”Mitt i detta inferno av eld och brutalitet står vi, centimetrar från att träffas av ännu fler gatstenar, stolar, bord. Vi var så nära. Den stilla vardagen var överspelad och förpassad till det förflutna”, säger SVT:s reporter Hans-Åke Mossberg som fanns på plats 2001. Foto: TT-bild

KRÖNIKA: ”Göteborg hamnade i världens blickfång”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

En prunkande innerstad – skolavslutningsvacker – vi ska bara stöka av ett EU-toppmöte, sen semester.

16 år har gått och de minnen som stannat kvar består av flashar – små korta fragment av händelser. Det brukar vara så efter trauman.

Hans-Åke Mossberg

Reporter

Onsdag: Vi provade inga skyddshjälmar, inga skyddsvästar, redaktionen var ännu inlindad i bomull.

Torsdag: Ramarna sätts. Polisen ringar in de hitresta ungdomarnas härbärge, Hvitfeldtska gymnasiet, med containrar. Jag åker dit och ställer frågor, vi får upprörda röster om polis som sviker löften, om oskyldiga ungdomar som behandlas som brottslingar. Och rykten går om farliga Ya-basta medlemmar från Tyskland: Det ska ha varit därför polisen slog till.

EU-toppmötet

Som journalist intervjuade jag en upprörd Hans Abrahamsson som skött dialogen mellan polis och demonstranter, och som plötsligt inser att han blivit fullständigt lurad. Privat undrar jag vad i allsin dar polisen håller på med? Varför gör de såhär? Att det här kommer att sluta illa, börjar så frön.

Fredag: Gatsten flyger i luften. Jag står med ryggen hårt pressad mot Stadsteaterns vägg. Det är kusligt tyst, inget stadsljud, inga ramsor från demonstranter, inga kommandon från polisen. Bara ljudet av gatsten som landar på gatan. Och klapprande hovar.

Vår fotograf Rolf Olofsson träffas av en sten på benet. Jag klarar mig. Fysiskt. Vi ser poliser plocka upp stenar som de kastar mot demonstranterna, demonstranterna tömmer uteserveringar på stolar och bord och tänder en brasa som inte behöver några röksignaler för att budskapet ska gå fram: Vi är inte överrens.

Mitt i detta inferno av eld och brutalitet står vi, centimetrar från att träffas av ännu fler gatstenar, stolar, bord. Vi var så nära. Den stilla vardagen var överspelad och förpassad till det förflutna.

Hundratals samtal med motstridiga uppgifter strömmade in till redaktionen: ”Polisen slår pensionärer med batong”, ”Tyska terrorister på väg till Göteborg”.

Det var en dag när journalistiken haltade till, det var en dag när Göteborg hamnade i världens blickfång. Allt hände så snabbt. Och plötsligt sögs vi in, många av oss, i en förledande tro på ordningsmaktens verklighetsbild.

Under natten sov jag oroligt, känslan var att jag legat fem centimeter ovanför täcket.

Lördag: Jag försöker skoja med en polis som i en paus ställer sig för att kissa bakom korvkiosken på Vasagatan. Men det är inte läge. Han är nära att dra sitt tjänstevapen.

Vi vandrar runt i en belägrad stad. Containrar pryder nu Avenyn, från Götaplatsen ner mot Stora Teatern. Vi hittar en glipa i containermuren vid Jonsborgsgrillen och tar oss in på paradgatan och ser hantverkare snabba på arbetet med att återställa Avenyn, få det att se ut som om ingenting hänt.

Söndag: Mötet är över för de flesta, utom för de boende på Schillerska gymnasiet. Under lördagskvällen har de tvingats ut på skolgården och inte fått återvända. Polisen jagade en misstänkt tysk terrorist. Jag och Olle Jonsson jobbar helgen för rikssändningarna. Vi är båda helt utmattade. Till bilder av en skändad stad säger jag i en speakertext: ”Det är lugnt nu. Terroristerna har åkt hem.”

Det var så det kändes. Ville tillbaka till det som var innan, men se det gick inte. Någon debriefing var det aldrig tal om, men nu har jag fått prata av mig, om än 16 år senare.

I efterhand har vi fått reda på att amerikanska underättelsetjänsten Secret Service hade en roll i avspärrningen av Hvitfeldska. President Bush skulle inte behöva se en enda demonstrant, de skulle istället lockas till de frihetsberövade inne på skola så att presidenten på torsdagsförmiddagen kunde defilera till EU-mötet utan nåt stök.

Förberedelser, handslag och överenskommelser var inte längre något värda. Samhället, som vi inte vill se det, satte ner foten. Pennan i stället för svärdet blev: Svärdet! Skit i pennan.

Samtidigt insåg jag att att detta var ingenting, det var inte ett krig, vi lever och det är redan över.

Men det var något som dog den där helgen strax innan semestern -01, inte bara i mig.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

EU-toppmötet

Mer i ämnet