Åke hade många och långa samtal med sin gud. Skulle han verkligen bli präst? Var det rätt väg att gå? Det fanns ju så mycket annat intressant att göra också. Men till slut kom insikten. Det kändes rätt, och 1978 tog han till slut steget.

Många år efter prästvigningen förändrades Åkes liv. 2010 kom hon ut som transexuell och tog namnet Ann-Christine.

– ”Att komma ut”, det är ett så lustigt uttryck. Jag blev mig själv. Det kom som en chock för många, berättar Ann-Christine Ruuth.

Hon arbetar inte längre som präst, men hoppar in då och då om hon får frågan. Det har inte alltid varit enkelt att vara både präst och transperson. Efter att chocken lagt sig hos kollegorna har de stöttat henne, men från Svenska kyrkan som samfund har det varit tyst.

– Tystnad i sig kan vara väldigt svårtolkad. Är den fientlig, likgiltig, respektfull? Vad står den för? Många gånger hade det känts bättre om till exempel mina kollegor bara hade lyft luren och frågat, bett mig berätta, men det var det nästan ingen som gjorde. 

Kyrkan behöver ta ställning

En sak är klar: transpersoners vardag är fortfarande kantad av våld, hot och hat. Varannan har upplevt kränkande behandling de senaste tre månaderna. En av fem har utsatts för fysiskt våld, en av tre för psykiskt våld. Var tredje har det senaste året allvarligt övervägt att ta sitt liv.

– Det händer här och nu, i Sverige. Vi tror att demokrati och mänskliga rättigheter är en självklarhet, men vi måste förstå att det här är något vi måste slåss för i varje generation. Det blir allt tuffare för hbtq-personer i hela världen, i många länder är det livsfarligt. Vi har en viss frihet i Sverige och då måste vi stå upp för alla som inte kan det.

Där, anser Ann-Christine, har även Svenska kyrkan en viktig roll och stor möjlighet att påverka.

– Många vänder sig till kyrkan, oavsett om man är medlem eller inte, troende eller inte. Man ser till vilka värderingar kyrkan har, så vad kyrkan tycker är jätteviktigt.

– När det gäller homosexuella har kyrkan varit tydlig med att de har en självklar plats. Alla håller inte med, men kyrkan som samfund är tydligt. Flera präster och även biskopar har kommit ut som homosexuella och det är fantastiskt. Vad gäller transpersoner har kyrkan ännu inte sagt ett jota, inte en stavelse.

Tystnaden skapar rum för hat

När kyrkan står tyst menar hon att det skapar ett spelrum för alla möjliga åsikter och ett större utrymme för hot, hat och okunskap.

– Vi lever fortfarande i ett heteronormativt samhälle. Föreställningen är att par består av män och kvinnor och familjer av mamma, pappa och barn. Det är den bilden som hela tiden visas för oss i film, reklam – ja överallt. Men mångfalden är större än så. Det finns oändligt många sätt att vara människa på. Det här måste kyrkan vara tydligare med.

– Det finns otroligt många präster, andra medarbetare och kristna som är väl medvetna om hur samhället faktiskt ser ut. Jag har mött väldigt lite motstånd av andra kristna, men kyrkan som samfund är som sagt tyst.

Pride berör alla

Heteronormen, fördomar om transpersoner och synen på kön är bara några av de samtalsämnen som Ann-Christine tar upp under de föreläsningar hon numera håller över hela landet. Vad innebär det att vara kvinna eller man? Hur förhåller vi oss till de föreställningar som finns?

Ann-Christine är säker på sin sak: Alla berörs av de här frågorna, inte bara vissa grupper. Därför är Pride viktigt.

– Man kanske ser sig själv som hetero och funderar över hur man berörs av Pride. Men alla har någon i sin närhet som är direkt berörd; familj, grannar, arbetskamrater. Vill man att alla ska ha möjlighet att leva som den man är? Då är det viktigt att markera det.

Att politiker, organisationer och föreningar går med i Prideparaden är jättebra, tycker Ann-Christine.

– Men det är inte en parad som avgör hur öppet det är på jobbet. Den kunskapen måste också omsättas i vardagen.

Ser sig inte som en förebild

När en dokumentärfilm härom året visades om Ann-Christine hörde inte bara hbtq-personer av sig, utan även många andra som berördes. Att hon skulle vara någon form av förebild vill hon däremot inte hålla med om.

– Förebild? Nej, usch, det värjer jag mig emot, skrattar hon.

– Hur ska man leva upp till det? I så fall är det nog bättre att inte veta om det.

Vill skapa samtal och väcka känslor

I kväll föreläser hon i S:t Nikolai kyrka i Örebro, inbjuden av Svenska kyrkan under Pride. Hon hoppas att många kommer för att delta i samtalet.

– ”Föreläsning” låter så tråkigt. Jag vill att folk frågar, säger emot och inte bara sitter tysta. Jag vill få igång tänkandet och hoppas kunna röra upp lite känslor.

– Och man behöver inte förstå. Man kan bara säga att så här ser världen ut och sedan låta folk leva som de är. Vi har bara det här livet och då ska vi leva så fullt vi bara kan, utan att skada varandra. Och då måste vi alla hjälpas åt. Ingen är en isolerad ö.

Starkare stöd bland kvinnor

Ann-Christines publik brukar bestå av främst kvinnor.

– Kvinnor har alltid fått kämpa för att få vara sig själva, det har inte män på samma sätt. Kvinnor har fått kämpa för rösträtt, rätt till utbildning, rätten att arbeta med det man vill. Det finns en lång rad områden där kvinnor har fått stå tillbaka, osynliggjorda och ifrågasatta.

Inför kvällen har hon därför en speciell hälsning till alla män där ute:

– Utmana mansrollen och kom hit!