Året är 1967. På gatorna rullade de sista årgångarna av Volvo Amazon.

Pragvåren var fortfarande en vinter bort och vi hade just gått över till högertrafik. Potatischips var något nytt och charterresor var fortfarande något för äventyrslystna.

Då har ni bilden klar för er.

Det var samma år som miniräknaren såg dagens ljus. Amerikanska Texas Instrument visade upp prototypen för en batteridriven räknemaskin.

-En förutsättning för att klara tekniksprånget från räknestickan, räknesnurror och andra hjälpmedel var transistorn. Man kunde gå ifrån stora skrymmande elektronrör, säger intendent Peter Du Rietz på Tekniska museet i Stockholm till TT.

Vägde fyra kilo

Den första ”miniräknaren” vägde dryga kilot och klarade av de fyra räknesätten.

Upphovsmannen Jim Kilby, microchipsets fader och Nobelpristagare gick ur tiden tidigare i höstas. Utan honom hade vi inte haft vare sig miniräknare, datorer, dvd-spelare, mp3-spelare eller mobiltelefoner.

En hel värld av teknikföretag nappade på Texas Instruments nya teknik. Canon hoppade på tåget, men det dröjde till 1970 innan det fanns batteridrivna miniräknare i butikshyllorna.

Den numera stora datortillverkaren HP satte högsta fart. En av grundarna, William Hewlett, beordrade 1971 sina tekniker att stuva in allt som räknestickor kan i en maskin som skulle rymmas i fickan.

Man lyckades också, om än det krävdes extra stor och förstärkt ficka för att rymma åbäket.

Så föddes diskussionen om vad den skulle kallas: miniräknare, fickräknare, kalkylator? Vad språkvårdarna än säger avgick miniräknaren med segern i folkmun.

Kulramnoy, Sharp. . . Det fanns många andra företag som begrep och ville vara med.

Den först så exklusiva miniräknaren fanns snart i var mans hem, stoppades in i alla möjliga andra apparater och blev så billig att de ursprungliga tillverkarna började leta efter nya möjligheter. Till exempel gick HP vidare och började bygga datorer och Ericsson gjorde mobiler.

Kunskapens dödgrävare

I dag är miniräknaren programmeringsbar och klarar allt som den matematiska utvecklingen lärt mänskligheten sedan urminnes tider.

Så betraktas den också ännu av somliga lärare och institutioner som matematikens och kunskapens värste fiende.

Ingen får för sig att vara mot bilar bara för att man kan gå. Men att vara mot miniräknare räknas fortfarande som ansvarstagande.

-Det finns ett duktighetssyndrom i att kunna räkna på riktigt, även om det inte behövs, säger Peter Du Rietz.

Kanske finns anledning att erinra om hur det gick för Facit. Att utnyttja tekniken verkar vara en bättre framgångsmetod än att sätta sig på tvären.

TT