Den här sommaren talar alla om Sverigedemokraternas framgångar i svensk politik. Lite i skymundan har dock Vänsterpartiet sakta men säkert ökat sitt väljarstöd och har i bland annat SVT/Novus väljarbarometer nu passerat Centerpartiet som Sveriges fjärde största parti.
Nio procent av väljarna säger att de skulle rösta på Vänsterpartiet om det vore val idag. Så stort opinionsstöd har partiet inte haft sedan Gudrun Schymans dagar.
En viktig förklaring till Vänsterpartiets uppgång är Socialdemokraternas oförmåga att locka väljare på vänsterkanten. Så länge Stefan Löfven misslyckas med detta är konjunkturen god för Sjöstedt.
Men uppgången har uppenbart påverkat Jonas Sjöstedt strategi inför valet. Han tycks nu ängslig att presentera förslag som kan störa en fortsatt uppgång för Vänsterpartiet.
Politiskt blekt förslag
I en anda av försök till riskminimering lägger han därför på partiets dag i Almedalen fram ett politiskt blekt förslag om avgiftsfri idrottsskola för barn mellan 6 och 12 år.
Visst, det passar väl in i partiets övergripande budskap om jämlikhet och minskade klyftor i samhället, men förslaget är samtidigt så harmlöst att det inte lär leda till någon större debatt med de politiska motståndarna.
Just detta med riskminimering är ett tilltagande bekymmer för svensk inrikespolitik, och sannolikt en del av förklaringen till inte minst Sverigedemokraternas framgångar.
Ett exempel på detta är Moderatledaren Ulf Kristerssons budskap här i Almedalen. Han ville framför allt framstå som en trovärdig statsministerkandidat.
De politiska löftena inskränkte sig däremot till att tidigarelägga satsningar på 400 miljoner kronor i en ändringsbudget om Moderaterna får bilda regering. Håll då i minnet att en statsbudget rymmer åtgärder för flera hundra miljarder kronor.
Går till val på höjda skatter
För Vänsterpartiet är jämlikhet och minskade klyftor huvudbudskap inför valrörelsen. Kraven att stoppa vinster i privata välfärdsföretag finns kvar, men har tonats ner något i partiets budskap.
I stället handlade mycket om höjda skatter när partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson medverkade vid ett seminarium häromdagen här i Visby häromdagen.
Vänsterpartiet går till val på att återinföra vad som påminner om 1970-talets skattesystem. Partiet räknar med att ta in över 50 miljarder kronor om året mer i ökade skatteintäkter. Men i själva verket skulle nog mycket av det kapital Vänsterpartiet vill beskatta flytta utomlands. Fast det talar Vänsterpartiet inte så gärna om.
I Vänsterpartiets retorik är höjda skatter för de rika ett ständigt återkommande slagord. För det mesta handlar det inte om några nya skatter, utan om att återinföra skatter som har avskaffats eller höja sådana som har sänkts.
Vänsterpartiets förslag till förändringar skulle i grunden förändra det svenska skattesystemet. Att det ändå inte blir särskilt mycket debatt om förslagen beror på att de av omgivningen uppfattas som alltför orealistiska. Inga andra partier stödjer Vänsterpartiets skattepolitik och då går det heller inte att genomföra den.
Riskerar hamna utanför regering
Jonas Sjöstedt säger att han hoppas på att få ingå i en regering efter valet och då få bättre möjligheter att driva sina krav på höjt skatteuttag.
Förutsättningen är en rödgrön valseger, men inte ens i det läget är det särskilt troligt att Stefan Löfven skulle plocka in honom i en regering. Löfven vill hellre samarbeta med Liberalerna eller Centerpartiet.
Och frågan är om inte Vänsterpartiet mår bäst av att vara utanför en regering. Det kompromissande som ett regeringsparti är tvingat till skulle riskera att snabbt skapa söndring och splittring i ett så ideologiskt parti som Vänsterpartiet.
Parallellen till Miljöpartiets utveckling under den här mandatperioden borde avskräcka Jonas Sjöstedt från alla planer att sitta i en koalitionsregering.
Medan Miljöpartiet successivt malts ner har Sjöstedt fått lite av det bästa från två världar. Samarbetet om den ekonomiska politiken har gjort att Sjöstedt kunnat ta åt sig äran för delar av regeringspolitiken, medan han samtidigt har kunnat fortsätta att kritisera det han ogillar. Den förmånen har inte ett regeringsparti.