Reaktionerna på Belinda Olssons program har varit många och kraftiga. Efter första programmet gjordes 6.000 inlägg på Twitter. Redan innan det tredje och sista programmet sändes hade serien totalt genererat omkring 14.000 inlägg. 

Men hur står det egentligen till med feminismen i Sverige i dag?

Genusvetaren Fanny Ambjörnsson tycker inte att Belinda Olssons serie säger så mycket om dagens feminism.

–  Det är snarare en bild av vad Belinda Olsson betraktar som feminism av i dag. Hon är ingen speciellt framstående feminist i dag. Hon skrev boken Fittstim för ganska många år sedan, säger Fanny Ambjörnsson.

– Hon är inte speciellt insatt i jämställdhetsdiskussionen. Det blir lite snedvridet när hon ska sätta sig som uttolkare av feminismen i dag, säger hon.

Splittrande

Fanny Ambjörnsson tycker inte om att man ställer initiativ från olika feministiska aktivister mot varandra genom att göra sig lustig över till exempel barbröstade protester och genusdagis.

Enligt Ambjörnsson verkar Belinda Olssons program splittrande i stället för att visa upp en bild av feministisk mångfald.

– Som om det vore omöjligt att kämpa för rätten att bada naken i simhallen och samtidigt verka för höjda kvinnolöner. Det finns inget som säger att man inte kan jobba för de sakerna samtidigt, säger hon.

”Inte särskilt smart”

Enligt Fanny Ambjörnsson är det inte ”särskilt smart” att tro att genus- och queerperspektiv snävar av den feministiska kampen. Hon anser att de perspektiven, som kommit in i den feministiska kampen på senare år, snarare vidgar än snävar in.

– Det är som att säga att de som avviker könsmässigt, att deras kamp inte är värd att utkämpa, utan att det bara ska handla om vad de flesta människor gör en viss tid i livet – att föda barn till exempel, säger hon.

Fanny Ambjörnsson försvarar också bara-bröst-aktioner. De har ett starkt symbolvärde och handlar inte bara om unga kvinnor som vill ha uppmärksamhet.

Så tycker Fanny Ambjörnsson om feministiska aktioner med bara bröst.

Nästan ingenting för 40 år sedan

Feministveteranen och historieprofessorn Yvonne Hirdman gläds åt den uppflammande debatten om jämställdhet och feminism.

– Den är livlig, den är pågående, den är utbredd. Den berör många, förhoppningsvis inte bara kvinnor. För fyrtio år sedan fanns det nästan ingenting av det här, säger hon.

Att det ofta blir många hårda ord i debatten förvånar inte Yvonne Hirdman.

– Det har det alltid gjort. Här stöter man på något som rör de primära mänskliga relationerna. Det har med sexualitet och tillhörighet att göra – och den viktigaste bestämningen för vem man är i världen, säger hon.

Otålighet

Yvonne Hirdman har viss förståelse för otåligheten bland den yngre generationens feminister men med historikerns perspektiv ser hon lite annorlunda på saken.

– Jag tycker inte det är så oerhört dramatiskt att allt inte har hänt på en gång. Det har ändå hänt rätt mycket sedan jag var i tjugoårsåldern, säger hon.   

Yvonne Hirdman tycker otålighet och vrede är en bra förändrande kraft.

– Man måste hela tiden bevaka det här så man inte faller tillbaka i fet bekvämlighet bara för att vi ligger på topp när det gäller jämställdhet i världen – för det gör vi.

– Men det betyder inte att utopin har kommit. Det kommer den aldrig att göra i mänskliga samhällen, säger Yvonne Hirdman.

För mycket queer

Till skillnad från Fanny Ambjörnsson är Yvonne Hirdman inte särskilt glad åt att queertänkandet fått så stor betydelse inom feminismen.

– Den vanligaste formen av sexualitet – den heterosexuella, där det också finns över- och underordning, kallas för den heterosexuella matrisen och görs på något sätt till syndabock, säger hon.

– Den finns där, den är ett faktum, det är så barns föds. Jag är inte biologist men jag förnekar inte att det finns två kön. Det irriterar mig när man påstår att det finns fem kön och att man kan välja. Då har man inte förstått hur djupt en sådan här genusformering av människor går, säger Yvonne Hirdman.

Så tycker Yvonne Hirdman om feminismen och queeraktivismen.

För lite om hederskulturen

Yvonne Hirdman är också kritisk till att feminismen bryr sig så lite om de kvinnor som drabbas av hederskulturen. 

– Det gör mig arg att inte feminismen kan omfamna hedersvåldsfrågan och släppa in kvinnor som Sara Mohammad. Kvinnor som lever under sådant förtryck borde få vara delaktiga i den feministiska kampen. 

– Det är svårt men att svika dem genom att inte ta i frågan – det kan man inte göra, säger Yvonne Hirdman som hyllar förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni.

– Hon lyfte in hedersfrågan i jämställdhetspolitiken, säger hon. 

Yvonne Hirdman är desto mera kritisk mot Feministiskt initiativ.

– Det skulle betyda så mycket om de fick en sådan galjonsfigur som Gudrun Schyman att tala för deras sak, säger hon.

Så tycker Yvonne Hirdman om feminismens sätt att hantera hederskulturen.