Det är en mulen onsdag i slutet av juni 2016. Lina, som egentligen heter något annat, står utanför chefens kontor i korridoren och väntar. Hon har bara timmar kvar innan hon ska gå på fem veckors semester från det HVB-hem, ett kommunalt stödboende för ensamkommande barn, där hon arbetar. När hon står där öppnar sig plötsligt en av lägenhetsdörrarna intill. En boende kommer ut.

– Han går fram till mig och jag tycker det verkar som att han ska ge mig en kram. Då tar han tag i mig jättehårt och jag känner direkt att han har stånd för han trycker sitt kön mot mig. Han tar tag i mitt hår och drar huvudet bakåt och börjar flåsa mig i örat och nafsa mig i nacken.

”Grät hela natten”

Överfallet, som först ett år senare kom att dokumenteras i en intern utredning i kommunen och klassas som en ”en allvarlig olycka”, avbryts när en annan anställd kommer ner för trappan och ser vad som händer.

Direkt efter överfallet går Lina in till den vikarierande boendechefen och berättar vad som har hänt. Chefen skriver en tillbudsanmälan, som stannar internt. Det pratas om polisanmälan, men Lina är chockad och vill bara gå hem.

– Jag låg och grät hela natten. Sedan satte jag locket på och förträngde det.

Fem veckor senare är hon tillbaka igen. Ingen hörde av sig till henne om händelsen under semestern. Men bara någon timme efter att hon börjat jobba igen kallas hon in på ett möte. Där sitter förövaren tillsammans med sin handläggare.

– Jag trodde att killen skulle vara flyttad från boendet, som det görs i liknande fall. Men där sitter han nu och berättar att han inte har gjort något fel och handläggaren pratar om att ”nu är det bra med det här”.

Fick jobba kvar på hemmet

Efter mötet hör handläggaren av sig till sektionschefen på socialförvaltningen i Karlskrona och berättar om mötet. Hon i sin tur ringer verksamhetsledaren på boendet, som pratar med Lina. Enligt verksamhetsledaren ska de ha erbjudit Lina att gå till Kommunhälsan och pratat om att göra en polisanmälan, men det minns inte Lina i dag.

– Jag var arg, kränkt och chockad efter mötet och minns inte ens det där samtalet. Jag minns dock att jag fick höra att jag betett mig oprofessionellt på mötet för att jag inte tog hänsyn till förövarens känslor, säger hon.

Sedan går tiden – Lina får jobba kvar på samma boende där mannen som utsatt henne för ett sexuellt övergrepp bor. Hon mår dåligt och ibland bryter hon ihop på möten när förövaren diskuteras. En kollega undrar om Lina kanske har problem med intimitet och inte tycker om kramar. I slutet av oktober går hon till sist till Kommunhälsan, efter att ha börjat gråta på ett möte.

– Jag gick till någon där som tyckte att jag kanske borde förlåta och gå vidare. Det kändes som att ingen tog mig på allvar och att jag istället blev problemet på arbetsplatsen.

Utredning – ett år senare

I januari, sju månader efter händelsen, får Lina till sist byta arbetsplats till ett annat kommunalt HVB-hem. Ungefär samtidigt skrivs en arbetsskadeanmälan som skickas till Försäkringskassan, och huvudskyddsombudet på fackförbundet Vision kontaktas.

Under en konferens i april träffar Lina en man som arbetar på Kommunhälsan. De får förtroende för varandra och Lina gör ett nytt försök med att få hjälp.

En läkare kopplas omedelbart in, som kan bekräfta att Lina genomgår en krisreaktion efter överfallet.

Samtidigt inleds en internutredning av överfallet – ett år efter att händelsen ägt rum.

Till sommaren sjukskrivs hon. Arbetsgivaren, facket och Lina kommer gemensamt överens om att det inte är lämpligt att hon jobbar kvar inom HVB-verksamheten. Men efter sommaren finns det inga jobb till Lina. Istället får hon gå hemma, fullt avlönad, under hela hösten.

– Det känns som att de köper min tystnad. Jag har förlorat allt. Mitt jobb, min värdighet, mitt välmående och mina vänner.

”Har förlorat allt”

I dag, ett och ett halvt år senare, har övergreppet fortfarande inte anmälts till Arbetsmiljöverket eller polisen.

– Jag önskar att min arbetsgivare hade polisanmält. Tyvärr är jag själv för rädd för förövaren för att göra det. En chef borde veta hur offer reagerar i sådana här situationer och förstått att jag var för chockad för att fatta egna beslut.

Hur mår du i dag?

– Jag känner att jag har förlorat allt. Det har varit mycket prat om #metoo-kampanjen och hur lätt det är att berätta. Men om inte ens jag som vuxen kan berätta vad jag varit med eftersom jag inte blir trodd, varför ska någon annan kunna göra det då?

SVT Nyheter Blekinge har vid upprepade tillfällen sökt den ansvariga sektionschefen på socialförvaltningen. Informationschefen Thomas Johansson säger att det råder sekretess i ärendet då det är ett pågående personalärende.

– Det är anmält vid ett antal tillfällen och det har gjorts ganska mycket i ärendet, men jag kan inte prata om vad som har gjorts på grund av sekretessen, säger han.