1998 anordnade Deniz Liman tillsammans med några vänner ett disko som lockade omkring 400 ungdomar från hela Göteborg. På kvällen stod han vid dörren och tog inträde.
– Det kom mer och mer folk, och jag tänkte det här blev ju bra ju, det blev lyckat, säger han och fortsätter,
– Sen sa någon att det luktade rök.
Deniz som stod vid dörren tog sig ut och hjälpte sedan räddningstjänsten med att bära ut andra ungdomar från den brandhärjade lokalen på backaplan.
– Jag bar ut en tjej, och när jag tittar upp mot lokalen ser jag eldflammor från fönsterrutorna.
I klippet ovan hör du honom berätta om festen som förändrade hans liv.
Det här är ett urklipp från dokumentären ”Branden”. På svtplay kan du se hela dokumentären som handlar om diskoteksbranden i Göteborg 1998.
20 år har gått sedan 63 unga människor miste livet i en brandkatastrof som skakade hela Sverige. Vilka är dina känslor såhär runt årsdagen och hur minns du händelsen?
Jag var ganska ny som spårvagnsförare. Jag kom med en linje 5 från Hisingen mot stan när jag stannade till på Hjalmar Brantingsplatsen. Jag såg att det slog ut lite lågor från byggnaden och att en liten brandbil var på plats. Jag tänkte att ”vad skönt att det bara är en lagerlokal! Då bör det inte vara någon risk för mänskliga förluster.”
Föga anade jag att det pågick en ungdomsfest där och att detta skulle bli en av landets största katastrofer i modern tid! 😢
Jag blev inkallad som präst kl 01 på natten ock kom hem 2 dagar senare. Sedan iväg igen ock möte med anhöriga mm
Hälsar Dan Hansson
Jag minns inte så mkt förutom att våra lärare pratade om det med oss i skolan (mellanstadiet). Det blev förbud att ha levande ljus i klassrummen och på diskon!
Jag var på väg till jobbet. Kom med 5:ans spårvagn ned mot Hjalmar och såg alla ljus som var tända. Massor av folk, rök och brandbilar. Chock när jag förstod vad som hänt. Inget man glömmer.
Jag kommer ihåg att jag precis kommit hem till Gbg efter
ett avslutat treveckorspass ute på en plattform i Nordsjön
Jag minns den här känslan av ofattbarhet när ngt händer i
Sverige, när svåra olyckor händer överallt hela tiden i världen.
Jag kommer också ihåg att kungaparet besökte olycksplatsen
bara. någon dag efteråt, det blev också en kulturkrock,
försökte beskriva ungdomar från Hisingen, det gick inte så bra.
Minnesplatsen tycker jag ser mindre bra ut, man.borde satsat på
något som kunde hållit minnet av ungdomarna levande, t ex en park,
en trädgård, en utställningssal. eller ett allkonstverk med ljud och bild.
Jag minns att för många biljetter hade sålts av arrangören. Lokalen var för liten, utrymningsvägarna var blockerade av bråte, samt att branden var anlagd. Alla fel samtidigt bland folk som struntar i regler. Oerhört tragiskt att tonåringarna och deras föräldrar litade på ansvarslösa och giriga arrangörer. Minns att mordbrännarna dömdes, men minns inte om även arrangörerna rannsakades. Undrar hur man kan leva vidare med en sådan skuld.
Arbetade i Kortedala där många skadade och omkomna kom ifrån. Hemska minnen med dramatik och alla skadade och omkomna och innan anhöriga fick besked . Det gick inte att ta in den dagen utan jag arbetade med någon slagt autopilot för att vara effektiv. Naturligtvis kom en rejäl reaktion efteråt och mycket kontakt med anhöriga och skadade varade i flera år. Fick handledning tillsammans med mina arbetskamrater som bar bra
Jag var 24 år och jobbade timvik på LVM-hem. Den här natten var jag inringd på vak för en herre som var inlagd på avd. Jag satt i nedsläckt dagrum och hade tv på när det blev direktsändning från katastrofbranden. Hela natten dominerades av ständiga uppdateringar och en stor otäck overkligherskänsla. Glömmer aldrig den natten. Alla ungdomar som drabbades..
