– Jag minns att jag hade självmordstankar redan i tioårsåldern så det var väl kanske där det började, säger Jenny Tistell.
Fullsatt föreläsning
Alla utställda stolar på biblioteket i Boden var tagna den här torsdagskvällen och fler fick hämtas in.
För det var många som kommit för att lyssna på Jenny Tistells resa med psykisk ohälsa i ensamhetens land, som hon själv uttrycker det.
– Jag kämpade hela tiden med att dölja det, att ingen skulle förstå hur dåligt jag mådde. Men ungefär från 18-årsåldern och uppåt tycker jag att den här ohälsan fick en högre fart. Ett tag kunde det hålla sig på en platå men sen växlade det upp litegrann och så fortsatte det, säger Jenny Tistell.
Allt djupare svackor
Men trots att måendet med ångest som grund utvecklade sig i en långsamt nedåtgående spiral med allt djupare svackor och höga toppar, så skulle det dröja många år innan hon förstod att hon hade rätt att få hjälp.
– Jag skulle aldrig någonsin ha tänkt under de här åren att jag hade en psykisk sjukdom, aldrig faktiskt. Vilket egentligen är ganska konstigt eftersom jag i grunden var utbildad mentalskötare och hade jobbat en del i den psykiatriska slutenvården. Men för mig var det bara så här livet var, så här såg mitt liv ut. En del människor har otur och jag hade det, säger Jenny Tistell.
”Som att sjunka i svart sörja”
Men för några år sen blev hon så sjuk att fasaden rasade. Hon säger att det kändes som att sjunka i svart sörja.
Det hela ledde till akutinläggning, medicinering och tre diagnoser: posttraumatisk stress, bi-polaritet och emotionell instabilitet, nått hon Inte helt förlikat sig med, även om hon är öppen med diagnoserna.
Bemötandet från vården har blivit en viktig fråga Jenny Tistell.
– Bemötandet har en jättecentral roll. Och man kan ganska lätt underskatta det och man glömmer bort hur viktigt det blir. Men att ta en människa på allvar är nog det viktigaste man kan göra och inte försvara sitt uppdrag eller bortförklara någons lidande. Och här har vården en hel del att jobba på, det vet jag av egen erfarenhet, säger Jenny Tistell.