Vi får kontakt med henne där hon sitter på ett litet cafe i ett januarivarmt Luang Prabang, Laos. Det har gått en tid sen 24-åriga Fredrika Ek trampade igång sitt livs äventyr. Åttonde mars, på internationella kvinnodagen i fjol, började resan från Sundsvall.
– Det jag försöker göra är att cykla jorden runt. Nu har jag varit ute i tio månader och har cyklat 17 000 kilometer, så det tar sig, berättar hon.
Gästfrihet
Hon har gett sig själv 1000 dagar att tillryggalägga de cirka 40 000 kilometer som ska ta henne runt jorden. Resan gick genom Sverige sedan Danmark, genom hela Europa och via balkan in i Asien.
– Direkt jag lämnade Europa upplevde jag en gästvänlighet som jag inte trodde existerade. I Iran frågade de inte OM utan HUR dom kunde hjälpa mig, skrattar hon.
Sharialagen
Däremot fanns det andra svårigheter att övervinna i Irans. Sharialagarna innebär bland annat att alla kvinnor måste vara helt täckta, det gäller även cyklister och Fredrika tvingades cykla fullt påklädd, i den 40-gradiga sommarvärmen. Men det skulle bli värre i nästa land, Turkmenistan.
– Jag cyklade 500 kilometer genom öknen. Det var fruktansvärt varmt. Jag lastade ungefär 15 liter vatten på cykeln och var tvungen att planera så att jag skulle hitta skugga någonstans.
Kameran viktig
En viktig detalj i packningen, förutom tält och kök, är kameran. Möten med olika människor och miljöer dokumenterar hon flitigt och publicerar i sin blogg och hemsida The bike ramble.
Vissa länder har gjort större intryck än andra Uzbekistan till exempel.
– Där fanns en fattigdom jag aldrig tidigare sett. Ändå tog människor emot mig. En gammal farmor tog en pinne med två hinkar och gick ner till byn för att hämta vatten så att jag skulle få duscha.
Hon kommer nära människorna men också naturen. Tadzjikistan och tibetanska högplatån, bjöd på naturupplevelser utöver det vanliga. Och hon är övertygad om att upplevelserna blir annorlunda eftersom hon färdas på cykel.
– Man blir otroligt lättillgänglig på cykeln jag har varken väggar eller tak runt mig och det går så långsamt att barnen kan springa ifatt mig.
Trafiken största hotet
Trots allt är inte alla människor hon möter goda. Hon har fått lära sig att välja vilken av de utsträckta hjälpande händerna, hon fattar tag i. Det farligaste på resan är trots allt trafiken. Att trängas med stora lastbilar på trånga vägar är en risk, men hittills har hon klarat sig utan skador. Inte heller ser hon det som ett problem att resa som ensam tjej. Tvärtom.
– I centralasien till exempel hade inte en enda kvinna tagit kontakt med mig om jag varit man. Nu blir jag inbjuden som en dotter i huset.
Ingen egotripp
Det är inte bara en lång egotripp hon är ute på. Varje avverkad kilometer innebär bidrag till hjälporganisationen Action aid, som arbetar för flickor och kvinnors rättigheter. Hittills har hon cyklat ihop 150 000 kronor och då återstår 25 000 kilometer av färden och kanske ytterligare några år på cykel. Men det är inget som avskräcker Fredrika Ek.
– Hade resan varit det viktiga hade jag ju inte behövt åka hemifrån. Jag vet...det är världens klyscha...men det är verkligen så att det är resan som är målet.