Vi befinner oss i Nydala i Malmö i februari i år och pratar med ungdomar. Plötsligt hör vi skrikande bildäck och Alhareth Zaid pekar över gatan och säger:
– De är tio år, det enda de får göra är att hänga på gatan och hålla på med sånt. Fritidsgården stänger nu, kolla vad de gör. De håller på och får chaufförerna att jaga dem och sen springer de in på gårdarna och gömmer sig. Det är så det börjar.
Agon Ajeti fyller i:
– Man kan göra mycket annat än vad man tror, fast deras vänner har inget för sig. De bara är på gården, tar en runda, promenerar, busar lite kanske, flippar lite med folk. Det är det enda som finns att göra.
Vill visa sin verklighet
Ungdomarna, som är uppvuxna i området, vill berätta om sin verklighet. De visar oss den mycket spartanska sandlådan, den ensamma gatlyktan som gör att de inte kan spela fotboll när det blir mörkt, hur staketet runt tennisplanen tagits bort. De berättar hur de ibland hänger i ljuset och värmen i trapphus, där de snart blir bortkörda av de vuxna. Och de visar staketet som avskärmar de enklare husen från de lite dyrare.
– Varför ska de kunna ta sig till vårt och inte vi till deras om man nu ska prata så här, vi och dom – förstår du? Det är ju det man inte ska göra, säger ungdomarna.
Bättre förebilder för unga
Förutom en bättre boendemiljö något vettigt att göra, efterlyser ungdomarna också förebilder för de mindre barnen, så att de inte ska hamna i gäng och kriminalitet.
– Jag tycker att de ser väldigt mycket upp till de äldre som förebilder. Så när de äldre sysslar med dåliga saker, så kommer de också att hamna i deras fotspår. Så därför tycker jag först man ska fixa något åt ungdomarna, de äldre, så att de kan följa i deras fotspår sen och göra som de gör, säger Nedda Al-Ammar.
Samer Al-Azawie är ungdomsledare på CIDES, Center för information om destruktiva subkulturer, på Fryshuset i Malmö. Han säger att det inte finns många vuxna som visar sig i området, inga trygghetsvärdar, ingen som håller koll. Alla kan komma dit och göra som de vill.
Man vill bli sedd
Camila Salazar är kriminolog och är verksamhetsledare för CIDES på Fryshuset i Stockholm. Hon har forskat om gäng, framför allt i USA, i flera år. Hon beskriver vad det är som gör att man söker sig till grupperingar, som ibland kanske är just destruktiva:
– Det är en tillhörighet, ett sammanhang. Man kanske blir sedd, man kanske får status, man känner att man har möjlighet att förändra sitt liv. Från att man bara är en i mängden så blir man någon, och man blir sedd av media och polisen. Vad det än är, så är man ändå en person, en individ, som har en röst och kan förändra.
Diskussioner om Husby
När vi kommer tillbaka till Malmö några månader senare har områden i Stockholm stått i brand. Vi besöker Samer al-Azawie och de andra ungdomsledarna på CIDES igen, i deras lokaler i närheten av Möllevångstorget. De har haft många samtal med sina ungdomar under den senaste veckan om vad som hänt i Husby:
– Det har blivit lite diskussioner. Det man kan säga till dem det är att bevisa för dem att det finns andra demokratiska lösningar, säger Samer Al-Azawie. Jag tycker att upploppen, de är inte ok.
– Men det är viktigt att man förstår anledningen bakom upploppen. De har inte dykt upp för att Husby-borna har det hur bra som helst. De har inte dykt upp för att de har ett överflöd av förskoleplatser, de har överflöd med vårdplatser, de har överflöd med banker eller uttagsautomater eller närbutiker, nej.
Renas Fayk fortsätter:
– Nu kan politikerna se hur det går för Husby, för ungdomarna där. Och det är samma sak här i Malmö. Här är politikerna väldigt... Innan det som hände med Mangs och alla de här skottlossningarna brydde de sig inte om ungdomarna. Men nu är det mer ordning och reda tycker man ändå.
Mycket är bättre i Rosengård
Vi går på fotbollsderby i en av de kanske mest kända förorterna i Malmö, Rosengård, mellan FC Rosengård och Prespa. I just det området säger flera vi pratat med att man kanske kommit en bit på väg och lärt sig av tidigare oroligheter, men att en del fortfarande återstår att göra.
Vi hittar Adrian Kaba, som jobbar på arbetsförmedlingen och själv bor i Rosengård, men också är kommunalpolitiker för Socialdemokraterna:
– Här skedde det ju något liknande 2009. Men sen dess har det faktiskt blivit mycket bättre här i Malmö och i Rosengård. Vi har haft en hel del där kommunen har gått in och hjälpt till med den utvecklingen, och också varit aktivt understödjande i föreningsliv och annat så att man fått en annan gemenskap. Men i vissa områden här i Malmö finns det mer att göra, till exempel i Nydala.
Fotbollsspelaren Rahim Ghettas i Prespa säger att fotbollen är viktig för området:
– Den är mycket viktig, så folk får nånting att göra på fritiden, så inte smågrabbarna går omkring på gatorna och gör bus.
Viktigt att inge hopp
Frida Trollmyr i är socialsekreterare och pratar ofta med ungdomar om framtiden. Hon tror att det kanske viktigaste ändå är hopp om en bra framtid:
– En viktig sak är att inge hopp, att de ska känna att det finns någon mening med att gå i skolan. Att det finns någon mening med att utbilda sig för att sen få ett arbete, att de någon gång kommer att få en egen bostad. Jag tror många känner en hopplöshet, att man aldrig kommer att komma in.