Hon är döpt till Paulina, men det har ingen kallat henne på många år. Numera heter hon Piik, kort och gott. Det har gått lite mer än ett och ett halvt år sedan hon skar sig själv för sista gången, efter att ha gjort så i över femton år.

– Jag var runt 13, 14 år och jag mådde så dåligt, berättar hon.  Jag drabbades av en allvarlig depression och för mig var att skära mig i armarna det enda sättet jag kunde må lite bättre på.

Självskadebeteende

Vi pratar om det en stund. Hon försöker få oss att förstå hur självskadebeteende fungerar.

– Det var det enda sättet att ta bort den smärtan som fanns inuti mig.

Vid ett tillfälle gjorde hon sig själv riktigt illa när hon skar sig i halsen.

– En kompis kom och körde mig till akuten. Efter jag var omplåstrad kommer två poliser och två vakter och säger till mig att följa med. Jag hade ingen aning om vart vi skulle. Ett tag funderade jag på om jag skulle till häktet.

Hon berättar att poliserna tog henne till psykiatrisk avdelning och till ett rum med en säng med bälten.

– De sa till mig att sätta mig på sängen, jag sa nej, och sen minns jag nästan ingenting av vad som hände de närmaste veckorna.

Vägen tillbaka

Det märks att Piik är smärtad att prata om det som hänt, och vi börjar istället prata om hur hon mår nu. I hennes ögon vaknar något till liv och hon ler.

– En av de viktigaste sakerna är att jag har fått ett riktigt jobb och att jag känner att jag har förståelse för min situation därifrån.

Hunden Winky är också en viktig del, liksom fysisk träning.

Piik upplever själv att hon idag är så gott som fri från sitt självskadebeteende.

– Jag får fortfarande starka impulser att göra mig själv illa i perioder, men har i samband med träning och strukturerad vardag lärt mig att handskas med dem på ett annat sätt. Jag är väldigt impulsiv, men inte på ett destruktivt sätt.