Några av hundratals pärmar i det 250 hyllmeter stora Palmearkivet under polishuset på Kungsholmen. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Krönika: ”Lämna över Palmeutredningen till forskare”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

På torsdag är det 33 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades och en av världens numera mest omfattande mordutredningar inleddes. Förundersökningsledare har kommit och gått, ljus och hopp har tänts och släckts, mer eller mindre sannolika misstänkta har släntrat förbi. Men det tragiska är att trots alla dessa enorma insatser så vet vi inte mer om mordet än vad vi visste den där helgen i februari 1986 – Olof Palme sköts ihjäl med ett skott och hans hustru Lisbet skadades ytligt på ryggen av ett andra skott.

Lars Olof Lampers

Reporter

Detta skedde i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan kl 23.21 och mördaren sprang sedan uppför trapporna mot David Bagares gata och försvann. Troligen för alltid. Något annat vet vi inte med säkerhet. Trettiotre års utredande har inte lyckats tillfoga någon säkrare kunskap om gärningsmannen, var han kom ifrån, exakt hur han var klädd, vilken väg han flydde eller vart vapnet tog vägen. Och – vem han var och varför han sköt? En ensam galning eller en konspiration – frågan är alltjämt helt öppen.

Har nått en fryspunkt

Man kan därför undra om det inte är dags att sätta punkt för den här utredningen nu. Huvudvittnet Lisbet Palme avled tidigare i år, många spår har nått fryspunkten och chansen att idag skapa klarhet i vad som egentligen hände och vem som låg bakom tycks obefintlig. Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.

Att lägga ned utredningen betyder inte att den ska läggas till handlingarna och låsas in någonstans, tvärtom. Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.

Låt Leif GW Persson leda projektet

På det viset kanske vi till slut kan få reda på varför Sveriges absolut viktigaste brottsutredning sedan mordet på Gustav III havererade och vilka lärdomar som kan dras. Och det kanske är som en del hävdar – svaret finns begravt någonstans i materialet.

Vem som skulle leda ett sådant historiskt projekt? Ja, varför inte Leif GW Persson – han hyser ju ett aldrig avtagande intresse för Palmemordet och är ju väl hemmastadd i polishuset. Men många skulle säkert känna sig kallade att tända ännu ett litet ljus i den till synes ändlösa tunneln.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.