Det finns mellan 250.000 och 300.000 vildsvin i Sverige. Hur många som finns i Västsverige är det ingen som riktigt vet, men de blir allt fler och inom tio år beräknas de vara spridda över hela Västsverige. Etableringen är inte helt välkommen hos lantbrukarna.
– Det är ju ett problem för oss jordbrukare eftersom de förstör våra grödor. Jag kan få in jord i ensilaget och kanske får avdrag på mjölken. Dessutom kan maskinerna skadas för att de bökar upp stenar, säger Stefan Brunander, styrelseordförande i LRF Västra Götaland.
Fyller tomrum för jägare
Men samtidigt som många lantbrukare skyr de vilda grisarna så är deras etablering välkommen hos många jägare och det gör frågan komplicerad eftersom det inte styrs på någon central nivå hur mycket vildsvin som ska få finnas.
– För många jägare fyller de ett litet tomrum i jakten. På många ställen har vi bara älg att jaga och där är vildsvin ett jättebra komplement som jaktvilt, säger Karl-Johan Brindberg, som är jaktvårdskonsulent vid Svenska jägareförbundet och framhåller att det finns en efterfrågan på vildsvinskött hos handlarna.
Del av svenska faunan
På 80-talet fanns endast ett hundratal vilda vildsvin i hela Sverige, därefter har det gått fort och i dag är de etablerade i stora delar av södra Sverige.
1987 bestämde riksdagen att arten, som har varit en naturlig del av den svenska faunan i flera tusen år, återigen ska ses som det. Det betyder att vildsvinsstammen ska få vara livskraftig, om än under förvaltning.
I Västra Götaland och Halland lever grisarna än så länge bara i lokala populationer, men på sina håll i Halland och söder om Trollhättan finns det gott om vildsvin och enligt jägarförbundets prognoser kommer de vara väletablerade över hela Västsverige inom tio år.
”Jägarnas kunskap måste öka”
Enligt Stefan Brunander utfodras vildsvinen i dag och det kan leda till att stammen växer sig större än vad den skulle kunna göra på naturlig väg. Han menar därför att kunskapen om vildsvin måste öka hos jägarna.
– Vildsvinen ska få finnas, men de ska kunna leva på det som skogen och naturen ger. Man ska inte behöva tillföra extra mat för då är det obalans i systemet och det gör man i dag, säger Stefan Brunander.
Risk för oönskat stor stam
Och även om Karl-Johan Brindberg håller med om att det finns en risk att utfodring lokalt kan ge en oönskat stor stam, säger han att det inte är något stort problem i Västsverige.
– Just den här ohämmade utfordningen kan göra att suggorna går i brunst kanske två gånger på ett år eller att gyltorna får tidiga kullar. Men ändå, det tar några år, sedan kommer man ikapp stammen, säger han.