I flera av valanalyserna, exempelvis V:s, konstateras det att valet blev en besvikelse. Även om analysen förvisso pekar ut faktorer som att det viftades med PKK-flaggor i Almedalen och interna konflikter som luftades utåt anses det framför allt vara Miljöpartiet – eller snarare de som stödröstade på dem – som bär skulden.
”Hade de som egentligen ville rösta på Vänsterpartiet i riksdagsvalet också gjort det, hade valresultat legat i linje med region- och kommunvalet för Vänsterpartiet, runt 8,5 procent”, går det att läsa.
MP skyller på S
MP i sin tur skyller sitt valresultat på att klimatfrågan avpolitiserades – men också på S, eftersom vänstersidan inte uppfattades som ett lag på samma sätt som högersidan.
”Som det största partiet hade Socialdemokraterna kunnat ha en viktig roll i detta, men deras fokus på statsministerfrågan fick företräde framför viljan att ena laget”, står det.
C: Motvind utan vänner
Centerpartiet konstaterar att de bedrev en valrörelse ”i motvind, utan vänner”.
S och KD nämner på olika sätt avsaknaden av egen politik i sina analyser. I KD:s fall handlar det bland annat om falukorvarna som Ebba Busch viftade med, som enligt analysen kostade mer än vad de smakade då partiet inte hade någon unik politik i frågor som rör hushållens ekonomi på det sättet.
Löfte för otydligt
Från S konstateras att löftet om att matcha varje krona som läggs på brottsbekämpning i det förebyggande arbetet ”borde ha fyllts med ett tydligare politiskt innehåll”.
Enligt Stig-Björn Ljunggren är valanalyser ett viktigt element för att bibehålla ”samförståndskapet” inom ett parti, även om det primära är att man vill veta vad som hände.
– Jag tror det är mycket effektivt. Ett parti är ju uppbyggt av olika intressegrupper och partiledningens uppgift är att se till att de fortfarande vill vara samlade under samma beteckning.