Den 14 september har dokumentärfilmen Palme premiär – en film om ledaren för Socialdemokraterna, statsministern och privatpersonen Olof Palme. Filmen börjar i hans barndom och slutar med mordet på Sveavägen den 28 februari 1986.

I kvällens Agenda i SVT2 21.15 visar vi ett utdrag ur filmen och i studion diskuterar Pierre Schori och Per T Ohlson bilden av Palme.

Olof Palme, Socialdemokraternas ledare och Sveriges statsminister, var en kontroversiell politiker som sade vad han tyckte och som inte drog sig för att skarpt kritisera såväl sina politiska motståndare på hemmaplan som ledare i andra länder.

Men bilden av Palme som en ständigt kontroversiell politiker som mest pratade och retade många, men inte åstadkom så mycket, den bilden måste nyanseras, menar Henrik Berggren.

Vad hade Olof Palme för betydelse internationellt? Det fanns de som sade efter hans död att han var större utomlands än vi svenskar begrep.

– En svensk politikers internationella betydelse begränsas alltid av att Sverige är ett litet land. Men Olof Palme utnyttjade skickligt de möjligheter som stod till buds under kalla kriget och fick ett maximalt genomslag. Jag tycker inte att hans betydelse har överdrivits, snarare har det funnits en tendens i Sverige att spela ner den. Detta sagt så har mycket hänt i världen sedan Palmes död och den generation människor, inte minst i tredje världen, som har starka minnen av honom håller på att dö ut.

Vad tror du det beror på att vi i Sverige spelat ned hans betydelse?

– Jag tror många hade svårt att ta till sig hans internationella engagemang. Det var kanske inte illasinnat, men svensk politik brukar inte handla om internationella frågor. Han gjorde inrikespolitik av utrikespolitik. Medan vi var upptagna av den inrikespolitiska situationen, var Palme plötsligt långt borta någonstans och pratade med folk och det kunde kanske verka som att han gjorde det för att imponera och göra sig märkvärdig, säger Henrik Berggren.

– Sverige hade ganska gott rykte och så kom Palmes moraliska patos ovanpå det, han var inte Churchill eller Roosevelt men han utnyttjade sin position. Han försökte få fördelar av det här, inget snack om den saken.

Henrik Berggren nämner hur imponerade de svenska journalister blev som följde med Olof Palme på hans första resa till Latinamerika när de märkte hur välkänd han var där.

– Och journalister i tredje världen tyckte att han stod för dem, här kom en man från ett rikt västland som sade att han förstod den koloniala situationen. Den rollen är nu lite överspelad men den var viktig då.

Vilken betydelse hade hans egen flyktingbakgrund för hans engagemang?

– Han var ju inte flykting själv. Men det betydde mycket att familjen hade en kosmopolitisk bakgrund. Dels var det moderns dramatiska flykt från Ryssland under första världskriget, dels var det den internationella atmosfär som genomsyrade hela släkten. Han såg världen i ett större perspektiv än de flesta av sina generationskamrater.

Har han satt några avtryck internationellt som fortfarande finns kvar?

– Världen har som sagt snurrat ett par varv sedan han dog, men jag skulle nog säga att han lämnade viktiga bidrag till den värld vi lever i i dag: nedrustningen som banade väg för Gorbatjov och kommunismens fall, demokratiseringen av södra Europa,  avkolonialiseringen i södra Afrika med mera. Det är klart att  inget av detta enbart var ”Palmes verk” och skulle väl ha skett även utan honom, men han spelade en aktiv och viktig roll.

Jörn Donner säger i filmen att Palme var ”för intelligent för Sverige”. Kanske borde Palme ha gjort en internationell karriär?

– Palme var så pass intelligent att han förstod att han måste bli en framgångsrik politiker på hemmaplan för att kunna påverka internationellt. Den internationella arenan består av nationalstater och de som är framgångsrika internationellt har ofta stark bas hemma.

– Han ville ju bli flyktingkommissaire i FN. Det var hans reträttpost. Hans intresse var genuint och kom från hjärtat och han hade varit nöjd om han fått den posten. Men inte tidigare i hans liv – han fick erbjudanden men han var mycket mer maktpolitiker än så.

– Dessutom var det en temperamentsfråga. Med hans enorma självförtroende tyckte han nog det var kul att sitta i Folkets hus i Norrland ena dagen och nästa dag vara i Teheran. Det ingick i hans bild av ”det spännade livet som jag lever”.

Han besökte Kuba – skulle en politiker kunna göra det i dag på samma vis?

– Nej, självklart inte. Men man ska komma ihåg att Palme var den förste västledaren som besökte Kuba och att det fanns förhoppningar om att kunna locka bort Castro från sovjetiskt beroende. Dessa förhoppningar var naiva med facit i hand och kanske också redan vid den tiden – Moderaterna var ju mycket kritiska – men de bör i alla fall nämnas för att förstå kontexten.

En del av det han sade och gjorde skulle vara ännu mer kontroversiellt i dag – var han politiskt osmart i vissa avseenden eller behöver vi den typen av politiker som vågar göra hårda utspel?

– Visst kunde han göra hårda utspel, men mycket i hans karriär handlade om kompromisser och tålmodigt förhandlingsarbete. Däremot kunde han väl bli väl smart för sitt eget bästa, det vill säga han kunde visserligen lyckas med att uppnå sina mål men till priset av att uppfattas som han spelade dubbelt.

– Hans Vietnampolitik är ju politiskt sett en stor framgång: han klarade balansen att framföra sin mycket moraliskt kända kritik av USA:s krigföring samtidigt som Sverige upprätthåll kontakter med USA som han ansåg nödvändiga för svensk säkerhetspolitik. Men det gjorde ju att både svenska USA- och Vietnamvänner blev arga på honom.

– Jag tycker att vi behöver fler politiker av Palmes typ, det vill säga som både vågar ta ställning men också kan balansera olika målsättningar mot varandra realpolitiskt. Man ska komma ihåg att Palme inte var någon naiv plakatpolitiker utan en ganska hänsynslös resultatpolitiker.

Han väckte starka känslor – är det en fördel för en politiker?

– Om de känslorna hjälper honom eller henne att uppnå sina mål. Jag menar, Reinfeldt och Borg har blivit framgångsrika genom att inte väcka starka känslor. De vill ju framstå som trygga teknokrater och det har visat sig vara en bra väg till att nå makten. Men på sätt och vis urholkar de ju politiken som en arena för ett allvarligt och levande samtal om värderingar och vart vi är på väg som samhälle.

Så att väcka starka känslor behöver inte vara bra för en politiker – men det kan vara bra för det samhälle han eller hon lever i, menar Henrik Berggren.

Det låter lite som att du saknar en sådan politiker i dag. Har politikerna blivit fegare?

– Ja, jag kan sakna politiker med förmågan att artikulera, göra och åstadkomma saker. På den tiden lät Socialdemokraterna ofta som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt gör i dag. De var kompetenta fövaltare, lite den rollen som Moderaterna nu tagit över. Jag kan sakna dem som stoppar in värderingar i politiken.

Samtidigt menar Henrik Berggren att politiker ska göra det som gynnar deras sak och det är inte alltid starka känslor gör det.

– Men man kan inte lasta politikerna för det. Mediebevakningen gör dem väldigt tråkiga. Media är delvis ansvariga. De politiker som överlever har lärt sig att inte säga något. Palme skulle nog få det svårt i dag. Han skulle bli oerhört hårt bevakad. Men samtidigt var han skicklig på att ta journalister.

Henrik Berggren menar också att man kan få en felaktig bild av Olof Palme som en pratpolitiker.

– I vissa avseenden var han det. Men väldigt ofta ofta uppnådde han saker. Han satte sig in i saker, åren 1973-1976 fick han kohandla och förhandla med de borgerliga. Några av de stora reformerna, som LAS, arbetsrätten, daghemmen, kom till då. Han var inte bara kontroversiell, han kunde också kompromissa. Han var ganska mycket realpolitiker och väldigt tuff. Han ville ha resultat.