En flicka på tre år och en pojke på sex försvann vid lunch den 9:e oktober 1952.

På eftermiddagen anmäls barnen försvunna och efterlyses i radions kvällsnyheter. Senare uppmanas alla fastighetsägare och gårdskarlar i Örebro att undersöka, varje farstu, källare och vind.

Insatserna ger inga spår och på fredagsmorgonen sätter man i gång att undersöka Svartån utmed stränderna, och påbörjar draggningar.

– Historiskt så finns det ett antal fall med försvunna barn som man har lärt sig väldigt mycket av, varav det här är ett. Vid samtliga tillfällen så har barnen inte gått speciellt långt. Man utgår från där man sett barnen sist. Man gör en cirkel kan man säga och sen så vidgar man den allt eftersom, förklarar Göran Gunnarsson.

Många ville ställa upp

Svartåns tillflöde täpps till vid Karlslund och dammbron öppnas vid slottet och ett 40-tal man posteras ut längs stränderna. Samtidigt ställer sig 200 teknister till förfogande och två flygförare erbjuder sig att med sina plan delta i efterforskningarna. Frivilliga patruller undersöker strängt taget varenda skogsdunge, lada och annat i stadens utkanter.

– Det är ju väldigt många som vill ställa upp. Men vi måste ju också veta vad vi håller på med. Informationshämtningen är väldigt viktig, och blir det oorganiserat så stör det mer. Det där är ett dilemma. Vi vill ju inte vara otacksamma när folk vill ställa upp, säger Gunnarsson.

På lördagen går en frivillig spaningspatrull in i den fastighet på Fabriksgatan där pojken bodde. På vinden hittas barnen döda, i en koffert. Under lek i kofferten hade förmodligen locket slagit igen och haspen fastnat.