Janne Andersson, som tog över och skapade ett nytt landslag för dryga ett år sedan, talade om De Goda Vibbarna inför helgens dubbelmöten. Och svenskarna på San Siro, både spelare och publik, förmedlade de vibbarna till vardagsrum och kompisgäng i barer och restauranger runtom i måndagsnatten härhemma och vi jublade alla efter en match som slutade 0-0 (!) .
Det påminde mig om en sommarkväll på Island, ett folkhav i Reykjavik, storbilds-TV, midnattsolen värmde. Island hade förtrollat världen med sitt spel i EM, nu skulle också Frankrike besegras, som England så nesligt veckan innan.
Det slutade med tjongförlust, Islands EM-saga var över. Men hela publikhavet, 30.000 människor där på sluttningen vid statyn av stans grundare, Vikingen, och med havet glittrande på andra sidan sluttningen, var hur lyckliga som helst ändå.
Så fel Italien fick
Lika mycket stolthet och glädje och kärlek strömmar nu mot ett gäng spelare där vi knappt känner igen namnen på några av dem. En del nöter bänkar i lag runt om i Europa, andra finns i stor-lag som Manchester United, men alla ingick i lagmaskinen som spikade igen – och påminde Italien om att hur många stjärnor ett lag än har så räcker det inte alltid till.
Senaste gången Italien missade ett VM var 1958. Då gick VM i Sverige, vi hade stjärnor den gången också, några av dem som till exempel Kurre Hamrin var professionell i Italien till vardags. Den här gången raljerade italienska spelare om att Sverige skulle bli lätt att slå nu när landets världsstjärna Zlatan Ibrahimovic inte längre spelar i landslaget.
Så fel de fick, de italienska spelarna.
Stoppades av svenska spelare
60 år efter VM-missen i Sverige saknas italienska världsstjärnorna åter i ett världsmästerskap.
Och den här gången var det svenska spelare som stoppade dem.
En gråtande kapten Granqvist, en kramande hop av vuxna gråtande män i en TV-puckshög på San Siros gräsmatta.
De gav Sverige ännu en sommar med samling kring lägerelds-tv-apparaterna, läsplattorna, radioapparaterna och mobilerna.
Tidningen Gazetta dello Sport pratar om att detta är apokalypsen för Italien. Skribenten Stefano Cantalupi formulerar det så här:
”Det är dags att börja fundera på vad annat vi kan göra i juni: konserter, bio, festivaler. Vad som helst men inte matcherna från Ryssland – det skulle vara allt för smärtsamt”.