I Regeringsformen, en av våra grundlagar står att ”Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället […]”

Kan vi med fog säga att samhället lever upp till det när så pass många svenskar inte kan vara fullt ut delaktiga?

Frågan är retorisk och har kanske inget enkelt svar. Ett faktum är i alla fall att utvecklingen inte går att stoppa och tiden kan inte spolas tillbaka. För många medborgare är den digitala världen i dag minst lika ”verklig” som den fysiska världen. Den del av befolkningen som aldrig har levt ett liv utan internet blir allt större.

Frågan är om det digitala utanförskapet är ett övergående ”problem”? Eller kommer varje ny generation att hela tiden reproducera nya utanförskap i takt med teknisk- och samhällelig utveckling?

Vid Karolinska institutet forskas det bland annat på teknikanvändning hos äldre. Bland forskare konstateras det att det digitala utanförskapet borde ha tagits på allvar mycket tidigare. Ett utanförskap som blev än mer påtagligt när coronaviruset spreds i samhället. Då blev den som lever i ett digitalt utanförskap, också utanför i en vidare bemärkelse.

Men vad föreslår då forskarna för att råda bot på detta?

– Vi tror inte att det finns en generell lösning på utanförskapet utan vi tror att många olika samhällsaktörer behöver samverka för att möta problemet, säger Lousie Nygård, som är professor i arbetsterapi.

Hon nämner bland annat en idé om att teknikstöd skulle kunna vara en biståndsbedömd tjänst. Ungefär som att städning eller handling i dag kan vara något som hemtjänsten kan hjälpa till med.

Detsamma gäller vikten av att äldreboenden faktiskt har wifi och att de också får möjlighet att prova den nya tekniken. Om du aldrig får prova en viss teknik och själv se fördelarna med den, finns en överhängande risk att du fortsätter tycka att det ”fungerar bra som det är”.