Elisabeth Mortensen som gravid. Foto: Gitte Viderup Riis Visa alla (2)
Visa alla (2)

Surrogatmamman: ”Jag är väldigt stolt”

Publicerad

Danska Elisabeth Mortensen har varit surrogatmamma åt ett svenskt par. Hon är glad över vad arrangemanget gav henne och de tilltänka föräldrarna. – Jag känner mig stark. Jag känner att jag har gjort det här för att jag vill det och jag är väldigt stolt, säger hon.

Elisabeth Mortensen bor i Hobro i norra Danmark. Där driver hon en IVF-klinik och arbetar som barnmorska. Dagligen möter hon ofrivilligt barnlösa och på kliniken har hon hjälpt hundratals personer att bli föräldrar genom assisterad befruktning. Som privatperson valde Elisabeth att gå ett steg längre för att bekämpa ofrivillig barnlöshet. I Stockholm bor nämligen en 4-årig pojke med sina föräldrar, som under nio månader bars av henne själv.

Elisabeth har funderat på att vara surrogatmamma sedan hennes bror gifte sig med en man för tio år sedan. De ville gärna skaffa barn och såg surrogatmödraskap som ett alternativ, men eftersom brodern ville vara biologisk pappa var det inte aktuellt för Elisabeth att vara surrogatmamma just då. Surrogatmödraskap har funnits i henne tankar sedan dess och en kväll för fem år sedan kom ämnet på tal när hon satt och pratade med några vänner. Elisabeth berättade då att hon skulle kunna tänka sig att vara surrogatmamma.

Efter några veckor hörde en av vännerna av sig och frågade om hon menade allvar. Hennes vän kände ett par som var intresserade av att hitta en surrogatmamma och frågade om hon ville träffa dem.

– Vi träffades flera gånger för att prata igenom det här och fick förtroende för varandra, berättar hon.

Biologin inte så viktig

 Att Elisabeth arbetar som barnmorska såg hon som en fördel när hon tänkte igenom sitt beslut.

– Genom att jag är barnmorska så vet jag vilka risker det innebär för mig. Jag är frisk och jag kände inte att det här skulle vara en risk. Jag kände mig helt trygg.

I Danmark, precis som i Sverige, är surrogatmödraskap olagligt inom sjukvården men inte utanför, vilket leder till man kan göra det på egen hand genom en heminsemination. Det var det som Elisabeth gjorde och eftersom hon använde sina egna ägg har barnet hennes gener.

– För mig är inte biologin så viktig. Jag tänker mer på vem man har omkring sig. Det är det som är familjen. Min syster har två barn som jag är mycket förtjust i och min flickvän har en pojke. Jag känner att han är min son på samma sätt som mina egna barn även om jag absolut inte har något biologiskt i honom. Så för mig är det inte en fråga om DNA utan det är kärleken på något annat sätt som kommer av de som man har i sin närhet. 

Viktigt att vara överens

Arrangemanget skedde utan betalning och Elisabeth och de tilltänkta föräldrarna träffades flera gånger för att diskutera hur de skulle lägga upp arrangemanget.

– Det var viktigt att vi var överens. Vad händer om det skulle bli komplikationer? Vad händer om barnet föds med en nedsättning? Det var viktigt för mig att de inte förväntade ett perfekt barn. Hur sjukt måste barnet vara för att abort? Jag skulle inte kunna avbryta graviditeten på grund av det ena eller det andra.

Elisabeth och de tilltänkta föräldrarna skrev ett avtal, men det var inte juridiskt bindande.

– De var tvungna att lita på mig och lita på att jag ville ge bort det här barnet för jag kunde behålla det om jag ville. Jag var också tvungen att lita på att de ville ta emot det här barnet för det var ett barn som jag inte hade önskat i mitt liv. Utan det här var ju redan deras barn från början.  

Upp till föräldrarna att bestämma

En varm sommardag 2012 födde Elisabeth en pojke. Efter födseln sa Elisabeth ifrån sig vårdnaden om barnet samtidigt som den biologiska pappans partner ansökte om adoption. I dag är pojken snart fyra år gammal och bor i Stockholm med sina föräldrar. Elisabeth har fortfarande kontakt med familjen och de har träffats även efter förlossningen. Men pojken vet ännu inte om att det är hon som har fött honom. 

– Han vet att i Danmark finns en kvinna som har burit honom i magen. Och jag har träffat dem också, men än så länge har han inte fattat att det är jag som är den kvinnan. Men jag har sagt att jag ställer upp. Vill de att han ska träffa mig som den biologiska mamman så får han absolut det. Men det får de välja och det får de känna hur det känns för dem.

”Absolut inget offer”

Elisabeth känner sig nöjd med arrangemanget och önskar att hon hade kunnat ge pojken ett syskon, men menar att hon blivit för gammal för att genomgå ytterligare en graviditet. Vad gäller surrogatmödraskap i sig, menar Elisabeth att hon inte alls förstår argument om att kvinnor skulle kunna känna sig tvingade att vara surrogatmammor.

– Jag känner mig absolut inte som ett offer. Jag känner mig stark, jag känner att det här har jag gjort för att jag vill det här och jag är väldigt stolt över att jag lyckades att jag med min gamla kropp har kunnat hjälpa de här killarna att få det här underbara, friska, kloka lilla barnet. Och den känslan är så underbar. Jag känner inte att jag blivit pressad till någonting mot min vilja, tvärtom, säger hon.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

surrogatmödrar

Mer i ämnet