Just hemkommen från SVT-redaktionen på midsommaraftons eftermiddag ringer telefonen – det är författaren Stina Stoor som har fått punktering.

Hon var på väg upp till Folkets hus i Boliden för att vara med och öppna sin allra första konstutställning när olyckan var framme. Olyckligt för henne, men kanske inte för mig, som fick tillfälle att prata en kort stund med en av de mer fascinerande människoödena i vår samtid.

Vi börjar från början.

– Jag växte upp utanför Bjurholm i en liten by som heter Balåliden. Jag höll väl inte på att bli någonting alls under många år, jag var sjukpensionär när jag var 25. Sen så blev det hux flux en författarkarriär, en författarkarriär där jag fick massor med priser på ganska kort tid redan för enskilda noveller innan debutboken kom. Så det blev en chock, en omställning för mig.

Första priset som Stina fick var det meningen att hon skulle vinna, för då behövde hon laga taket.

– Jag behövde verkligen 50 000 för att laga taket, men då skrattade folk åt mig när jag sa att jag skulle skriva en novell för att ha råd att laga taket, de skrattade och sa att “Herregud du tror väl ändå inte att det går”.

Men pressen på att skriva en ny bok efter att ha fått så många utmärkelser för sin första började ta hårt.

– Efter att ”Bli som folk” hade blivit så otroligt hyllad och skriven om i tidningar och jag hade suttit i tevesoffor och sånt så började alla fråga “när kommer nästa? När kommer nästa? När kommer nästa?” och den har inte kommit än, jag har inte ens skrivit klart den än.

Ångest och psykiatrimottagning i Moskva – Då kom målarlusten tillbaka

Stina berättar att livet har förändrats ganska mycket efter att debutboken kom ut 2015. Hon har hunnit skilja och gifta om sig och bor numera delvis utomlands, pendlandes mellan Balåliden och Moskva.

– Nu i höstas så mådde jag väldigt dåligt och kände otrolig ångest över att jag inte lyckades skriva något. Så då blev jag inlagd under en tid på en psykiatrisk avdelning i Moskva, för jag var rädd att jag skulle börja göra illa mig själv.

När Stina var yngre så målade hon en hel del, men efter barn och författarskap så hade hon inte tänkt på målandet på länge.

– Men när jag var där inne på avdelningen, uttråkad eller så att säga ensam i mig själv, då bad jag om färg och penslar och började måla igen. Och sen fortsatte det, jag kom ju ut därifrån och jag slutade med medicinen men jag slutade inte måla. Och om man jämför hur jag mår i höstas med hur jag mår nu, så är det som natt och dag.

– Och mycket har jag hanterat ångesten över skrivandet med att göra nånting annat. Att istället för att sitta hela dagarna och känna mig misslyckad som inte skriver en lyckad roman så har jag gjort annat, som jag i alla fall emellanåt kan inbilla mig att jag är rätt bra på.

Problemen började inte med författarskapet

Stina hade redan tidigt problem. Hon rymde hemifrån och hade upprepade kontakter med psykiatrin. Hon var sjukpensionär redan vid 25 års ålder.

– Jag hade ju problem med ångest redan innan... Alltså, jag är ju expert på att klanta till grejer. Jag rymde hemifrån redan i grundskolan, jag har aldrig gått ur gymnasiet, jag är liksom sådär, varje gång jag har en möjlighet här i livet så lyckas jag klanta till den.

Trots det så har hon lyckats bli framgångsrik.

– Så det finns ju hopp för folk som är som jag då, säger hon och skrattar.

– Men jag har inte riktigt... Saken är den att jag hade helt gett upp om att skriva den där andra boken, jag tänkte att jag aldrig kommer att klara det. Men nu, efter att ha lagt det åt sidan så länge och inte haft ångest över det varje dag så börjar det kännas möjligt igen. Jag kanske får ta en paus från målandet och göra något mindre pretentiöst som att skriva en roman, säger hon skrattandes.

En allkonstnär som inte vill bli uppmärksammad

Hon har varit inne på lite andra yrkesvägar, även om Stina inte riktigt söker efter uppmärksamheten.

– Jag skrev ju lite krönikor när jag försökte skriva i smyg nu. Jag tänkte att, det var ju inte lika laddat som att skriva på den stora andra romanen, men då vann jag ju ett journalistpris nu i våras för dom där krönikorna.

Det är ju typiskt att det ska gå så bra varje gång du hittar på nåt, säger jag.

Hon skrattar.

– Ja jag vet, jag förstår ju att det låter så, men det var aldrig meningen. Så då fick jag sluta med det också, för då blev det så laddat.

Hon är däremot fortfarande övertygad om att hon inte kan göra något annat.

– För att jag inte kan göra någonting annat! Det här med att vara helt meningslös eller att göra nånting. Det finns inget annat, jag kan måla saker, jag kan skriva saker, jag kan prata i radion, jag har sommarpratat och vinterpratat, det kunde jag tydligen. Men det här med att klara av ett riktigt vanligt jobb, eller klara av att gå till skolan och plugga, det har jag ju faktiskt gett upp om, ända sen jag var liten och alla andra klarade av att gå i skolan men inte jag.

– Det är därför man gör det här, för det är det enda man kan göra. Och det förklarar ju varför det kan vara så fruktansvärt jobbigt när det inte fungerar också.