I december klev en kvinna in på polishuset i centrala Stockholm för att erkänna ett mord hon skulle ha begått mordet på en man i Södertälje – för 22 år sedan.
När Usko Uutinen hittades död den 8 november 1994, i fosterställning under en balkong, med kniven som orsakade de dödliga såren i huvud och nacke, bedömde polisens utredare slutligen att det rörde sig om ett självmord.
Sönerna: ”Visste från början”
Den slutsatsen har dock inte delats av Usko Uutinens söner, som i kvällens Veckans brott talar ut om sin fars död.
– Vi visste från början att det var någon som hade gjort något, säger Marko Lehtovaara.
– Ja, visst, visst, nickar brodern Jani Lönnroos instämmande.
– Han hade ett bra liv, var pensionär, hade massor av kompisar. Visst drack de lite alkohol och festade tillsammans, men han hade inga problem på det sättet, säger Marko Lehtovaara.
Blev arg på utredarna
Enligt utredarna var fallet från 1994 väldigt svårbedömt. Rättsläkaren tvekade länge på att avgöra om skadorna stämde överens med ett mord eller självmord, men uppgifter om viss livsleda från mannens håll och att han hittades med kniven i sin hand gjorde att utredningen om mord till slut lades ner.
– Jag blev hatisk mot snuten. Hur fan kan man göra så här, alltså bara sopa utredningen under mattan? Vem som helst fattar att det inte kan han varit självmord. En månad utredde man fallet. Man utreder fan cykelstölder längre än en månad, säger Marko Lehtovaara.
Expressen berättade om erkännandet
Uppgifterna om kvinnans nya erkännande nådde också bröderna först genom media.
– Jag fick ett samtal från Expressen, att hon hade erkänt. Jag trodde inte på det först, men så tog jag upp telefonen och läste det, då trodde jag. Sedan, en dag efter, ringde polisen mig, säger Jani Lönnroos.
– Sedan kom det fram att de hade rånat honom först. Han hade guldringar och sådär. Sedan hade den här kvinnan kommit tillbaka och skurit halsen av honom, säger Marko Lehtovaara.
– Jag skulle vilja fråga henne om det var värt det. Så mycket guld hade han inte.
Kanske inte äkta erkännande
Även om kvinnan nu har erkänt, enligt egen utsago för att lätta sitt samvete, är det dock ännu inte fastslaget att hon faktiskt begick mordet på Usko Uutinen den där novemberkvällen för 22 år sedan.
Kriminologen Leif GW Persson förklarar att falska erkännanden är mycket vanligare än sanna.
– Sammanfattningsvis kallar man det ett rop på hjälp, man känner allmän skuld och vill ta på sig något konkret, säger Persson i kvällens Veckans brott.
Svår bedömning
Han säger att det fortfarande finns en hel del som talar för självmord, bland annat platsen där mannen hittades död och ställningen han låg i. Samtidigt talar annat för att det faktiskt var ett mord, bland annat stickskadorna som mannen fick före dödsfallet, och kvinnans återgivning av händelseförloppet under kvällen.
Han menar att åklagare nu har ett svårt jobb framför sig att avgöra vad som faktiskt hände mannen.
– Jag skulle inte klara det faktiskt, det tror jag inte, inte som jag får det beskrivit för mig. Men visst, man kommer att göra någon slags samlad bedömning, och man kommer att landa i att det här har hon nog gjort.
Skulle gå fri för dråp
Sedan gäller det av avgöra brottsrubriceringen. Skulle det handla om dråp, har preskriptionstiden sedan flera år gått ut.
– Kommer man fram till att det är dråp går hon loss ändå. Domstolen i det här läget kanske väljer det som en kompromiss.