“Att vara liberal är att vara kluven”. Den forne partiledaren Gunnar Heléns bevingade ord är träffande för att beskriva våndan i riksdagens näst minsta parti. Falanger finns i alla partier men en så djup och infekterad strid som nu utkämpas inom Liberalerna hör till ovanligheterna. Men så anses också regeringsfrågan och frågan om Sverigedemokraterna existentiell i båda läger.

På ena sidan – de som menar att Liberalerna är det enda riktiga idépartiet och att dess uppgift alltid varit att “hålla partier med extrema värderingar borta från direkt inflytande över regeringens politik” som Jan Jönsson (L) och Christer Nylander (L) skriver i sin gemensamma reservation till partistyrelsens förslag. Inte bara det – Liberalerna ska också i alla sammanhang förhindra att de värderingarna får genomslag. Då får sakpolitiken emellanåt komma i andra hand. Ett liberalt parti som helhjärtat går in för den missionen kan vinna väljare även från den rödgröna sidan. Att det är C och inte L som mutat in positionen som SD:s främsta liberala motpol i väljarnas ögon, skaver.

Svårt att konkurrera med C

På andra sidan finns de som är övertygade om att utan en ny linje i regeringsfrågan är partiets existens som riksdagsparti över. För dem är SD-frågan sekundär, partiets uppgift är att driva igenom så mycket av partiets politik som möjligt. Kräver det förhandlingar med SD får det bli så, att vara samarbetsparti till Socialdemokraterna skaver mer. Väljarpotentialen finns till höger och att försöka konkurrera med C i SD-frågan är lönlöst, bättre då att hitta en position som skiljer de gamla liberala rivalerna åt.

Två läger alltså – båda lika övertygade om att motståndarens linje innebär slutet.

En knäckfråga är budgeten där Nyamko Sabunis kritiker har krävt att man utesluter ett samarbete med SD. Men partiledningen vägrar. Ett sådant veto skulle minska möjligheten att locka moderata stödröster och därmed undergräva en stor del av poängen med högergiren. Deras bud är istället att en M,KD,L-regering undviker att lägga fram förslag som en riksdagsmajoritet är emot. Räcker inte det får man säkra stöd i riksdagens finansutskott, vilket i klartext betyder förhandlingar med SD där.

Mesta talar för partiledningens linje

Det är förstås knepigare än det låter. Till exempel är det rimligt att anta att SD kommer kräva ett regelrätt budgetsamarbete för att stödja en M-ledd regering. Dessutom – Moderaterna och Kristdemokraterna, som lagt så mycket kraft på att få acceptans för ett samarbete med SD, landar nog snarare i att budgetförhandlingar med SD är det mest stabila sättet att regera. Det här inser förstås L-ledningen. Därför beskrivs budgetlösningen som en “utgångspunkt”, som något Liberalerna vill se “i första hand”.

Trots den hårda interna kritiken talar det mesta för att partiledningen vinner partirådet. Men om segern blir knapp och om krisen i opinionen består är det upplagt för fortsatt strid där den förlorande sidan kommer plädera för att återupprätta frontlinjen mot SD på landsmötet i höst.

Och för varje månad som det här lilla sargade partiet fortsätter bråka ökar risken att de stridande falangerna blir sannspådda i sin fruktan att den över hundraåriga historien som riksdagsparti faktiskt tar slut.