SVT-reportaget berättar om brist på toaletter och sophämtning, hur det ligger sopor och avföring i området vid Industrigatan. Det här trots att ideella krafter försökt hjälpa till genom att ställa dit containrar och några bajamajor.
Men en av de boende säger i reportaget att toaletterna aldrig töms. På reporterns fråga om varför de inte själva städar toaletterna svarar mannen att det beror på att det inte finns tillgång till vatten och rengöringsmedel.
Ställt dit toaletter
Det är Solidaritetsgruppen som står bakom initiativet att ställa dit toaletter och containrar. Men gruppen vill inte ställa upp på en intervju med SVT Nyheter Skåne.
I stället hänvisar de till ett uttalande där de skriver att toaletterna ställdes dit efter att de boende bett om hjälp. Aktivisterna har sedan ingått ett avtal med VA Syd om tömning.
”Toaletterna töms en gång i veckan, vilket är vad lägret och vår ekonomi i dagsläget tillåter. Själva städningen av toaletterna har vi kommit överens om att lägret själv ska utföra”, skriver gruppen.
Startat insamling
Det är oklart vad som gäller för containrarna. Enligt VA Syd finns inget avtal för tömning av dessa.
I dagarna startade gruppen en pengainsamling som ska gå till toalett- och containertömning. Solidaritetsgruppen menar att uppgifterna i reportaget om att 400 personer skulle bo i lägret är felaktiga, ”det har aldrig bott mer än 150 personer samtidigt. Vi vet detta eftersom vi går från hus till hus varje vecka”.
Miljöförvaltningen har försökt avhysa EU-migranterna just på grund av hygienskäl. Men beslutet överklagades av Solidarietetsgruppen, som fick rätt hos länsstyrelsen. Malmö stad har överklagat beslutet till mark- och miljödomstolen och väntar just nu på domen.
Kommunjurist kritisk
Malmö stads kommunjurist Andrea Hjärne Dalhammar vid miljöförvaltningen har förståelse för att aktivisterna vill hjälpa EU-migranterna genom att ställa dit containrar och toaletter. Men hon är samtidigt kritisk till initiativet att göra det på privat mark.
– Initiativet tar de för att hjälpa till och ordna upp i lägret men det är ingen hållbar lösning. Att göra det på mark där markägaren är emot det är väldigt allvarligt, säger Andrea Hjärne Dalhammar.
Hon har själv nära anhöriga som jobbar i katastrofområden, och gör en jämförelse med biståndsarbete där man går ut och bygger upp något, för att sedan lämna över ansvaret till de boende.
– När man agerar så här så tror jag man måste tänka ”Vad gör vi imorgon, vad gör vi nästa år, hur hanterar vi det här långsiktigt”. Ett stort problem när man försöker hjälpa människor, och man ger till exempel toaletter, är att man inte funderar på hur det här kommer att skötas och fungera långsiktigt.
Flera hälsofaror
Hon ser hälsofaror både för de som bor i lägret och för omgivningen, risker som blir större i takt med att lägret växer.
– Vi har kraftig rök från uppvärmning och matlagning där verksamhetsutövare och boende runt omkring, bland annat astmatiker, klagar. Det innebär en kraftig brandrisk att man eldar ute och även inne i husvagnar. Att det inte finns toaletter och att sopor hanteras öppet är också en risk. Vi har också fått rapporter om råttor. Allt det här innebär en stor sanitär risk som blir större ju större lägret blir.
Kommunjuristen menar att frågan måste bli en statlig angelägenhet eftersom lagstiftningen inte är anpassad på ett sätt så att kommunerna kan hantera situationen på ett bra sätt. Återigen gör hon en jämförelse med biståndsarbete. Sverige är bra på att hjälpa utsatta människor i utlandet, det finns ett sätt att arbeta som fungerar, menar hon. Men inte i fallet med EU-migranterna.
– Det här är en statlig fråga och vi behöver ta ett helhetsgrepp precis som vi gör med biståndsarbetet. Vi måste fundera mycket längre än vi gör och inte bara ta dagen som den kommer.