Ambulanserna hade hunnit köra i ilfart mot akuten med sjukvårdare samtidigt som vårdarna försökte göra hjärt- och lungräddning på de unga offren, 19 och 21 år.

De gick inte att rädda. Båda dödades i trapphuset där 21-åringen var skriven.

I lägenheten fanns hans sörjande mamma. Utanför samlades grannar i kylan i väntan på att bli insläppta i sina hem, men vägen dit var en avspärrad brottsplats. Morbrodern till ena offret stod uppgiven utanför och undrade hur det här ens kan få hända i Sverige. Han frågade om inte politikerna bryr sig om vad som händer i Järva.

Som många andra landsmän i Järva har mannen flytt inbördeskriget i Somalia, men hamnat i ett nytt krig där barnen som fötts i Sverige dödar varandra. Jämförelsen med kriget i Somalia kan låta brutal, men tragedierna har varit många för områdets stora grupp svensk-somalier. Många av de som dödats i Järvas gängkonflikter har somaliska rötter.

Helikoptern hovrar ständigt

Döden har blivit vardag även här, på ett sätt som kan verka främmande för oss som inte har problem med skjutningar i sina bostadsområden. Men här märks den i det dagliga samtalet, ständigt påmind av polisens helikopter som hovrar ovanför Järva.

De vaknar till nyheter om nya skjutningar och går på sorgestunder hos vänner som fått sina barn mördade. När jag gör de här reportagen brukar jag fråga de jag intervjuar hur många söner till bekanta som dödats i gängkonflikterna.

”Sex”, svarar en mamma.

”Åtta”, säger en annan.

Det är skrämmande och ger en inblick i den extrema situation vi har i ett av våra mest segregerade områden där en ny generation barn växer upp i en miljö där döden blivit ett normaltillstånd.

Några stationer från Stureplan

En mamma berättade hur hon vant sig vid skjutningarna, men en av de senaste kom alldeles för nära henne. Hon var på väg till simhallen i Tensta med sin son när en ung man sköts framför ögonen på pojken. Han har haft svårt att sova efter det han sett. Det oväntade var inte att det sköts, utan att det sköts så tidigt, när det fortfarande var ljust ute och mycket folk i rörelse.

Det här obegripliga våldet händer inte i ett annat land. Unga män dödas bara några tunnelbanestationer från Stureplan, men de två världarna kunde inte vara längre ifrån varandra.

I Järva plågas många förutom av skjutningarna av fattigdom, trångboddhet och hög arbetslöshet. Många unga klarar inte skolan och är utan arbete. De som går i skolan har inte alltid möjligheter att få stöd hemma eftersom föräldrarna kanske inte pratar svenska. Språknivån är generellt låg. Det finns knappt någon att prata svenska med i området längre.

Kämpar för att rädda sina barn

”Har du sett någon svensk här?”, säger en mamma när vi följer henne på nattvandring.

Ungdomarna som inte klarar skolan, som saknar manliga förebilder i det egna hemmet och inte känner att de är en del av det svenska samhället, trots att de är födda här, kan söka sig till en annan gemenskap. Den som gängen erbjuder. De lockas med pengar, status och lojalitet. Luftslott, enligt de som lyckats hoppa av.

Var är papporna då? Det är en fråga jag upprepat senaste veckorna. Papporna finns, några är engagerade, men att fler behöver ta ett större ansvar är många överens om.

Det är lätt att känna uppgivenhet. Men det finns hopp. Det är mammorna som dagligen kämpar för att rädda sina barn. Folkhälsovetaren Fatima Mohamed, en av mammorna i Järva som vill ha en tryggare framtid för sina tre döttrar, säger att utvecklingen går att vända.

”Vi har löst coronakrisen och finanskrisen. Det här kan vi också lösa”.

Se nyhetsdokumentären ”Våra barn dör” på SVT Play eller i SVT1 tisdag 2 november kl. 22.30.