I slutet av oktober 2015 reste Lisen Bandh Pehrson till Tasmanien för att jobba som städerska på ett hotell. Tanken var att hon skulle vara borta i ett helt år, men bara några veckor senare krossades alla planer. Hon berättar att hon utsattes för ett sexuellt övergrepp av en person på hotellet.

Efteråt hade hon ett samtal med personen där han, enligt henne, erkände att han hade gjort fel.

– Jag spelade in samtalet som en extra försäkring, det kändes som en typ av bevis för det som hade hänt. Jag sparade även flera sms från chefen om det här.

Hon beslöt sig för att anmäla övergreppet till polisen och redogjorde för vad som hade hänt. De kopierade hela telefonen med inspelningen av samtalet med personen och alla sms.

Orkade inte fortsätta

Under tiden hade hon löpande kontakt med sitt försäkringsbolag som också gav henne stöttning. Två veckor senare skickade försäkringsbolaget ned en sjuksköterska som eskorterade henne hem till Alingsås.

– När jag kom hem var jag i väldigt dåligt skick och hade inga pengar.

Hon kontaktade svenska polisen på sin hemort för råd, men upplevde inte att hon fick hjälp.

– Jag hade jättegärna velat ha deras hjälp, men de verkade inte ha koll på någonting och förstod inte hur de skulle hjälpa mig. De sade bara att jag hade gjort en anmälan i Australien.

Via nätet fick hon rådet att kontakta ett stödcentrum för brottsutsatta, som hjälpte henne att anlita en advokat och söka ersättning av Rättshjälpsmyndigheten – som betalade nästan alla hennes advokatkostnader.

Men försöken att få upprättelse gick trögt. Till slut orkade Lisen Bandh Pehrson inte fortsätta driva på för en rättsprocess.

Fick inte ut handlingar

Lisen Bandh Pehrsons advokat Claes Kennedy säger att det var mer eller mindre omöjligt att komma någonvart.

– Inledningsvis var det en ganska god kontakt med den tasmanska polisen, de var hjälpsamma och svarade på brev, men vi upplevde att de blev mindre och mindre samarbetsvilliga. 

När Lisen Bandh Pehrson ville få insyn i ärendet genom att ta del av handlingar tvingades hon betala hundratals kronor. Hon fick ändå inte ut så mycket mer än en upprättad anmälan, trots att det hade hållits förhör med den misstänkte och förundersökningen var nedlagd.

Claes Kennedy tycker att det är märkligt om man jämför med svenska brottsutredningar och möjligheterna till insyn.

– Jag upplever att de var väldigt dåliga på att ge oss insyn i ärendet och vi erhöll mer eller mindre ingen information alls trots att den efterfrågades, något man är ovan vid då den svenska arbetsordningen fungerar på ett betydligt mer målsägandevänligt sätt. Jag har skrivit ett 30-tal brev. Till slut fick jag skicka kopior till högre chefer för att ens få en respons.

Han kan inte ens svara på om australiska polisen gjort en bra utredning, eftersom underlaget är för litet.

Saknades bevis

Tasmanska polisen uppger att alla anklagelser om sexuella övergrepp tas på allvar och att ärendet utreddes fullständigt, men att det inte fanns tillräckligt med bevis för att lägga fram ett åtal.

”Den klagande underrättades om utgången via sin advokat eftersom hon hade återvänt till sitt land”, skriver polisen i ett mejl till SVT Nyheter och menar att det finns möjlighet att ansöka om att slippa betala för dokument som efterfrågas.

Polisen i Alingsås säger att ingen i huset känner igen samtalet från 2016, varför det blir svårt att bemöta.

”Generellt kan man säga att det är tråkigt om Lisen upplever att hon blivit dåligt bemött när hon kontaktat oss, att bemöta allmänheten på ett bra och korrekt sätt är viktigt för oss i vårt arbete! Att vi ska ta upp polisanmälan om personen vill det ligger också i våra rutiner. Eftersom jag inte vet vad som sagts i samtalet med Lisen så är det svårt att bedöma om vi gjort tillräckligt för att hjälpa henne”, skriver Johan Lundberg, lokalpolisområdeschef Alingsås, i ett mejl till SVT Nyheter.

Besviken på polisen

I dag mår Lisen Bandh Pehrson bra, men hon är besviken över att australiska polisen inte drev hennes ärende vidare.

– Det kändes fruktansvärt, jag ville ha upprättelse. Jag var arg och ledsen. Tre år senare tycker jag fortfarande att det är jobbigt, det gick så otroligt dåligt för mig och så får han bara leva vidare som vanligt.