Skogsbiologen Sebastian Kirppu vandrar över ett 80 hektar stort hygge i tiomilaskogen mellan Värmland och Dalarna. Det är ett hygge som står i bjärt kontrast till den inre bild som många har av hur det värmländska skogslandskapet ser ut. Ser man skogen från ovan står det klart att den värmländska skogen är långt ifrån orörd, djup och milsvid. Den består snarare av nya hyggen, gamla hyggen och ungskog.
LÄS MER: Bara en procent av skogen skyddad
– Det finns nästan inga länder i världen som har påverkat sitt egna skogsekosystem så allvarlig och så mycket som Sverige har gjort de senaste 50-60 åren med vårt storindustriella kalhyggesskogsbruk, säger Sebastian Kirppu.
Han blickar ut över hygget och tar till orda igen:
– Vi har kanske tio procent kvar av våra riktigt ursprungliga naturtyper. Allt annat är mer eller mindre påverkat av människan i stor grad genom plantering, kalhuggning, gallring och gödsling. Vi är bland de värsta i världen.
Skogsbiologen Sebastian Kirppu har under de senaste två årtiondena ägnat i stort sett all sin fritid åt att hitta och försöka rädda de återstående naturskogarna i Sverige. Han berättar om hur det 80 hektar stora hygget i tiomilaskogen såg ut innan ett dalabaserat miljöcertifierat skogsbolag lät sågen gå.
– I den här skogen hittade jag ett stort antal rödlistade arter som är beroende av gammal tall i både levande och död fas och även i nedbrytningsfas. Till exempel en smalfotad taggsvamp som inte bara är rödlistad i Sverige utan också rödlistad internationellt. Vi har ett världsansvar för den arten. Den fanns här förut. Men nu finns den ju inte längre för allt är borta, säger Sebastian Kirppu.
Det mesta har kalhuggits
I skogslänet Värmland visar länsstyrelsens beräkningar att det inte är mer än 11,5 procent av den produktiva skogsmarken som aldrig har kalhuggits. Av riktigt gammal skog, alltså skog som är mer än 120 år gammal, återstår inte mer än 1,4 procent. Ändå fortsätter också miljöcertifierade skogsbolag att avverka den sista tiondelen naturskog.
LÄS MER: Miljöcertifierat skogsbolag högg planerat naturreservat
– Vi ska ju jobba enligt våra certifieringsregler. Så länge vi är verksamma inom det tycker jag det är helt okej. Är det definitivt skog av urskogskaraktär eller liknande så får man ju göra en avvägning, en bedömning av om objektet är avverkningsbart eller inte. Men all skog är ju mer eller mindre påverkad av människan. Vi har väldigt få objekt som inte på något sätt är påverkade i dag, säger Henrik Svensson som är virkesområdeschef i Mellanskog.
Mellanskog är ett av de bolag som Sebastian Kirppu menar inte lever upp till sin miljöcertifiering. Som bevis för det visar han ett hygge där miljöcertifierade Mellanskog avverkade en skog med höga naturvärden mitt under pågående bildande av naturreservat. Den avverkade skogen var en del av ett område där Länsstyrelsen i Värmland identifierat 19 rödlistade, hotade arter.
”305 år gammal och kärnfrisk”
Några mil österut lyser stubbarna gula på ännu ett hygge. Sebastian Kirppu går runt med lupp och hittar ett flertal arter som är beroende av gammal skog för att överleva, bland dem gammelgransskål.
– Det är en liten skålsvamp som bara växer på gamla granar som är äldre än 150 år eller mer. Det är en väldigt bra signalart för att se om ett område har höga naturvärden, säger Sebastian Kirppu.
Skogen avverkades av ett miljöcertifierat dalabolag. Sebastian Kirppu tar fram luppen igen och börjar räkna årsringarna på en av granstubbarna.
– Den här var 305 år gammal och kärnfrisk när den avverkades. Skulle de vara seriösa i sin miljöcertifiering och i sitt sektorsansvar så skulle de ha kompetensen att inte avverkningsanmäla, planera eller hugga sådana här skogar över huvud taget, säger han.
Under de senaste 15 åren har hälften av all skog som aldrig tidigare kalhuggits i Värmland avverkats. Och något skydd i lagen för naturskogarna finns inte. Lagstiftningen bygger på att skogsägarna och skogsbolagen inom ramen för det så kallade sektorsansvaret tar ansvar för naturvärdena. Där ska mljöcertifieringarna säkra naturvärdena. Men det är bara om Länsstyrelsen eller Skogsstyrelsen meddelar förbud eller föreläggande om miljöhänsyn som en anmäld avverkning kan stoppas.
– Vi kan ju lägga förbud, att du inte får avverka på det här området, men då är det kopplat till en ersättning och har inte vi pengar så är det upp till markägaren. Det är så det funkar och det kanske är så det ska funka också, för det är ju någon som äger skogen. Vill staten att man ska spara skogen är det väl rimligt att staten betalar också, säger Bengt Danielsson som är distriktschef på Skogsstyrelsen i Värmland.
Men antal meddelade förbud eller förelägganden är försvinnande få. Under 2016 belade inte Skogsstyrelsen mer än fem promille av 54 000 anmälda avverkningar i Sverige med förbud eller föreläggande. I Värmland var det bara två promille av 3 500 anmälda avverkningar. Och när skogen väl är huggen, hur skyddsvärd den än är, så finns det inga sanktionsmöjligheter.
– Vi försöker ju återkoppla där det inte har fungerat. Men kommer vi efteråt där det redan är gjort, då är det väldigt svårt att komma med retroaktiva straff om det inte är rena miljöbrott eller brott mot skogsvårdslagens paragraf 30. Så det är ganska knepigt att vi har en skogsvårdslag som är ganska mild, om man ska uttrycka sig milt, säger Bengt Danielsson.
”Nästan ynkligt”
Sebastian Kirppu lyfter blicken från rishögarna på hygget. Vid hans fötter ligger trassliga härvor av rödlistad garnlav.
– Det säger väl en hel del att de få förbud som läggs leder till ett sådant enormt ramaskri från skogsägarna eller skogsbruket, att om vi ska följa lagstiftningen så kommer vi att haverera skogsbruket i Sverige. Det är ju nästan ynkligt, säger Sebastian Kirppu.