På plaststolarna i tälten blandas de foträta inom civilsamhällets godhetsindustri med profithungriga entreprenörer och akademiker i skrynkliga kostymer.
Det är en sorts pollinering som pågår. Vitaliserande kompetensutveckling på gratis seminarier.
Efter två dagar i Almedalen känner jag mig som en humla som tumlat runt inne i en blomma.
Jag flyger vidare med en säck nya tankar och värdefulla kontakter.
Almedalen – den svenska modellen
När tälten börjar rivas och duggregnet faller sitter de gulklädda från falungong fortfarande blixtstilla med benen i kors som de gjort hela veckan.
De påminner mig igen om tranorna i Hornborgasjön. Nyligen fick jag veta att tranparen dansar och hoppar för att stärka sina band, inte för att para sig.
Det är det som pågår i Almedalen. Människor som gillar demokrati och vill förbättra samhället samarbetar. Den svenska modellen, som många avundas oss.
Det är vackert och till och med storartat att Sverige har en nationell mötesplats där samhällsfrågor kan diskuteras.
– Det är rena skatteåterbäringen, säger Maja Aase med eftertryck.