– Vi har varit uppe i de här bergen hundratals gånger, berättar en bybo som verkar vara i samma ålder som mig medan han pekar upp emot fjället.

”Fjällvana och förberedda”

Just Blåbärsfjellet är populärt bland utländska turister. Det ligger nära finska gränsen, och framför allt är det nära landsvägen vilket gör det tillgängligt för den som vill åka upp på en dagstur. Fem vänner bestämde sig för några dagar sedan att göra just det. Ta en topptur på Blåbärsfjellet. Med sig ska de ha haft säkerhetsutrustning som spadar och insydda sändare i sina jackor.

En person som träffat dem bara dagar tidigare beskriver dem som mycket fjällvana och förberedda.

Befarar att de dragits med i lavin

Det har gått snart två dygn sedan fyra av fem i sällskapet försvann. Polisen befarar att de begravts i den massiva lavin som rasade på fjället samma dag – 600 meter lång och 300 meter bred.

Vår första natt på hotellet en bit utanför Tamokdalen drömmer jag mardrömmar om att fastna under snömassor. På morgonen äter vi frukost bredvid familjerna till de försvunna skidåkarna.

En mamma avbryter sig själv mitt i en tugga för att gråta.

Alla var redo att hjälpa till

Laviner är inget ovanligt häromkring, men byborna är märkbart skärrade av olyckan. Vilket inte är konstigt, här bor bara ett 50-tal personer och alla verkar känna de flesta.

Redan första dagen samlas 150 personer, redo att hjälpa till i letandet efter de finska och svenska turisterna.

Men insatsen avbryts på grund av dåligt väder. Räddningsledaren skakar på huvudet när jag pratar med honom och säger medan rösten svajar till:

– Vi kan inte göra annat än att vänta ut vädret.

Helikoptrar, säkerhetsutrustning och en kämparglöd hos hundratals personer – allt förgäves på grund av något så litet som dåligt väder. Vi är ovana vid naturkatastrofer i den här delen av världen, men just här, just nu påminns jag om hur maktlösa vi är inför naturen.