I morgon, tisdag, hålls rättegången i Sundsvalls tingsrätt för mordet på den 26-åriga kvinnan som kom ifrån Östersund, men bodde och studerade i Sundsvall.
Den mordåtalade 17-åringen har genom alla förhör hållit fast vid samma version av bakgrunden till vansinnesdådet på förmiddagen den 8 september.
Han ville dö men vågade inte ta sitt liv. Dagen före mordet säger han sig ha smidit sin plan: att skada någon person på en plats där det var många människor i rörelse och ställa till med tumult så att polisen skulle komma och skjuta honom till döds.
Sov hela natten
Efter att ha spelat spel, bland annat våldsspelet Counterstrike, på sin dator till långt in på natten går 17-åringen och lägger sig – och sover tills väckarklockan ringer på morgonen.
När han tar bussen till skolan som vanligt har han en fällkniv av större modell med sig i packningen.
Någon lektion har han inte tänkt gå på. I stället låser han in ryggsäcken och datorn i sitt skåp på Hedbergska skolan och går iväg – med kniven i fickan.
Planen ändras
Men redan när han vandrar omkring i kvarteren i området har hans ursprungsplan blivit något helt annat i hans tankar.
I förhören säger han att hans plan nu är ”att hitta ett offer och att inga andra människor ska finnas i närheten”.
I stället för att söka sig till någon offentlig plats med mycket folk i rörelse söker sig 17-åringen bort från centrum, västerut. Vid gångvägen parallellt med Södra Järnvägsgatan, nära korsningen vid Sidsjövägen, får han syn på den 26-åriga kvinnan framför sig.
Kvinnan, en gift småbarnsmamma, studerar på Mittuniversitetet och går normalt sett inte den här vägen. Men just den här dagen, vid den här tidpunkten, gör hon det.
”Skrämma henne”
När 17-åringen ser den ensamma 26-åriga kvinnan tänker han – uppger han i förhören – att han ska ”skrämma henne och på så sätt skaffa sig erfarenhet till nästa gång.”
Samtidigt är en 21-årig kvinna ute på joggingtur i kvarteren. Hon ser 17-åringen och kvinnan en bit framför sig på gångvägen, och säger i förhör att när hon springer förbi 17-åringen reagerar hon på att han uppträder nervöst och irrationellt, och att hon fick en märklig känsla.
”Verkar rädd”
Den 26-åriga kvinnan går in på gångstigen genom parkområdet i riktning mot Bergsgatan, och upptäcker då att hon är förföljd av 17-åringen som närmat sig bakifrån.
”När hon vänder sig om ett kort ögonblick ser jag att hon verkar rädd”, berättar 17-åringen.
Han plockar fram fällkniven ur fickan när han är alldeles nära henne – men uppger att han i sista stund får panik.
”Jag borde ha väntat tills det kommit en grupp människor, då hade polisen skjutit mig som jag önskat”.
Går överstyr
Men 17-åringen hejdar sig inte. Allt går överstyr.
Han springer fram och hugger kvinnan i halsen.
På frågan under förhören om varför han hugger henne i halsen när han bara tänkt att lätt skada sitt offer för att dra till sig uppmärksamhet, svarar han efter en stund: ”Jag vet inte”.
Han säger sig haft tankar på att ropa på hjälp – men det rimmar illa med det som händer.
Tumult
I stället hugger henne flera gånger till, bland annat två gånger i bröstet och i handen. Skärskador på ena armen tyder på att kvinnan försökt värja sig.
I tumultet har de båda rutschat utför slänten, ner mot Sidsjöbäcken. Där lämnar han henne, flyr över en villatomt, ut på Kvarngatan och så småningom skyndar han ifrån området i stort sett samma väg som han kom.
”Jag tänkte direkt att hon måste ha avlidit och lämnade platsen”...”jag ville bort från skriket och allt blod”.
Inga livstecken
Bara ett par minuter senare kommer en 21-årig man gående längs stigen och upptäcker den livlösa kvinnan i gräset. Han larmar ambulans och gör hjärt- och lungräddning, men kvinnan visar inga livstecken och han känner ingen puls.
17-åringen går ner till Sporthallsbron där han tvättar av händerna och kniven i Selångersån, under brofästet. Där iakttas han av en man som senare hör av sig till polisen.
Några minuter senare anmäler sig gärningsmannen till polisen – men först efter att han tagit en kölapp i receptionen och väntat på sin tur.
Han berättar att han lärt sig att om man gjort något dumt måste man ta konsekvenserna.
”Jag är mördaren”
Efter 20 minuters väntan går han fram till luckan.
”Jag vill göra en anmälan på en mördare.”
Receptionisten förklarar att han ändå måste vänta på sin tur.
”Nej, jag vill träffa en polis nu.”
När receptionisten gör ett nytt försök säger 17-åringen: ”Det är jag som är mördaren” – och lägger fram den ihopfällda kniven på disken.
Lugnt gripande
Under tiden han står där vid receptionsdisken kommer ursprungsplanen plötsligt tillbaka i hans huvud, och han tänker att han ”kanske skulle döda någon av poliserna som går förbi och därefter bli skjuten.”
Men 17-åringen grips ett par minuter senare. Allt går lugnt till, han är inte hotfull utan mycket lugn. Men polismännen ser att han har tårar i ögonvrårna.
När 17-åringen i de första förhören tillfrågas om sina känslor kring det han gjort svarar han att han före gärningen kände sig ”nervös, upphetsad, lite lyckokänsla” för att hans ”dröm och önskan” – att bli skjuten till döds av polisen – skulle uppfyllas.
Efteråt ”kändes det bara tomt. Att jag gjort nåt dumt.”
Ingen ånger
I ett senare förhör berättar han att han sett kvinnans skräckslagna ansikte framför sig i fyra dagar, och att han tänkt på hennes anhörigas sorg och vad hans egna anhöriga skulle säga om det han gjort. Men tillägger att han inte tänker på det längre; ”gjort är gjort”.
Någon ånger uppvisar inte 17-åringen i den senare delen av utredningen.
Och ursprungsplanen säger han sig inte ha lämnat: ”Jag skulle kunna döda igen om jag fick tillfälle, för att på så vis själv bli dödad...de flesta skulle göra vad som helst för att få sin dröm uppfylld”.