Första gången jag träffade Ida Boström var maj 2016. Vitsipporna hade inte slagit ut och luften kändes fortfarande rå. Hon var klädd i sportkläder och hade sportcykeln redo för att bege sig mot Umeå från Vännäs, bara det enkel väg dryga tre mil och sedan skulle hon springa två mil, en halv maraton.

Herregud, tänkte jag. Det här är en människa som fått beskedet att hon inte skulle överleva 2016.

Men Ida hade en vilja jag aldrig sett förut.

Cancertumörerna växte i hennes kropp. Ida visste att hon skulle dö, men inte när.

Målet: Dotterns tolvårsdag

Men Ida hade andra planer som skulle förverkligas. Hon ville fylla 40, vilket var fyra år fram i tiden. Och hon var bestämd över att hon skulle få se sin älskade dotter Carmen fylla tolv år.  

Döden fick vänta.

Vid mållinjen den här dagen då hon först cyklat och sedan sprungit över två mil,omfamnades Ida av sin man Tomas och dottern Carmen. Källorna till hennes enorma livsgnista.

Jag har följt Idas och familjens kamp sedan den där vårdagen. Med en ständig respekt och beundran över hennes vilja att bekämpa cancern till varje pris. Beslutsamheten att springa ifrån den.

Ida har verkligen gett allt.

I november förra året var jag med på ännu ett återbesök hos läkaren efter att Ida röntgats. Hon skulle få veta hur tumörerna svarat på den tuffa behandlingen som brutit ner hennes kropp.

Smärtorna trängde genom varje cell inifrån och ut. Orken var inte som förut.

Trots det gjorde hon sitt yttersta för att hålla humöret uppe. Det hör inte till hennes person att falla ihop, att klaga och vara bitter. Ida gladdes hon över att hon faktiskt var inne på sitt första bonus-år.

En sorts seger mot döden. Hon log.

Cancern fick ännu mer fäste

När läkaren frågade vilka som skulle närvara på samtalet svarade Ida ”alla”. 

Hon pekade på oss som var närvarande, pappa Sven-Åke, maken Tomas och även mig och reportern som var med.

Det är sån hon är. Öppen. Varm. Och stark. 

Ida grät när hon fått höra prognosen.

Läkaren förklarade att hon inte hade långt kvar, men kunde inte säga hur många veckor eller månader det handlade om. Bara att cancern fått ännu mer fäste. Det gick inte att göra mer.

För Ida väntade den palliativa vården. Den sista omsorgen till svårt sjuka i livets slutskede.

I oktober 2018 är Ida mot alla odds inne på sitt andra bonus-år. Hon har nyligen gjort ett återbesök på Umeås universitetssjukhus.

Den här gången har hon fått en tid att förhålla sig till.

Alla i rummet gråter

Vi sitter hemma i hennes kök när hon och Tomas sitter med Carmen. Ida är svullen av allt kortison hon fått för att stilla smärtan och se till att hennes sköra benmärg klarar av att producera de livsviktiga blodplättarna.

Det verkar som att hon inte kommer att klara julen, säger hon till dottern.

Alla i rummet gråter. Även jag.

Det sägs att vi bildjournalister är skyddade bakom vår kamera. Det är skitsnack.

Jag tänker fortfarande på varför Ida ville ha mig närvarande när hon satt med läkaren. Och varför hon vill att jag ska vara här, med familjen när hon ska lämna sitt svåraste besked till dottern.

Men det är så här Ida vill ha det. Döden är en del av vårt liv, den vägen vi alla ska vandra.

Och något som vi alla bör prata mer om.

Så att döden inte blir lika hotfull och plötslig, när den väl inträffar. Kanske kan det underlätta sorgen, och få oss att leva maximalt med våra närmaste.

Om vi vågar prata om det värsta.

Det här är Idas och hennes familjs önskan, som jag gör mitt yttersta för att skildra.

Som både fotograf och vän.